Med en vorsteh och ett fullt vapenskåp är man glad alla veckans dagar!

onsdag 12 september 2018

Ett hundliv för 500 år sedan

Som en del av läsarna vet så arbetar jag med arkeologi. Just nu håller jag på att plocka fram föremål till en ny utställning på ett museum. Bland de 100.000 tals föremålen som vi har så har jag bland annat valt ut spåren av en hunds öde, eller rättare sagt ett par olika hundars öde för det är inte sannolikt att det rör sig om samma hund.

När man tillverkade tegel på medeltiden så lät man leran som skulle brännas till tegel torka i formar på marken innan de stoppades i brännugnen. När de låg på tork kunde olyckor ske. Jag har sett handavtryck, kanske någon som snubblat och tagit stöd just på det torkande teglet, men vanligast är spår av tassar. Hundtassar. För hundar bör ha drällt omkring mest över allt på den tiden. Det var så man höll dem. Om de inte var särskilt avsedda för något särsklt ändamål, som herremannens jakt, hovdamens sällskap eller vallhjonets medhjälpare på fälten. 
När man studerar benen från hundar i de medeltida städerna så är det tydligt att hundarnas liv var hårt. 20-25% har läkta skador på ryggkotor och revben, med största sannolikhet spår av slag och sparkar. Det hundkranie jag valt att plocka fram till utställningen är också skadat. Dels är nosbenet brutet, kanske var det därför den avlivades. Kanske slog någon av hundens nosben och pacificerade den på det viset innan skallbenet slogs in. Slaget i skallbenet har osakats av ett 2-2,5 cm långt och halvannan cm brett föremål, kanske spetsen på en hammare för att knacka sten (sådana har vi gott om och stenbrytning var rätt vanligt i trakten på den tiden). Vi vet inte varför hunden bär de spår den bär men vi vet att efter att den dog så hanterades den som sopor, det var i sådana sammanhang den hittades. 
Ett hundliv kan vara hårt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar