Forskningsrådet Formas ger ut en intressant serie böcker om aktuell forskning, Formas Fokuserar. Jag brukar köpa de som på något sätt berör ämnen jag är intresserad av, vilket de förhållandevis ofta gör så jag misstänker att jag i grunden satsat på fel utbildning ;-)
Jag tänkte nu referera och kort diskutera effekten av en intressant och tänkvärd artikel av Mårten Bendz i boken Bevara arter - till vilket pris?
Grundfrågan i Bendz artikel är vilka arter som behöver bevaras och hur detta skall göras. Grundtanken är att man inte kan gapa över allt, Sverige behöver inte ta ansvar för att alla arter skall bevaras. Ja Bendz skriver faktiskt att: Det svenska arbetet med artbevarande är överambitiöst och medför orimliga samhällskostnader. Det rådande arbetssättet är ineffektivt. Snarare anser Bendz att Sverige skall ta ett stort ansvar för de hotade arter som enkom finns här.
För att prata lite siffror. I Sverige finns ca 4000 arter som löper risk att försvinna, av dessa är 1700 direkt hotade! Det säger sig självt att vi inte kan skydda alla, frågan är hur många människor det över huvud taget finns som förmår identifiera ens de 1700 hotade arterna ens med hjälp av handböcker.... Många av de arter som är hotade i Sverige är invandrade söderifrån och befinner sig på gränsen till sin klimattålighet, de är med andra ord dåligt anpassade till vårt klimat. Visst, flera av dem må vara akut hotade, men bara på våra breddgrader. Behöver de verkligen räddas aktivt om det finns livskraftiga stammar på andra håll?
Bendz tycker inte det. Snarare förespråkar han att särskilda svenska ansvarsarter skall identifieras. Det är arter som Sverige skall satsa ordentligt på att bevara eftersom ingen annan gör eller ens kan göra det! Efter en genomgång av de ungefär 1600 mest hotade arterna har Bendz identifierat 37 arter som bara finns i Sverige, dvs potentiella ansvarsarter. 82 arter som delas med våra närmsta grannländer och 256 internationellt hotade arter. Av de övriga arterna i den 1600 arter stora urvalsgruppen finns det stora livskraftiga stammar någon annan stans.
Resonemanget är intressant och relevant. Givetvis menar inte Bendz att de arter vi saknar ansvar för skall utrotas eller så, det skall bara inte satsas orimliga pengar på en art som finns i stora mängder annorstädes. Tanken är intressant, men jag tror inte att den tagits upp till diskussion på allvar på vare sig myndighetsnivå eller i den biologiska och ekologiska forskningen utan främst förbigåtts med tystnad.
Det jag tycker att man kan kritisera är att det kan finnas unika stammar av en art på en plats, stammar som har lite andra egenskaper än stammen i övrigt. Detta tas det inte hänsyn till i Bendz tankemodell.
För man över modellen på den svenska vargstammen inser man att den inte hamnar i kategorin ansvarsart eftersom det internationellt finns ungefär 250.000 vargar, då är en stam på sisådär 250 djur en fjärt i en bubbelpol. Vargarna i Sverige är för övrigt inte unika utan en sentida avlöpare av den ryska stammen, en avlöpare som utgår ifrån endast TRE(!) individer. Har dessa ur ett internationellt perspektiv stort bevarandevärde?
Jag anser att situationen hade varit fullständigt annorlunda om inte den skandinaviska vargstammen utrotats för lite drygt 30 år sedan, utrotandet innebar att en specifik genentisk variation av vargen försvann. Vilket är skamfullt! Men att hävda att dagens vargar har ett internationellt högt genetiskt bevarandevärde är faktiskt lite korkat....
Var skulle vi landa om den svenska rovdjursstammen analyserades utifrån Bendz tankar? Jag kan tänka mig att vargen skulle nedprioriteras. Hur björnen och järven skulle hanteras vet jag inget om, däremot misstänker jag att den nordiska lodjursstammen skulle prioriteras högre. Fjällräven, en väldigt fin lite gynnare, skulle nog nedprioriteras vilket jag personligen tycker är synd men förstår det rationella i....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar