Den svenska polisen: I am the law!

När jag är på semester så brukar jag numera försöka att inte vara uppkopplad. Det gör givetvis att jag missar en massa potentiellt intressanta och viktiga nyheter samtidigt som det gör att jag kopplar av och vilar bättre vilket jag har erfarit att jag behöver. Att skippa uppkoppling periodvis är helt enkelt en överlevnadsstrategi för mig. Så när en mycket intressant, och för polisen frapperande, forskningsrapport släpptes för ett par dagar sedan så missade jag den helt. Fick nys om den först i efterhand. 

Det hela handlar om något jag skrivit om flera gånger tidigare, polisens märkliga egenpåhittade regler som de tillämpar när det kommer till att bevilja, eller avslå, vapenlicenser. Det finns egentligen ingen tydlig linje i det hela, utöver att en bössa måste vara ålderdomlig, men inte allt för ålderdomlig i konstruktionen, för att man utan problem skall beviljas licens utan problem. Har bössan några moderna detaljer, oavsett om de är "tacticool" eller bara ergonomiskt motiverade så måste man idag räkna med ett avslag utan laglig grund. 

Detta är mycket märkligt och uppmärksammas nu i en vetenskaplig rapport av polisen Stefan Holgersson, tillika professor i polisvetenskap. Holgersson har i flera rapporter granskat polisens arbete, säger ofta obekväma sanningar och är generellt mycket kritisk, vilket bland annat gjorde att en tidigare rikspolismästare försökte få bort kurslitteratur skriven av Holgersson från polisutbildningen. 

I den nu aktuella rapporten, Ursäkta men vi är faktiskt POLISEN och vi står över lagen så granskar Holgersson polisens praxis att inom vissa områden hitta på egna lagar och regler. Rapporten sammanfattas såhär (sida 4):

Av rapporten framgår att det inom polisen finns en utbredd inställning att Polismyndigheten inte behöver rätta sig efter lagar och regler. Det handlar inte om bristande intern information, utan om ett förhållningssätt som återfinns hos personal på skilda hierarkiska nivåer. Förhållandet återspeglas i många sammanhang, exempelvis när någon begär att ta del av allmänna handlingar, i vapenlicensärenden, i arbetsmiljöärenden och hur polisen bland annat i pressmeddelande vinklar olika förhållanden m.m. 

De inledande meningarna lyder (sida 8):

Under de dryga tjugo år som rapportförfattaren har bedrivit forskning på polisen har han kontinuerligt kommit i kontakt med en inställning inom polisen att det inte är så viktigt att följa lagar och regler. Inte ens när det rör sig om grundlagar.

Rapporten innehåller många märkligheter kring polisen, som närmast bör ses som en stat i staten, men den pekar ut vapenlicenshanteringen som ett område som utmärker sig. Inte mindre än 10 av rapportens 68 textsidor (referenser, sammanfattning, innehållsförteckning etc tillkommer) berör specifikt polisens hantering av vapenlicensansökningar. Avsnittet innehåller genomgångar av en rad fall, inte minst sådana som gått via förvaltningsrätt och kammarrätt och ett system märks som närmast kan liknas vid en pojke som trampar på myror. Polisen med stora resurser mal ner enskilda individer som försöker hävda sin rätt men måste bekosta detta ur egen ficka genom ständiga överklaganden tills de får prejudikat. Överklagandena kryddas med halvsanna referenser till andra dommar samt formuleringar som ger sken av en annan gällande rättspraxis än den som råder.

Jag började läsa rapporten utifrån de delar som handlar om vapenlicenshantering men kom allt mer att se en myndighet som agerar som en stat med egna regler inuti staten. Där fanns många intressanta delar. Som den om offentliga handlingar. Eller Matrigmatestet för högre chefer som jag inte kan låta bli att citera (s18):

"Matrigma-testen är ett icke verbalt begåvningstest. I en grupp som är representativ för den svenska befolkningen är det en av sex (ca 17 procent) som får ett högt värde på detta begåvningstest. I de befattningar som testerna gäller kan det ses som viktigt att bl.a. kunna se och förstå komplexa problemsamband. Det vore därför önskvärt att resultatet för dessa chefer på begåvningstesten hamnade på en nivå som låg över ett genomsnittligt värde (dvs. hamnade i kategorin högt), men bara knappt 12 procent av polischeferna nådde upp till denna nivå. Det betyder att utfallet avseende antal individer som hamnade i kategorin ”högt” till och med var lägre än vad en normgrupp som är representativ för den svenska befolkningen skulle ha fått. "

I rapporten demonstreras med flera exempel hur polisen frångår likabehandlingsprincipen samt objektivitetsprincipen. Det bör dock påpekas att dessa exempel faller tillbaka på instruktioner från enskilda högre tjänstemän inom polismyndigheten.

Polisen lyckas slarva bort ca 10% av de anmälningar som görs, anmälningar som kommer bort genom att de aldrig ges något diarienuummer. Inte minst gäller detta demokrati- och hatbrott, här sticker område syd ut och tappar bort betydligt fler anmälningar än övriga regioner.

Sedan finns det en utbredd rädsla bland polisens medarbetare att uttrycka kritik och förbättringsförslag internt, något som jag själv hört från ett par poliser jag känner men såhär står det i rapporten (s43):

"Det är vanligt att personer från olika verksamhetsgrenar hör av sig till rapportförfattaren och berättar om saker de tycker är fel och som de är frustrerade över. Det rör sig om personer på olika hierarkiska nivåer inom Polismyndigheten. Orsaken till att de hör av sig verkar vara deras rättspatos i kombination med att de förstår vilka problem som kan uppstå för dem inom Polismyndigheten om de själva belyser problemen. Det finns en stor rädsla bland anställda att bli straffade om de för fram problem."

Jag kommer osökt att tänka på följande popkulturella referens från 2000AD:

Ni kan ju ha detta i bakhuvudet senare i dag då nytillträdde rikspolischefen Anders Thornberg sommarpratar. Hur skall han ratta en organisation med problem som dessa?

_________________

Rapporten har även uppmärksammants i SvD, Corren, Svensk Jakt, BLT, 

Intressant att notera är att rapportens resultat inte plockats upp av TT och därmed fått generell spridning i svenska medier.