Predatorkontroll som viltvård

Bilden föreställer en grävling som plundrar en tofsvipas bo. Tofsvipan anas i bakgrunden. Bilden har jag plockat ur en rapport från länsstyrelsen Kalmar. Bilden är tagen i samband med ett projekt som drivs av länsstyrelsen kalmar med ekologen Richard Ottervall som projektledare. Valet av projektledare är ganska naturligt eftersom Ottervall skrivit sin avhandling om vadarfåglars överlevnad och varnar för att många arter i nuläget får färre ungar att överleva än vad dödligheten hos vuxna individer är. Vadarna minskar med andra ord på många håll i sverige. En anledning är att strandängarna inte längre hävdas genom bete och slåtter utan tillåts växa igen. En annan anledning är att predatortrycket är högt. Det är det sammanhanget som detta inlägg handlar om. Ett inlägg som jag fick idén till via en intressant artikel i senaste Svensk Jakt.

Projektet går ut på att i ett par områden på Öland jaga predatorer, främst kråkor och övriga kråkfåglar men även grävling och räv. Jakten har gjorts i samarbete med jägare och markägare. Effekten är tydlig, överlevnaden bland vadarfåglarnas ungar har nu efter tre år ökat markant jämfört med före projektet. Jag har ännu så länge bara hittat en årsrapport från projektet, den kan man ta del av här.

Rävgryt i sydsluttning

Rävgryt i en fin biotop i södra Halland.

Peak oil?

När jag skulle tanka igår fick jag en ond föraning om framtiden.... Det kan bli svårt att leva på landet.

Spår av målskjutning

Ett litet förråd invid ett av gärdena jag inventerade igår. Dörren stod på glänt och jag kikade in.

Småvilt i massor

Igår inventerade jag och en kollega i områdena norr om Lagan nere i Laholms kommun. Vädret var fint och vi hann gå över flera hundra hektar.

En sak som slog mig när vi var ute var hur oerhört mycket småvilt det fanns. Detta måste vara en betydligt mycket bättre småviltbiotop än den jag brukar jaga i. Jag såg fasaner och harar mest hela tiden. Rävspår löpte över i stort sett varenda gärde. Att man taxerar viltet såg jag också spår av. Det var kul att se alla spår av djurliv. Att vi gjorde ett bra jobb kändes också bra.

Den som inte hanns med

På jaktsnack var det nyligen en knivmakartävling. Temat var vår och man skulle använda lokala material. Självklart ville jag vara med men allt sket sig mot slutet och kniven blev inte klar i tid.

Problemet var att jag ville fälla in lite bagghorn i knivskaftet. Men infällningen blev riktigt usel. Jobbade lite med det och lade sedan ner det hela ett tag. Men nu har jag fixat till det sista. Kniven är inte i tävlingsskick, infällningarna är på tok för fula, men den är i bruksskick.

Bladet är ett fulltångeblad av egen design, marss-500 heter det rosttröga stålet. Slidan är i restläder och en bit valnöt jag hittade i ladugården när vi köpte stället. Skaftet i ek och bagghorn. Hornet är från en förvildad värmlandsbagge jag sköt härom året.

Akila

Igår damp det ner ett nytt nummer av Akila adresserat till min dotter(6 år). Jag brukar försöka sätta mig i lugn och ro med ungarna när det kommer nya nummer av Akila. Denna gång fanns det tid direkt. Vi tog en sisådär trekvart på oss och läste igenom hela tidningen och pratade om de olika bilderna. När min hustru sedan kom hem sprang lilleman (4 år) fram till henne och berättade att mården bor under stenblock och finns i hela Sverige förutom på Gotland. Bara det var väl värt prenumerationskostnaden.

Älgkalvarna rör på sig

Nu rör det ordentligt på sig i skog och mark. Vi är mitt uppe i den tid då de bortstötta älgkalvarna vimsar omkring som värt. Jag ser nu dagligen en eller ett par kalvar ute på fält eller på vägen. Vi får bara hoppas att fartdårarna på landsvägen vid min gård ser upp ordentligt...

Intressanta insändare

Ett par snarlika insändare har publicerats i Unt respektive Länstidningen. Jag tycker att insändarna var tankvärda och citerar därför den ena i sin helhet:

Med anledning av vargincidenten vid Norrtälje finns det anledning att fundera över storleken på våra rovdjursstammar. När det gäller varg handlare det om inskränkning av min livsstil. Jag bor inte i glesbygd därför att det finns fina möjligheter till jobb här, inte heller för det rika kulturutbudet eller för den väl utbyggda kollektivtrafiken. Nej, jag bor i glesbygd för att kunna leva så nära som möjligt det naturliv som människan är skapad för, det vill säga att bedriva jakt och fiske och för att kunna samla bär och svamp.

Det är en livsfilosofi som är väl förankrad i tidigare generationers livssätt. Jag lever så för att få möjlighet att äta den enda riktigt ekologiska mat som finns, det vill säga kött, fisk, bär och svamp som har växt upp på ett naturligt sätt.
Allt kött som människan har fött upp är konstlat. Även en rent vegetarisk kost av odlade produkter är i strid med naturen och trycker undan levnadsförutsättningarna för det vilda, inklusive våra rovdjur.
Om jag inte kan jaga och fiska och plocka svamp och bär begränsas min livsstil kraftigt. Vargen utgör en stor inskränkning på mitt sätt att leva om den finns i min närhet. Vargen utgör en risk för mig och min familj, men även för mina jakthundar och annan egendom.
I ett revir med vargar som tar hundar är just vargen den främsta anledningen till att jakthundar plötsligt dör. I ett revir med ”hunddräparvargar” dör fler jakthundar av vargangrepp än vad som vådaskjuts eller blir offer i trafiken eller på annat sätt förolyckas inom det reviret. Övriga djur i skogen kan dräpa en hund om de känner sig trängda, men vargen söker aktivt upp hundar för att bita ihjäl den.
Har jag varg, eller björn, runt knutarna innebär det en påtaglig olustkänsla. Jag eller någon i familjen kan bli attackerad om vi vistas utomhus. Statistiskt sett över hela landet är risken väldigt liten för rovdjursattack. Men hemma på gården med rovdjur runt knuten är risken inte så liten.

Tänk om vi naturmänniskor skulle genomdriva ett utegångsförbud i våra städer efter klockan 18 för att minska risken för brott, öka tryggheten och minska samhällets kostnader för sjukvård och upprätthållen ordning. Ett sådant utegångsförbud skulle inskränka stadsbornas livsstil på samma sätt som vargen inskränker livsstilen för oss som vill leva nära naturen.
Om vargen ger vissa människor ett mervärde i deras liv bara genom att det vet om att det finns varg, måste jag respektera det. Men jag måste få hålla vargstammen på en nivå som inte utgör ett hot mot det som ger mig ett mervärde i mitt liv. Varför ska jag behöva ändra mitt levnadssätt drastiskt för att andra ska kunna leva på sitt sätt? Det är jag som drabbas av de negativa sidorna av andras önskemål. Vi måste därför få skjuta av varg om den tar tamdjur, tar viltarter i sådan utsträckning att arten riskerar att slås ut lokalt, agerar oskyggt eller på annat sätt skapar problem. Detta önskar jag att vargförespråkare ska respektera, så att jag ska kunna respektera deras önskemål.

Sedan känns det rätt typiskt när man ser på kommentarerna. Många är hårda i tonen och pekar ut skribenten som varghatare. Sedan kan man se att gamla sanningar fortfarande frodas. Jag tänker på den vitt spridda myten att fler hundar vådaskjuts än tas av vargar. Det är helt enkelt inte sant om man kikar på tillgänglig statistik (Agria).

Sälar och fiske

Här är ett par videosnuttar på sälar som antingen länsar nät på fisk eller försöker fånga fisk som tagit sig in i sälsäkrade fångstredskap. Ett problem som ökar i takt med de växande sälstammarna.



I detta sammanhang kan det vara läge att erinra om att Naturvårdsverket nyligen fattat beslut om att 90 knubbsälar får skjutas genom skyddsjakt på västkusten. Sälarna är fördelade så att 40 får fällas i Halland och 50 i Bohuslän. Jakten får bedrivas i maj eller under perioden augusti-december och det är givetvis frågan om avlysningsjakt. Hela beslutet med alla villkor hittar ni här.

Trendbrott angående biologisk mångfald?

Jag funderar på om det inge pågår lite av ett trendbrott angående inställningen till hur man bäst gynnar biologiskt mångfald på ett ekonomiskt försvarbart och rationellt sett.

Jag har tidigare rapporterat om skogsforskaren Mårten Bendz ideer kring detta. Dvs att prioritera åtgärder som gynnar arter vilka är unika i vårt område och inte satsa stora pengar på arter som det finns livskraftiga bestånd av på andra håll. Detta är givetvis en förenkling eftersom man måste ta hänsyn till genetiskt variation också. T.ex. har det visat sig att den kustnära torsken i Bohuslän (eller för den delen de utfiskade bestånden utanför New Foundland) inte utbytbara mot torskar från andra bestånd ens om man har långa fiskeuppehåll efter ett bestånds kollaps.

En forskare som också tänker i lite andra banor än de konventionella är marinbiologen Kristin Johannesson (professor). Hon menar på att det är tveksamt hur bra en satsning på svårt hotade arter av vilka man kanske bara hittar enstaka exemplar är när man strävar efter att gynna den biologiska mångfalden. Johannesson förespråkar snarare att man skall satsa på vanliga men för ekosystemen betydelsefulla arter.

På ett liknande sätt borde t.ex. man tänkt i Uppland innan man satte ett så högt mål för lodjursstammen som man gjorde. I nuläget är målet satt med utgångspunkt från att lodjuren skall ha tillgång till hela rådjursavkastningen i länet. Människan är borträknad. Tänker man i Johannessons linje kräver detta att man från myndighetshåll satsar stort på at få rådjuren att öka i mängd för att kunna bära detta tryck samt det tryck människans uttag utgör.

Sälar och fiske

En individ där identifikationsmönstret markerats. Fotograferad dels invid ett nät och dels i avfångat tillstånd.

Säl som jagar invid ett garn/nät.

För några dagar sedan disputerade Sara Königson på sin avhandling Seals and fisheries: a study of the conflict and some possible sollutions. Bland annat visar Königson att vissa fisken klarar sig relativt bra från plundring genom speciella sälsäkra konstruktioner. Men där finns enskilda sälar som specialiserar sig på att jaga precis invid öppningarna.

En viktig slutsats är att konflikten människa säl kommer att eskalera i takt med att sälstammen ökar. En konflikt som måste tas på allvar om man vill behålla en levande skärgård med ett kustnära fiske.