Nu har mormors lägenhet städats ut och hon bor i ett rum på ett hem istället. Det var nog bäst så. Vid städningen tillvaratogs en mängd bilder på exempelvis mig. Bilden ovan är en sådan. Den togs för snart 20 år sedan så den är vid det här laget rätt missvisande.... Bilden ingick i en serie lite annorlunda porträtt som en kompis kompis tog till en portfolio som han höll på att bygga upp. Han ville avancera från fotoassistent till professionell fotograf. Jag vet faktiskt inte om det gick, men jag fick i alla fall en bunt bilder med mig hem. Bilder som sedan försvann i en flytt men nu kom en tillbaka igen och det var ju ett roligt minne från ett helt annat liv.
En sak som hände bakom ladugården när jag hade framme 22-an härom sistens. Själva skyttet gick sisådär, resultaten var extremt
ojämna. Ena 5-skottserien låg inom en enkrona nästa spred över en
CD-skiva. Jag gick rätt fort fram så jag tog mig inte tid att analysera vad
som egentligen var orsaken till detta. Men jag vet vad som fick mig att
avsluta skyttet för dagen efter typ 130 skott:
Jag sträckte mig till vänster för att rafsa åt mig asken med skott.
Magasinet var redan utplockat. Då såg jag i ögonvrån en rörelse. Tittade
upp och mellan benstödets båda ben slingrade en orm fram. Jag höll mig
djävligt stilla och efter halvannan (väldigt lång) sekund konstaterade
jag att det var en av de vanliga kopparödlorna som jag ser var och
varannan dag..... Men pulsen hann ju gå upp rätt ordentligt, det vill
jag lova. Jag låg kvar och såg den slingra bort någon meter för att
sedan lägga sig till rätta i solen. Nu var min koncentration totalt
bruten så jag plockade ihop och gick in.
Mannen i delrepubliken Udmurtien i Ryssland skulle köpa
trälådor för att använda som brasved, men när han öppnade lådorna
hittade han 79 automatkarbiner av typen AK-47. Rysk polis utreder nu om
vapenfyndet var en slump eller om det rör sig om organiserad
vapensmuggling.
De 64 trälådorna skulle
egentligen till staden Izjevsks soptipp, men föraren av sopbilen
passade på att sälja av några lådor för att tjäna extra pengar, i tron
att de var tomma, skriver BBC. När köparen, som var ute efter brasved,
öppnade trälådorna hittade han 79 gevär av typen AK-47, samt 253 magasin
och andra vapendelar. Enligt den ryska nyhetsbyrån Interfax kom
automatkarbinerna från militären, och hade skickats till Izjevsk i
trälådorna för att skrotas. Polisen utreder nu om vapenfyndet var ett
misstag eller om det rör sig om vapensmuggling.
– Lådorna som gevären låg i togs från en hårt
bevakad anläggning, så gevären kan inte ha hamnat där av misstag.
Vårdslöshet på sådana anläggningar är oacceptabelt, säger åklagaren
Olesya Fedchishina till tidningen Rossiyskaya Gazeta
Brukar du bära kniv? Hur motiverar du det med tanke på knivlagen? Jag fick mig en tankeställare när jag läste följande artikel i DN:
En hantverkare i Stockholm stoppades med sin arbetskniv i
företagsbilen – och åtalades för olovligt innehav. Men Solna tingsrätt
friar och konstaterar att en hantverkare måste kunna uträtta ärenden
efter jobbet.
Det var den 23
september i fjol som hantverkaren stoppades av tre civilpoliser. Han
anklagades för att vara drogpåverkad och poliserna gick igenom mannens
bil. Därefter skulle han föras till polisstationen.
– Jag sa att jag måste få lämna av min 11-åriga dotter och maten, men
det tillät de inte. Hon fick gå upp med matkassarna själv, berättar
hantverkaren för DN Stockholm.
Testerna, som dröjde 4–5 timmar, visade att mannen inte var påverkad –
åklagaren valde att gå vidare och åtala honom för olaga knivinnehav.
– Morakniven låg i mina arbetsbyxor, där jag även hade en tumstock, en skiftnyckel och flera skruvmejslar. Mannen frias nu av Solna tingsrätt, som skriver så
här i domskälet: ”En hantverkare har rätt att i sin yrkesutövning inneha
kniv. Att han i detta fall inte åkte direkt hem efter arbetet till
hemmet medför inte att innehavet ska anses obefogat.”
– Det känns som om rättssystemet fungerar men det är väldigt konstigt att åklagaren åtalade mig, kommenterar hantverkaren domen.
Man kan alltså åtalas för att ha en kniv i sina arbetsbyxor i bilen efter jobbet..... Det är en väl hård tillämpning av lagen, i alla fall i mina ögon.
Bredareds sportskytteklubb bjuder in till drillingtävling, jag hade åkt om jag haft en drilling upplägget verkar skitkul:
Premiär för
Drillingkungen.
Bredareds Sportskytteklubb inbjuder till en unik
tävling för dig som har en drilling av klassisk modell med 2 hagel och en
kulpipa. Ett bra tillfälle att damma av drillingen inför jaktsäsongen.
Vi skjuter 4 olika övningar och vinnaren blir utsedd
till årets Drillingkung.
Trap/Skeet:
5 skottdubbléer
lerduvor på trapbanan. Både trap och skeetkastare används.
Trio:
På
sportingbanan skjuter vi 1 kulskott på markmål, direkt på skottet kommer 2 lerduvor
skottdubble´.Detta skjuts 5 gånger.
Stöd ej tillåtet.
Älg:
2 löp på 5-ringad älg som jägarexamen. 4 kulskott.
Stöd ej tillåtet.
Råbock:
4 kulskott på 3 minuter på råbocksfigur 100m. Valfritt
jägarmässigt stöd.
Totalt 13 kulskott och 20 hagelskott.
Det är tillåtet att byta riktmedel mellan grenarna men
man får inte provskjuta efter byte. Byte av vapen mellan grenar är ej tillåtet.
Hagelammunition skall vara US 7- 8, 24 gram. Valfri kulammunition.
Jag återkommer framöver med en kort beskrivning kring hur man arbetar med paracord (makramé), vilket är den teknik jag använde när jag gjorde denna rem.
Hägom dagen var vi hemma hos Kalle och Frida och åt middag. Kalle är en av de två som driver kenneln Gamekeepers varifrån vi köpte Missan.
Det har hänt mycket på gården sedan jag var där senast. Vi fick stifta bekantskap med fina pointer- och tyskterriervalpar, typ 5-6 veckor gamla. Vi fick träffa några lovande unga hundar av raserna tyskterrier, vorsteh och finsk stövare. Samt kika på Kalles försök med naturruvande rapphöns.
Trevligt och god mat. Och lite planering inför framtiden för Missan. Vi kom fram till att det nog är läge att släppa henne i vildsvinshägn snart, men att övningsgryt kanske bör vänta till augusti. Därtill fick jag några användbara tips för att göra Missan än mer följsam. Jag började tillämpa dem redan idag.....
Det är slåttertider nu. Speciellt de hårt drivna vallarna där man tar tre skördar är de värst utsatta. Mina ängar är inte drabbade då jag tar mitt hö sent, jag låter alltid gräset fröa av sig innan jag skördar det. Vilket innebär att jag tar höet långt in i juli. Något lägre näringshalt, energiinneåll och smaklighet för mina får men med betydande vinster för den biologiska mångfalden. Vilket är vad vi prioriterar på denna gård!
Jag blev lite nyfiken på hur internationell media täckte tragedin i Kolmården. För det första kan man konstatera att Reuters, AP, NewsCore och AFP alla skickat ut nyhetstelegram baserade på TTs rapportering. Det var förväntat och inte mer än kanske 15 rader. Men finns det analyser och kommentarer där ute? Vad står det i dem?
Sidan Monsters and critics har en riktigt intressant vinkling på händelsen. Där har man valt att intervjua National Geographics medarbetaren Casey Anderson. Anderson har arbetat mycket med vargar men framför allt med grizzlybjörnar. Han har erfarenheter av liknande händelser som han beskriver på detta sätt:
I returned to the remaining wolves. The
pack was still in a highly anxious state, and Dakota, still separate and
standing alone, his head held low like he has just received a beating.
He was one of my favorite wolves. Dakota was like a giant puppy when
it came to interacting with me. He was a strong, big wolf, that had
piercing yellow eyes. But deep down he was almost like a big lap dog,
and loved his belly rubbed. I squatted down and called to him in a
baby voice. He wagged his tail in response and started to squirm over
to me in a submissive excitement. When he reached me, something
suddenly changed. I remember his eyes first. They were dilated, only a
sliver of the golden yellow color remained in his now dark empty shark
like eyes. Now face to face, he bared his teeth toward me, something he
had never happened before. I stood up quickly, confused and angry. I
yelled at him sternly "NO!" The sharp word was echoed with the sound
of the tearing of heavy denim and flesh from the back of my leg. Denali,
another adult male wolf had just sunk his teeth through my insulated
Carhartt overalls into my hamstring. There was more than one shark in
this tank. I whirled around and confronted my attacker. Again, I
yelled a very unforgiving "No" and pointed my finger at him, which was
all I could try and do at this stage." "I was completely baffled by the way the wolves were reacting.
Just as i regained my bearings after being bitten, i was suddenly
attacked from behind again. This time, when I turned, it was Dakota,
the wolf I thought was my biggest ally. I remember the crushing
pressure of his massive jaws as they popped through my calf. I was lost
in confusion and panic. As I stared into Dakota's empty eyes, i was
sucker punched from behind again. When I spun to face what was now a
full-on assault, the world went into slow motion. There was no sound,
just the ominous image of a pack of eight wolves surrounding me. There
was nothing else in the world but me and the ring of savage canines that
were closing in." "Their eyes were all dark and emotionless. Their tails flicked
back and forth as they each lunged in and took their turn chomping down
on my legs. When I would turn to face a wolf, another was attacking me
from behind. I screamed for help, but I knew I was alone. All of my co
workers had left for the day. There was no one for miles. My screams
became more desperate, my increasing panic only fueled the frenzy of
the wolf pack . I kicked and screamed. All I could do was just try and
keep my balance as each wolf delivered a gripping bite and tried to tug
me to the ground. If I was to fall now, I would never get up, certain
to die in the terror of a wild dog pile. I threw empty punches, and
twisted violently around and around like a terrorized tornado." "They continued to swarm me relentlessly and I could feel my
adrenaline laden body begin to succumb to fatigue. In my attempt to
escape, I had somehow made my way to the fence amidst the craze. I
jumped over the four foot high fence and crumpled to the ground. I
looked up, and eight sets of empty, black wolf eyes peered at me through
the wire. I rose to my feet slowly and assessed the damage. There I
stood, in what were insulated heavy denim overalls, now shredded
blood-stained "Daisy Duke" shorts. My legs looked like hamburger and
every puncture hole leaked a stream of red that now weaved its way
through the hair of my legs. I staggered to my truck. I had a 45
minute drive to the hospital, all alone, no phone. I needed to get
there before I passed out from shock or loss of blood. My legs throbbed
in pain the entire way, and i could feel my head getting lighter."
Intressant berättelse, och på sitt sätt skrämmande. Hans kommentarer till händelsen i Kolmården är:
"A wolf pack is a very socially dynamic system.
Every individual has it's spot and is treated accordingly. Fights,
blood, and teeth is an everyday experience in the pack. For a wolf, it
is just a way of life. As a caretaker of a wolf pack, a person will
also fit into this hierarchy. This structure is ever evolving and ever
changing in status, mostly determined by the strongest animals. A human
that is embedded into the structure usually is at the top, and is the
dominate 'animal', and is not exempt of the rules of the pack. But like
every wolf pack in the world, the rest of the pack is waiting and
watching for its opportunity to move up the ranks."
"I do not know exactly what happen that day in
Sweden but I can only speculate. It started with one wolf testing the
woman, she reacted the wrong way. This would catch the eye of the rest
of the pack, who would then move in and surround her. Alone, she likely
panicked and was confused by the situation, as these wolves were her
friends. This would be the catalyst to her fate. She likely fought
back in self preservation. The heightened tension would fuel the attack
until she was brought to absolute submission. When you decide to work
with wild animals, this is a risk that is very real. In this case, she
was killed by the wolves that she loved."
"She should have never entered that enclosure alone and should have
been armed with bear pepper spray or the like. We as humans have
advantages with the use of tools and our mind. When you take that away
and get to common ground with the wild, you can also be part of its
beautiful savagery.
I eskilstunakuriren kan man idag läsa en intressant insändare. Den har sina poänger men missar att vi redan idag betalar för allemansrätten via vår skatt, för hur finansieras annars t.ex. naturvårdsverkets kostnader? Bo Norberg skriver:
Naturens konsumenter ska betala själva
Debatt Den
15 juni håller Naturvårdsverket det första av en serie dialogmöten om
allemansrätten. Inbjudna är företrädare för olika särintressen kring
markfrågorna. Mötet utgör ett försök att hantera den debatt som på
allvar startade för några år sedan.
Samhället
har rätt att ändra sin struktur och funktion. I sista hand finns den
lagliga möjligheten att lösa in egendom som måste anpassas i nya former
(expropriering). Däremot är det oacceptabelt och rättsvidrigt om
företag, organisationer eller enskilda gör intrång i andras privata
egendom.
De informella intrången i framför allt skogsnäringen har
ökat de senaste 50 åren. Ofta har det skett genom tänjning av
traditioner och paragrafer, dessvärre ibland med ett mer eller mindre
diskret stöd av diverse myndigheter. Skogsåkern är i dag
grunden för drygt en tiondel av vårt produktionsvärde, förädlingsvärde
och exportvärde. Det är viktigt att vi sköter och skördar denna
långsiktiga resurs väl.
Andra intressen fokuserar också på
markfrågor. Jägarkåren med omkring 300 000 utövare är den största
folkrörelsen. Och i stort sett gör den rätt för sig. Mer komplicerade är
naturturism och kommersiell bärplockning. Dess företrädare framställer
sig gärna som utövare av den urgamla allemansrätten.
Skattebetalarna
och de yrkesmässiga odlarna kan rimligen inte stå för andra
särintressens kostnader. Precis som vanliga medborgare betalar sitt
fiskekort, sitt jaktkort och sina teaterbiljetter borde naturens
konsumenter betala merparten av sina kostnader själva. Privat äganderätt är en
mänsklig rättighet som ingår i en god demokrati. När Naturvårdsverket
valsar kring de här problemen är det skäl att följa turerna med varsam
vaksamhet.
Många anser att vargfrågan kan lösas bara genom att informera mera. Jag tror inte det fungerar. Däremot märker jag att kunskapen om vad allemansrätten innebär är mycket begränsad ute i lägenheterna. Men det kommer jag nog ta och utveckla i en längre blogpost i framtiden.
Nu kan man se på det hela på olika sätt. Man kan se det som ett arbetsmiljöproblem på Kolmården, man kan se det som en illustration av vargars beteende, jag väljer det sista perspektivet även om jag som gammalt skyddsombud är mer än väl medveten om det förstnämnda perspektivets betydelse. Innan jag går in mer på detta så lägger jag som citat in ett äldre inlägg jag gjort på bloggen, det är bra att ha med sig för det fortsatta resonemanget:
Professor emeritus Valerius Geist är
en intressant person. Utvandrad ryss som doktorerade i zoologi på
University of British Columbia. Post-doc gjorde han i tyskland under
1960-talets slutskede. Då jobbade han med/under den etologiske legenden Konrad Lorenz. Etologi är som ni givetvis vet läran om djurs beteende, och Lorenz är den mest beryktade etologen som gått på denna jord.
Geist
forskning handlade först om jakthägn, senare har han blivit allt mer
skeptisk mot dessa då han anser att de devalverar djurens värde. Annan
forskning har handlat om klövvilt i nordamerika, bergsfår, hjortar,
älgar - han har forskat och gett ut böcker om dem alla. Han är tveklöst
en stor auktoritet på såväl djur, dess beteende som inte minst
relationen djur-människa eller ekosyste-samhälle. Detta har lett honom
in på frågor kring vargen.
Det är hans vargforskning som gjort honom känd i Sverige. Det finns flera svenska hemsidor som
tar upp hans forskning och framför allt hans idéer kring hur vargen
under vissa omständigheter tvingas justera sitt beteende och infoga
människan som potentiella bytesdjur, jag lånar vargfaktas svenska översättning av texten:
I reviret börjar det bli ont om bytesdjur.
Dels genom vargens jakt men också genom att hjortdjur, räv, harar och
fåglar helt enkelt lämnar området. Tecken på detta kan vara att hjort
och rådjur plötsligt börjar upphålla sig väldigt nära ladugårdar och
lantlig bebyggelse, dag- som nattetid. För den gröne vandraren blir det
uppenbart hur tyst det plötsligt har blivit i skogen.
Matsökande vargar börjar närma sig bebyggelsen nattetid.
Deras närvaro påannonseras ofta av plötsligt och ihållande
nattskällande bland gårdarnas hundar. ”Skälldueller” börjar bli
vanligare nattetid. Dagtid börjar det höras ylanden från vargflocken.
Vargarna dyker upp dagtid och börjar på avstånd observera människorna i deras dagliga sysslor.
Vargar lär sig främst genom att observera allt omkring sig mycket
noggrant. Efter en tid börjar de komma närmare bebyggelsen även dagtid.
Nu börjar mindre tamdjur attackeras, både nattetid och i dagsljus och vargarna blir allt djärvare.
De börjar nu jaga hundar. Ibland ända upp på verandan. Folk som
promenerar med sin hund får nu för första gången försvara hunden mot en
eller flera aggressiva vargar. Dessa är dock fortfarande rädda för
människor och många hundar sparas bara genom denna kvarvarande respekt.
Men vargarna börja etablera sitt territorium.
I det här stadiet börjar vargarna utforska större tamdjur som hästar och kor.
Det leder till många avslitna svansar, bitna lår och ljuver samt
ansiktsskador. De första allvarligt skadade korna hittas. Här är det
skador på ljuver, ljumskar och könsorgan som gäller. Att boskapen håller
sig intill gårdarna hjälper inte längre. Vargar börjar nu också
förfölja och omringa ryttare. De börjar titta in på gårdarna och till
och med spana in genom fönstren på husen.
Vargarna börjar nu också gå mot människor för att sedan stanna och iaktta dem.
Ibland i flera minuter. De börjar nu övergå från etableringsstadiet
till att faktiskt betrakta människor som bytesdjur. Det som nu kan verka
som ren lekfullhet – närgånget beteende, nafsanden i byxor och jackor
– är nu förstadiet till fullskaliga attacker. Än så länge drar de sig
tillbaka när människor gör utfall tillbaka eller ryter. Mot jägare
eller lokala slaktare kan de hotfullt ställa sig att bevaka de
”bytesdjur” människorna ska börja jobba med. De ylar och skäller,
ibland på bara några stegs avstånd.
Nu attackerar vargarna människor.
De första attackerna är klumpiga för vargarna vet ännu inte riktigt
hur de ska gå tillväga, och många av de attackerade hinner sätta sig i
säkerhet eller slå tillbaka. I det här läget bör alltså en frisk och
stark man kunna övermanna, eller rent av kväva, en varg. Men om
vargflocken blandar sig i finns inget försvar. Inte ens för två
beväpnade män. Vargar som jagar i flock är så starka ihop att de till
och med kan ta en Grizzlybjörn. Det har maginnehållet i kanadensiska
vargar visat.
Eftersom det i detta fall rör sig om vargar i fångenskap är Geists skala inte helt tillämpbar, där finns t.ex. inga problem med matanskaffning. Däremot borde man reagerat tidigt på de incidenter som ägt rum i Kolmården, det finns flera exempel på när människor bitits, vilket jag anser definitivt uppfyller Geists steg 6, och gränsar till steg 7. Saxat ur aftonbladet angående en 30-årig kvinna:
– Jag låg med händerna för ansiktet och hade underarmarna som skydd för
halsen. Det måste ha varit en överlevnadsinstinkt. Jag kunde höra hur de
frustade och kände bett. En varg hade käften över bakhuvudet på mig.
Efteråt hade jag blåmärken, bulor och öppna sår, främst i ansiktet och
på armarna. Men också på ställen jag inte ens märkt att jag blivit
biten, som runt vristen.
Och ytterligare ett från Svenska Dagbladet angående en annan incident med en 15-årig tjej:
– Någon av vargarna nafsade och bet och fick tag i låret, berättade Mats Höggren, zoologisk chef på djurparken
Och en 21-årig tjej:
Vargen bet tag i kvinnans kofta, drog ner henne på marken och bet henne i armen.
Steg 7 uppfylldes utan tvekan för varggruppen i Kolmården igår genom dödandet av en människa. Detta är tragiskt. Djupt tragiskt. Och samtidigt förvånande då det rör sig om professionella yrkesmänniskor som dagligdags arbetar med vargar och borde vara medvetna om deras potentiella farlighet. Men personligen är jag inte förvånad. Jag trodde nog att en människa inom några år skulle råka riktigt illa ut vid ett vargmöte, men jag trodde snarare att det skulle ske med ett barn i något av de oerhört vargrika länen i mellansverige snarare än i en djurpark. Vi får se hur detta påverkar vargdebatten framöver samt hur/om det får någon inverkan på den praktiska vargförvaltningen i framtiden. Om inte annat så borde de ytterst ansvariga - politikerna - förstå att vargen är potentiellt livsfarlig om den vänjs vid människor och därför välja en strategi som minimerar möjligheten till möten mellan människa och varg. Det vi skall diskutera i framtiden är alltså inte kommersiella strategier och arbetsmiljöproblem på djurparker utan vargar i naturen och hur vi undviker att något liknande händer en "civilperson".
Mina tankar är hos den 30-åriga kvinnans anhöriga. Det hade inte behövt bli såhär!
Tillägg: Vargfakta har lyckats få tag på Geist för en kommentar. Läs gärna den.
Tillägg 2: vargarna verkar ha släpat omkring kvinnan över hela hägnet efter att hon dött....
Tillägg 3: Ur ledare i expressen:
Det är just när människor får för sig att vargar inte är
farliga som de verkligen kan bli det. Risken finns exempelvis att boende
i vargtäta områden, stärkta av experternas lugnande ord, får för sig
att börja mata djuren.
Vargen är ett majestätiskt och förunderligt djur men den måste hållas på avstånd och lära sig att aldrig våga utmana människor.
Det finns starka belägg för att vargar som jagas lär sig och sina
ungar att hålla sig borta från civilisationen. Därför är jakthatet så
missriktat. Ska vi kunna leva med vargen måste vi också jaga den.
Nuhar jag kommit till en punkt då det känns som rätt läge att börja cykla med Missan (min tyskterrier för er som inte följer bloggen så frekvent). Sagt och gjort. Igår gav vi oss ut. Tog en inte allt för lång sträcka som landade på sisådär 3,5-4 km. Halvvägs stannade jag och kollade Missans tassar som alla såg fina ut. Men på hemvägen började hon sacka efter och jag stannade. Där kom lite blod från en trampdyna på ena baktassen. Jag cyklade därför sista biten med hunn under armen. Vilket ju går bra eftersom hon inte väger mer än 7 kg.....
Rengjorde samtliga tassar med en svag jodopaxlösning som jag har stående i hundapoteket. Sedan på med helosan. Missan hade tydligen ingen jättebra kondis för hon var väldigt spak resten av dagen. Bra läge att träna koppellöst med andra ord.
Av detta har jag lärt mig att inte cykla på asfalt med hunden, trots att det denna gång bara var någon km innan grusvägen tog vid så räckte det för att slita hårt på trampdynorna. Får se om ett par dagar om jag inte kan köra en vända till med henne. Får vara ännu mera uppmärksam då!
Uffe Stridsberg, tidigare i ledningen för Rovdjursföreningen, hade en debattartikel i Västerbotten-kuriren härom dagen. Artikeln är raljant och på några punkter direkt felaktig. Men den har också sina poänger, även om det inte är vad artikelförfattaren egentligen avsett.
Uffes debattartikel är en enda lång lista över olika grupperingar som anser sig missgynnas av allt för stora vargförekomser. LRF, Samer, fäbodföreningen, jägarnas riksförbund, svenska jägareförbundet och svenljungagruppen nämns alla. Men vad Uffe nog inte riktigt räknat med är att han genom den uppräkning han gör visar ur oerhört många i sverige som upplever att de kommer att drabbas negativt av ökade vargstammar eller egentligen redan den vargstam vi har idag. Givetvis var detta inte Uffes poäng, poängen var att visa hur många som han kan utmåla som rovdjursfientliga. Vilket ju egentligen inte är sant det heller, de flesta av de uppräknade grupperingarna accepterar begränsade rovdjursstammar, men de skall vara just det - så begränsade att man fortfarande kan leva av sina djur eller utöva sitt intresse. Det är egentligen det man vill ha gehör för och inget annat. Och det är hos dessa, direkt drabbade som besluten måste förankras. Annars kommer situationen, likt den i Finland och Italien, att tas i egna händer av synnerligen frustrerade individer. Och det gynnar definitivt inte rovdjuren!
Och den 22/6 publicerades den i Gefle Dagblad. Uffe har då haft möjlighet att räta till de beisligen felaktiga påståendena från sin förra publicering men väljer att inte göra det. Är det så vargens främsta förespråkare agerar? Med medvetna lögner?
Svensk jakt nyheter har en intervju med V-s ledare Jonas Sjöstedt i det senaste numret. Intervjun finns även på nätet. Intervjun är intressant att läsa då V jämte mp kan uppfattas som de mest jaktfientliga partierna. Men nu är kanske inte Jonas Sjöstedt den som borde intervjuats, snarare hade en intervju med Jens Holm varit än interssantare då det är Holm som står bakom alla (?) V:s jaktfientliga förslag under senare år. Holm tillhör definitivt naturbetraktarsidan av mänskligheten. Att använda naturen till mänslighetens fromma (genom t.ex. jakt) går inte riktigt att infoga i hans politik. Och Holm är då alltså V:s miljöpolitiske talesman. Det är alltså Holm som behöver synas. Men åter till Sjöstedt.
Hur ser ni på jakt egentligen i Vänsterpartiet?
– Jakt är naturligt och har en stor plats i vår kultur. Jakt är också
nödvändigt för att beskatta våra älgstammar och andra viltstammar. Hur
skulle det gå om de fick föröka sig utan jakt?
– Dessutom är kött från vilt betydligt bättre än kött från
djurfabriker. Kött från vilt är bättre om man lägger djurskyddsaspekter
på det.
– Vi vill också att jakten ska vara något som inte bara de rika kan ägna sig åt.
Det sista uttalandet är extra intressant då de allt mer komplicerade reglerna kring jakt medför att jakten riskerar att bli allt mer elitistisk. Endast de som har tillgång till kunskapen kommer att kunna jaga enligt regelboken, många andra utestängs.
Ni har också motionerat om inskränkningar i vissa jaktformer, som jakt med fällor. Hur vill du kommentera det?
– Vi tycker inte att man ska använda grymma jaktmetoder. Vi har
agerat mot användande av lodjursfällor vill jag minnas. Jag tycker
heller inte att jakt med pilbåge är något som behövs i Sverige med tanke
på ökad risk för skadskjutningar.
– I övrigt tycker jag att jakten fungerar väldigt bra i Sverige.
Men vad är "grymt"? Och varför kan man inte lite på den forskning som finns kring fällor för att istället förmänskliga djurens reaktioner? Dansk statistik visar för övrigt att skadeskjutningsfrekvensen för pilbågsjägare är lägre än för andra jägare.
I rovdjurspolitiken har ni agerat på ett sätt som svenska
jägare inte riktigt uppskattar. Hur ser du på er linje i
rovdjurspolitiken?
– Jag tror det finns olika syn på rovdjuren också inom jägarkåren.
Jag tror att det faktiskt är en majoritet i Sverige som helhet och även
bland jägarna som vill ha livskraftiga rovdjursstammar.
– Vi har inget emot att man jagar björn för där vet vi att det finns livskraftiga stammar.
Vad är livskraftiga stammar?
– Det är inte en fråga som vi politiker ska bestämma över, det måste vi överlämna åt vetenskapen. De får säga hur det ska vara.
– Jakt har vi inget emot när stammarna är livskraftiga. Skyddsjakt kan vi ha redan nu om det är problem med vissa individer.
Precis, knäckfrågan är vad som är en livskraftig stam, men lika mycket vad som är acceptabla skador och vad som är lokal acceptans. Sjöstedt gör för övrigt en pudel angående §28 vilket är bra.
Det finns en stark pågående urbanisering i landet. Allt färre
har direkta kontakter med landsbygdslivet där jakten normalt sker. Hur
ser du på jaktens framtid i Sverige?
– Det är bra om folk kommer ut i skog och mark, så jag ser inga
problem med om fler kan jaga. Många växer upp i städerna i dag och jag
tror att kan vara svårt att komma med i jakten om man kommer från andra
länder. Men ansvaret vilar på er jägare och på jägarorganisationerna. Ni
måste bli aktiva på skolorna.
– Ni har nyckelrollen själva.
Mja. Politiken kan göra oerhört mycket för att hjälpa eller stjälpa denna så kallade nyckelroll.
Teater Martin Mutter turnerar just nu med föreställningen Dopper, baserad på Erlend Loes bok med samma namn. En fenomenal bok som definitivt platsar på min top 20-lista över världens bästa böcker.
Att jag gillar den boken skarpt inser ni om ni lusläser spalten till höger.....
100.000 besök. Det firar vi med Hunting song av Korpiklaani.
Sedan hade jag ett litet jubileumslotteri bland de som kommenterade ett inlägg för ett tag sedan. Jag tog hjälp av mina barn som fick dra namn ur en Vortex Viper keps jag har. Namnen som drogs slogs ut och när det bara var ett kvar hade Vi en vinnare. Som var:
Stok-i-kok.
Så stok-i-kok, lägg en kommentar med dina kontaktuppgifter (som givetvis inte publiceras) så skickar jag en packe tidningar till dig.
Hur som helst är jag tacksam till alla som läser min blogg, hade aldrig trott att jag skulle nå upp till 100.000 besök - i alla fall inte på så kort tid som ungefär 1,5 år vilket är den tid som bloggen existerat.
Igår kväll hade vi möte med grannsamverkan. Bra gäng, vi behöver finna någon slags arbets- och kommunikationsordning bara. Nu kör vi igång lite patrullering framöver, det är fortfarande lite väl mycket bus i farten vilken ni sett på de senaste dagarnas postningar.
På plats. Heikki förbereder sig lite. Han satt i bänk, jag låg.
Inskjutningstavlan 100 m bort genom 20 gångers förstoring. Det var dock inte många klick som behövde justeras trots att jag nu bytt tillbaka från min 22LR pipa till den betydligt vassare 17HMR.
3 st 5 skottsserier i lite väl byig vind. Inget superresultat men de 1,1 gram tunga kulorna i 17HMR är extremt vindkänslig trots sina 770 m/s i V0. Å andra sidan hade alla träffat en presumtiv kråka med explosiv kraft så helt illa var det ju inte.
Totalt sköt jag väl upp nästan 2 askar, dvs ca 100 skôtt. En trevlig och nyttig tretimmarsövning i trevligt sällskap med andra ord.
NÅGON GÅNG UNDER DE SENASTE 48 TIMMARNA HAR NÅGRA SATANS TJYVAHUNDAR VARIT INNE I VÅRT UTHUS OCH VÅR LADUGÅRD OCH STULIT HUSTRUNS OCH DOTTERNS CYKLAR.
Dotterns cykel var en 14 tums orange Logan, 4-växlar. Helt nya däck.
Hustruns cykel var en svart Skeppshult STC,18 växlar herrmodell.
Vi har varit lediga och hemma nästan hela tiden. Undantaget ett besök på biblioteket igår och en liten stund idag när jag var på skjutbanan och hustrun i affärn.
Jägarnas Riksförbunds medlemstidning Jakt och Jägare har i ett antal artiklar gått hårt åt Jägareförbundet för att denna organisation valt att inte stödja svenljungaupproret/eftersöksbojkotten. Men nu får man nog se över hur kritiken mot "storebror" uttrycks i framtiden, Jägarnas Riksförbund stödjer nämligen inte heller eftersöksbojkotten! Lånar några rader ur ett referat från Jägarnas Riksförbunds årsstämma:
En enig stämma avslog en motion om att ställa sig bakom bojkotten av
eftersök på trafikskadat vilt. Anders Nilsson, ombud från
Stockholmsdistriktet, förklarade varför. – Jägarkåren måste i alla
lägen visa att vi ställer upp för lidande djur. Vi säger nej till
bojkotten för det skulle vara att binda ris för egen rygg, kommenterade
Anders Nilsson.
Å andra sidan briljerar Jakt och Jägare ibland med väldigt god skjutjärnsjournalistik, artiklar som oftast är författade av Leif Andersson. Så det finns all anledning att följa vad som skrivs i Jakt och Jägare. Bara man skiter i gnällartiklarna.
Nu har jag försökt plocka med mig kameran när jag varit ute med Missan. Tiden finns helt plötsligt i och med att jag har ledigt ett tag framöver. För ett par dagar sedan var kvällsljuset fint.
En morgon för ett tag sedan vaknade jag med en låt i huvudet. En snart 20 år gammal låt. Men trots åldern får jag fortfarande gåshud när jag hör den. Denna morgon när jag vaknade kom jag på att låten speglar Sveriges relation till EU, inte minst raden:
Det finns några människor som man tagit för givna hela livet. Några har funnits andra har man som sagt tagit för givna då man håller av dem. Lennart var en sådan.
För någon timme sedan ringde min mor. Farsan kunde inte, han var för ledsen. Morsan berättade att Lennart var död. Han var född 1923 så det var inte så förvånande. Men ändå känns det märkligt. Vi träffades inte så ofta, han bodde i Säffle. Men varje gång vi träffades var det trevligt och Lennart betydde mycket för mig. Redan som väldigt liten gillade jag honom. Han var barnläkare så han hade god hand med små battingar som mig.
När vi senare började fara till fjällen för att vandra så brukade vi övernatta hos honom och hans hustru. Då gjorde jag min första bekantskap med Jaktmarker & fiskevatten, som han prenumererade på. Som en bonus försåg han mig alltid med tomhylsor, något som var väldigt spännande på den tiden. Jag kände nästan inga andra jägare. Tanken var att jag vilken vecka som helst skulle ha skrivit ett brev till Lennart och berättat om min hund, han skulle gillat det.
Några gånger följde Lennart med på fjällvandringar. Riktigt roligt att ta del av hans minnen och fjällerfarenheter, inte minst som han var med och byggde vår fjällstuga för snart 70 år sedan.
Så sent som i dag fann jag ett brev från när han var och besökte oss senast. Jag läste den lilla lappen med glädje, att få ett brev av Lennart tillhörde ovanligheterna. Han var inte för brevskrivande. Som en föraning kan man tycka nu i efterhand. Nu när samtalet från min mor börjat sjunka in.
Lennart, jag kommer att dricka dig till när jag kommer till stugan i sommar. Kanske sjunger jag då denna lilla visa som vi tårfyllda sjungit tillsammans så många gånger:
Avbitarens visa Jag har aldrig bitit å en Flugan från vår herres spö, halleluja Därför sprattlar jag i håven Ensam och rädd för att dö
Ljugit har jag mångahanda Om fisken som var allra störst, halleluja Därför när jag nu skall landa Ett glas för att släcka min törst
(paus, nubbe)
Nu jag går att flugor kasta I strömmar någon annan stans, halleluja Därför bröder låt oss hasta Att tömma var droppe där fanns
Men när jag tänker upp på graven Och flugspö't uti Karons båt, halleluja Tror jag ändå jag biter å en Sankte Petri bröder förlåt
Just nu pågår en nätauktion där grejerna från Jakt & Fritid i Älmhult AB säljs ut. Bland annat finns där massvis med ammo, inte minst intressant ammo i kal 9,3x62 men framför allt hagelplugg!
Regeringens och naturvårdsverkets förda rovdjurspolitik får hård kritik av den egna personalen. Det är det ena man kan säga när nu ytterligare en välkänd tjänsteman på länsstyrelsen säger upp sig. Lars Furuholm i Värmland slutar i protest mot Naturvårdsverkets sätt att driva vargfrågan och licensjakten, han säger:
-Man har ju pratat om den här regionaliseringen under lång tid och det
har ju inte blivit någonting av den egentligen. Så det kan man väl säga
att det finns mycket som vi borde få göra själva och pröva oss fram
till, som vi inte får göra. Naturvårdsverket har inte lyssnat på våra
förslag.
– Regeringen bedriver en rovdjurspolitik som omöjliggör en acceptans för
våra fredade rovdjur. Vår framtida inventeringsverksamhet har
allvarligt skadats av regeringens nyckfulla beslut att flytta vuxna
vargar till olämpliga utsättningsområden i södra Sverige.
Inventeringsverksamheten innefattar framför allt studier av den
spännande spridningen av lodjur i denna landsända. Jag anser att en stor
del av denna forskning nu har gått om intet. Vare sig LRF eller Sv.
Jägareförbundet ställer ej längre upp på yttäckande inventeringar.
Kan en politik egentligen få så mycket hårdare kritik, än att de som är anställda att arbeta med den säger upp sig i protest mot dess uselhet?
Sådan är rovdjurspolitiken i Sverige idag!
När skall man våga sätta skutan på rätt kurs igen?
Under senare tid så har min CZ455 varmint thumbhole inte presterat några lysande träffbilder när jag har 22LR pipan på. Det är extremt skiftande, ena 5 skottsserien hamnar inom en enkrona på 50 m håll, nästa sprider som en CD-skiva. Knepigt. Så nu funderar jag på att byta tillbaka till 17HMR pipan istället. Kråkfåglarna blir ju lovliga om några veckor och då måste den pipan vara i ordning!
Ja ja. Vi får väl se vad jag och Heikki kan hitta på i skytteväg nu när vi båda är lediga. Vid en inskjutning med 17HMR måste man ju testas ut till 200 m...... Vilket ställer rätt stora krav på vindens frånvaro....
Härom dagen dog min sladdförsedda borrmaskin. Dagen efter insåg jag att batteriet till min sladdlösa var helt slut och inte accepterade laddning längre. Kollade upp vad ett nytt batteri skulle kosta.... 950 kr..... För ett 18v Black&Decker..... Fi satan. Svängde därför runt verktygsboden på vägen hem. Köpte inget men inser att jag kan köpa en ny borrmaskin av känt märke för ungefär det dubbla och få med två batterier. Jag kommer antagligen att göra så, men irriterar mig över detta satans slit-och-slängsamhälle. Eller varför kan man inte genomföra en internationell standard så att alla sladdlösa 18v borrmaskiner använder samma batteridjävel?
Näe. Tackar vet jag vapen. Inga problem att använda en 100 år gammal bössa inte. Åtminstone inte om den hållits efter. Som jag gjorde med min borrmaskin!
Fan om man inte skulle ta och gå över till drillborr. Köpt på loppis istället för en dyr powertool.
Arrogans? Lathet? Konflikträddhet? Något gjorde att Lars-Erik Liljelund struntade i att belysa och dra konsekvenserna av vargförvaltningens socioekonomiska dimension i sin rovdjursutredning. Detta har Miljödepartementet nu åtgärdat genom att ge Kommittén för hållbar rovdjurspolitik uppdraget att utreda detta. En malström av utredningar innan vi når en stadig rovdjursförvaltning med andra ord. Alla dagstidningar har skrivit om det, men bara i form av ett kort TT referat av miljödepartementets pressmeddelande. Svensk Jakt har skrivit lite längre. Men jag väljer att helt sonika återge själva pressmeddelandet så ser ni informationen i "original":
Hur påverkar rovdjurens närvaro förutsättningar för näringsliv, rekreation, fäbodrift och människors vardag
Kommittén för hållbar rovdjurspolitik för
varg får ett utökat uppdrag att föra en dialog om socioekonomiska
förutsättningar för rovdjursförekomster. Med socioekonomiska
förutsättningar menas hur rovdjurens närvaro påverkar förutsättningar
för näringsliv, rekreation, fäboddrift och jakt och människors vardag.
- Med dagens beslut tar vi
ytterligare ett steg i regeringens rovdjurspolitik som syftar till att
Sverige ska ha livskraftiga rovdjursstammar samtidigt som skador och
olägenheter från rovdjur minimeras säger miljöminister Lena Ek.
De större stammarna av rovdjur, särskilt vad
gäller varg, innebär att riskerna ökar för att konflikter ska uppstå med
tamdjursägare, jägare, samer, fäbodbrukare och människor som bor i
rovdjurstäta områden. Det är viktigt att föra en dialog kring de problem
som rovdjuren orsakar för att de ska kunna minimeras säger
miljöminister Lena Ek.
Bakgrunden är att regeringen i augusti 2011
tillsatte en kommitté för hållbar rovdjurspolitik för varg. Kommittén
består av representanter för nio organisationer som företräder olika
intressegrupper med stark beröringspunkt till rovdjursfrågor. Ordförande
är landshövdingen i Uppsala län Peter Egardt. Kommitténs uppgifter är
bl.a. att medverka i Naturvårdsverkets arbete med att ta fram en
förvaltningsplan för varg, att följa vad som sker efter
Rovdjursutredningens slutbetänkande och att verka för att organisationer
som berörs av vargfrågor ges möjlighet att medverka i arbetet med att
nå gynnsam bevarandestatus för vargen. Kommittén ska redovisa sitt
uppdrag till regeringen senast den 31 augusti 2013.
Screenshot från mårdhundsfilmen Pom Poko från japanska studio Ghibli. Har du mindre barn i din närhet så skaffa den svenskdubbade versionen av filmen och se den tillsammans med ungarna, filmen är mycket sevärd.
Dagens jaktrelaterade nyhetsbubblare verkar vara mårdhunden (Nyctereutes procyonoides), flera norländska nyhetsmedier skriver nämligen idag om mårdhunden och bland annat Jaktjournalen hänger på. Företrädare för mårdhundsprojektet har gått ut i media och meddelat att mårdhundsspridningen för närvarande verkar vara under kontroll. I de flesta fall återges en kort TT-artikel, men även en längre TT-artikel finns att tillgå via SVT:
-Än så länge pekar alla våra data på att vi är på rätt spår.
Mårdhundspopulationen i Sverige har inte ökat sedan 2008, vinterstammen
uppgår till runt 100 djur, säger projektledaren PA Åhlén på Svenska
Jägareförbundet.
Det stora hotet kommer från Finland där
mårdhunden har en stor fast etablerad stam. Ett utbrott av rabies
inträffade där i slutet av 80-talet och risken finns för fler utbrott.
-Frågan är inte om utan när ett nytt rabiesutbrott kommer, säger PA Åhlén.
Metoden man valt är hämtad från Danmark och går ut på att mårdhundar gps-förses. De sändarförsedda mårdhundarna leder fram till flocken/gruppen som individen tillhör och fler djur kan dödas. Arbetsmetoden och projektet har inte stått utan kritik. Men så är det väl med jakt, alla tycker att de vet bäst....
En bra infobroschyr om mårdhund hittar ni här.
För någon vecka sedan uppmärksammades en mårdhund som bitit en snubbe i benet. Ett ganska märkligt beteende av ett djur som vanligen brukar försvara sig genom att spela död...
Vapenregistret är ju hemligt. Detta för att tjuvar inte skall kunna kika där och välja ut lämpliga vapenägare som de sedan gör inbrott hos. Nu har polisen fått upp ögonen för den vapenhandel som sker via blocket:
Enligt Blockets regler ska den som säljer ett vapen tydligt ange att
licens krävs för att köpa vapnet, och så sker också i de allra flesta
fall. Men polisen är ändå kritisk till att den här typen av annonser
finns ute på internet.
Polisens eget vapenregister är belagt med
sekretess och ett av de starkaste skälen till det är att kriminella inte
ska kunna få reda på vem som äger ett vapen och var det finns, för att
sedan kunna stjäla vapnet vid inbrott. Polisen oroadMen
just den möjligheten erbjuder nu Blocket, eftersom såväl namn som
telefonnummer till vapnets innehavare finns angivet i flera av
annonserna.
Ändå tycks man på Blocket helt oförstående inför polisens oro.
–I
de här fallen har vi inget som visar på att det skulle vara mer farligt
än att annonsera ut en cykel eller en Ikea Billy hylla, säger Tomas
Becker som är ansvarig för kundsäkerheten på Blocket.
Polisen är dock oroad.
–Om
man med en enkel åtgärd får reda på namn och adress till någon som äger
ett vapen, så är det i mina ögon inte bra. Det vore nog en bra idé att
se över det sätt som annonserna utformas på, säger Håkan Andersson som
är chef för stockholmspolisens vapengrupp.
