Debattartikel som ifrågasätter SNFs agenda

För ett par veckor sedan skickade min kompis Andreas över ett manus på ett debattinlägg och bad om synpunkter. Jag kom på några bra saker och Andreas tog med dem i den slutliga versionen som idag publicerades i såväl Borås Tidning (primärt srkiven för denna tidning) samt Svensk Jakt, såhär lyder den:

En överstor lodjursstam gynnar inte kulturlandskap och biologisk mångfald. Därför är det en gåta att Naturskyddsföreningen agerar som de gör och bestrider licensjakten, för uppenbarligen inser man inte konsekvenserna, skriver Andreas Martinsson.
Nu har licensjakten efter lodjur avslutats. Västra Götaland tilldelades åtta djur och dessa fick jagas i Mark, Borås, Bollebygd och delar av Ulricehamns kommun. Tilldelning av lodjur var den högsta per areal i Sverige och speglar en mycket tät förekomst.
Licensjakten är beslutad av länsstyrelsen i Västra Götaland och är en del av den rovdjurspolitik som med bred majoritet är beslutad av riksdagen. Politiken innebär att det skall finnas ett visst antal lodjur jämnt fördelat över landet. Länsstyrelsen är ansvarig för att räkna hur många föryngringar av lodjur det finns. Inventeringsmetoderna bygger på spårning på snö i kombination med övervakningskameror. Det är endast familjegrupper som räknas.
Det faktiska antalet lodjur kommer med dessa metoder alltid att underskattas, eftersom kraven på att få en familjegrupp godkänd är mycket höga och att ensamma djur inte räknas. Licensjakten skall begränsa lodjursstammens fortsatta tillväxt, däremot hotar jakten inte den lokala lodjursstammen. Motivet till länsstyrelsens beslut om licensjakt är för det första att kraven för jakt uppnåtts och för det andra omfattande skador. Under 2016 och 2017 har lodjur, hittills, angripit och dödat 128 får vid 81 tillfällen i Sjuhärad.
Naturskyddsföreningen Södra Älvsborg har överklagat länsstyrelsens beslut om licensjakten i flera steg. Först till förvaltningsrätten i Luleå, där rätten fann att länsstyrelsens beslut är riktigt. Därefter har Naturskyddsföreningen överklagat förvaltningsrättens dom till kammarrätten i Sundsvall.
Såväl Sveriges befolkning som Älvsborgs skogsbönder uppskattar det öppna betade landskapet. Öppna betesmarker är viktiga för att uppfylla miljömålen om ett rikt odlingslandskap, levande skogar samt ett rikt djur- och växtliv. Men det är många som är ute efter fåren. För lodjur och varg är får ett lätt byte, medan lammen står på rävens och korpens meny. Att en del av fåren går åt till rovdjur är något bonden får räkna med, men det måste vara på en rimlig nivå för att man skall orka fortsätta.
De flesta fårägare har inte djuren för att livnära sig, utan för att hålla hagmarkerna öppna. Det är alltså inte den ekonomiska bördan som är tyngst när fåren dödas av rovdjur, utan den känslomässiga förlusten av sina djur.
Det alternativa sättet att bruka hagmarkerna är att plantera igen dem med gran. Det är mer lönsamt än att ha fårbetade hagmarker. Trots det väljer många bönder öppna marker närmast gårdarna före de pengar som skog skulle ha gett, åtminstone tills rovdjursskadorna blir för stora.
De betade hagmarkerna utgör nyckelbiotop för både djur och växter. De är viktiga för den biologiska mångfalden i skogsbygderna. Det samlade rovdjurstrycket, där lodjur är avgörande, behöver hållas lågt för att mulens marker skall hållas öppna. Det är viktigt att vara medveten om att flera skogsbönder, till följd av angreppen, inlett en avveckling av sin djurhållning. Avvecklingen leder till stor förlust av biologisk mångfald och att vi kommer längre från de nationella miljömålen.
En överstor lodjursstam gynnar inte kulturlandskap och biologisk mångfald. Därför är det en gåta att Naturskyddsföreningen agerar som den gör och bestrider licensjakten, för uppenbarligen inser man inte konsekvenserna.

Tyvärr bytte BT ut originalrubriken (Naturskyddsföreningen motarbetar biologisk mångfald) mot den lite mesigare Lodjursjakt bidrar till biologisk mångfald.