Jakten förr - vikingatid

Jag har periodvis intresserat mig för hur jakten bedrevs förr. En sak har jag utan minsta tvekan konstaterat, i götalandskapen har jakt INTE varit avgörande för överlevnaden sedan jordbruket infördes för sisådär 6000 år sedan. Möjligen undantaget små grupper av människor som levt på ett specialiserat sätt i speciella miljöer, tex extrem skärgårdsmiljö. Däremot kan man se att det finns andra skillnader vad gäller jakt, särskilt när man börjar komma upp i tid till den yngre järnåldern och vikingatiden.

I tex den isländska Vatndölssagan kan man läsa om jaktens betydelse på vikingatiden:

”Så gjorde sig Torstein resklar, gav sig av till Götland och höll leden fram tills han tidigt på morgonen en dag kom till jarlens gård. Jarlen hade ridit på jakt enligt väldesmännens sed. Torstein trädde in i en dryckessal och satte sig och sina följeslagare på långbänken.”

Detta betyder alltså att väldesmännen, överklassen, hade som sed att jaga. Detta ser vi också i de arkeologiska materialet fårn södra sverige där överklassgårdarna innehåller ibland så mycket som 40% ben från vilt medan en normal bondgård innehåller några enstaka ben från vilt (kanske så mycket tom 10%). 

Viltet som förekommer på överklassens boningar är framför allt av två sorter. Dels matvilt i form av primärt kronhjort och vildsvin men även rådjur och enstaka älgar. Och dels pälsvilt i form av rävar, illrar, bävrar etc. 

På både gårdar och i gravar finner arkeologerna mer hundben är tidigare. Tillskillnad från tidigare, då det framfrö allt rör sig om urspetsliknande hundar, dyker det från och med 500-talet upp allt fler avvikande hundar. Där börjar dyka upp hundar av terriertyp men där finns också storvuxna hundar av hjorthudnstyp samt vinthundsliknande individer. Uppenbarligen plockar man medvetet in djur som antagligen haft jakt som huvudändamål. Men man skall inte tro att vikingen var speciellt snäll mot sina hundar. Lite drygt 1/3 av alla identifierade individer har spår av misshandel, framför allt över ryggen, något som man kan tänka sig är spår av slag med käppar. 

Vänder vi blicken uppåt landet så blir situationen en annan. Kikar man på ett halvdussin undrsökta vikingatida gårdar i trakten kring Storsjön i Jämtland så finns det tveklöst mer ben av vilt än av tamdjur bland slaktavfallet. Vanligast är ren och älg men där finns gott om hare och mindre pälsvilt också. 

Vi kan alltså se att jakten under vikingatiden betydde olika mycket i olika delar av landet. Vi kan också se att den betydde olika mycket beroende på vilken samhällsklass som vi är intresserade av. Antagligen är det föregångaren till de relger vi känner fårn historisk tid som vi kan skönja redan i materialet från vikingatiden. Att inte minst högviltet tillhörde överklassen.