Som sig bör så smög jag ut. Ungefär 100 meter från åteln så hörde jag ljud, grymtningar och stenar som puttades omkring. Smög försiktigt frammåt, tänkte på varje steg jag tog och var tacksam att det inte var frost och knastrande löv utan att allt var genomblött och tyst. Trots det lät varje steg jag tog som en jättes klampande i mina kåpor med ljudförstärkning.
30 m från åteln så såg jag flera grisar. En stor som oroligt rörde sig fram och åter bland de övriga. Smög ett par steg till och sjönk ner på knä. Såg att det var totalt fyra djur, en stor sugga och tre brungrisar där jag inte kunde avgöra kön men inte tyckte att det spelade så stor roll i detta läge. En av dem blev fri och jag letade rätt på den lägre delen av bogen i kikarsiktet.
Den gula triangeln fann sin plats*.
Sakta släppte jag ut luften ur lungorna och kramade av skottet.
Världen exploderade av liv, rörelse, grymtningar och skräckslagna skrianden. sedan blev det tyst. Mycket tyst.
Jag gick försiktigt frammåt. Det såg tomt ut.
Fan, inte har jag väl skjutit fel på det avståndet?
Men där, mellan en stubbe och en sten låg den. I det svaga ljuset svår att urskilja ens på tre meters håll.
Essa gick direkt fram till grisen. Inte rädd men vaksam. Nosade försiktigt på dess huvud innan hon började lugga den som hon aldrig gjort annat. Essa väger lite drygt 25 kg, hon släpade omkring den något större grisen utan problem. Jag gav henne fem minuter på egen hand innan jag slog ett rep runt halsen på grisen och släpade ut den ur skogen. Essa fortsatte lugga och jag uppmuntrade henne. Hon behöver återfå sitt mod.
Väl hemma så fick Essa gå in medan jag tog hand som gyltan som vägde 35-40 kg levande och var mycket fet. Idag skall jag ordna med trikinprovet.
________________
*Grisar på vintern tycker jag är svåra, man måste hålla så homla lågt, men det har ju att göra med att pälsen och raggen på ryggen gör att de ser väldigt mycket högre ut än de är. I detta fall gick det bra, hjärtat var som köttfärs när jag kollade......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar