Gästinlägg: Jägarnas kollektiva ansvar

Här följer ett gästinlägg signerat Mikael Jägare:

Vi glömmer vårt kollektiva ansvar!

Som inbiten användare av sociala medier, så har jag de senaste två veckorna läst de mest häpnadsväckande påståenden om jakt, hundar och om hur ”jägarna tävlar för nöjes skull på levande djur”.

En debatt som i grund och botten är snedvriden, bygger på felaktiga grunder och som drivs på av några få föreningar som inte direkt är vänligt inställda till ämnet jakt generellt.

De som tillhör den yttersta falangen i dessa grupperingar, de som låter mest, skriver mest propaganda och som ibland till och med tar till hot är helt sannolikt i minoritet inom dessa föreningar.

Dessa personer kommer vi sannolikt aldrig kunna nå, oavsett hur många gånger vi försöker förklara att vi inte är några djurplågande monster. Denna lilla grupp väljer nämligen mer eller mindre medvetet att vara faktaresistent.

Man är helt enkelt inte mottaglig för fakta som presenteras, oavsett vilka argument eller faktabaserad dokumentation man lägger framför deras blickar. Man drivs av helt andra mål och värderingar.

För sakens skull ska nämnas att dessa föreningar normalt tar avstånd från alla former av hot och våld.

Tyvärr når man inte alltid fram med detta budskap till dem som är mest extrema och denna lilla klick ägnar sig emellanåt ibland åt allt från skadegörelse av jakttorn och skjutbanor till regelrätta dödshot.

Alla former av hot är oförsvarbara, men vissa är mer obegripliga än andra. Varför riktar man till exempel grova hot mot människor som arbetar med djurförsäkringar? Folk som jobbar för att våra djur ska må bra och ha en trygghet i vardagen. Hur tänker man då? Och på vilket sätt hjälper det ”kampen för djurens rättigheter”?

Men! De allra, allra flesta som är mottagare av vissa mer eller mindre extrema organisationers skrifter och märkliga argument mot jakt är säkert bara helt normala djurägare som helt enkelt gillar djur.

Människor som inte tycker att man inte ska ägna sig åt plågsamma djurförsök, utrotning av djurarter och som inte tycker att man ska ägna sig åt hetsjakt av djur.

Precis som du och jag. Eller hur?

Den största andelen människor i samhället förstår budskap om varför det är bättre att äta nyttigt och klimatsmart viltkött än att käka danska grisar som är fulla med antibiotika. Man förstår samhällsnyttan med det tjänster vi jägare ideellt utför i form av eftersök, stödutfodring och annan viltvård, så länge man bara får det förklarat för sig.

De allra flesta förstår också mer medialt uppmärksammad problematik som en fritt växande vargstam och andra med kontroversiella ämnen där jägarkåren ofta hamnar i fokus. Så länge man bara förklarar vilka problem detta för med sig och ger en korrekt bild.

Jag är helt övertygad om att bara man fick det rätt förklarat, så skulle man också förstå nyttan med Räv-SM.

Att det inte handlar om att man ”släpper 11 hundar samtidigt efter en räv och sedan tävlar om att hetsa räven till döds”. En bild som sprids och faktiskt tas emot som fakta av många människor i vårt allt snabbare mediesamhälle.

När ingen förklarat från början att jaktprov i grund och botten handlar om avelsutvärdering och är extremt viktiga hjälpmedel för att få fram bra, friska och sunda hundar som är väl fungerande för den uppgift de är framavlade för.

När ingen förklarat att tävlingar som Räv-SM inte handlar om att ”tillfredsställa blodtörstiga jägares lust att jaga oskyldiga djur”, utan att tävlingar av detta slag är viktiga verktyg för att motivera människor att fortsätta det viktiga arbetet med sina hundar.

Och det är ju så dags att börja med förklaringar när redan drevet är igång. När människor inom loppet av några dagar bildat sig en uppfattning baserat på feta rubriker, snedvridna och kunskapsfrånvarande inlägg på Facebook.

Kort sagt: Om vi jägare inte i vår vardag förklarar för den stora skaran ”vanliga djurägare” och för samhället i övrigt, vad det är vi faktiskt sysslar med där ute. När vi inte längre för debatten på en sådan nivå att vi håller oss till fakta och när vi istället ägnar oss åt retoriskt pajkastande - Då är det vi i jägarkåren som är förlorare.

Då kommer vi i framtiden inte vara den naturliga del av samhället som vi jägare faktiskt historiskt varit, fortfarande är och vill vara. Då slutar det med att jägarkåren är en undanskuffad liten minoritet som är ”konstiga, arga och dödar djur i skogen”.

Och detta är i grund och botten faktiskt inte ett specifikt försäkringsbolags eller någon av våra jägarorganisationers totalansvar - Det är ett kollektivt ansvar!

Detta börjar och slutar med dig som läser detta och är jägare. Att just du förklarar för dina barn, barnbarn, släkt och vänner att jakt faktiskt handlar om mer än att bara döda djur.