Jag funderar på om det inge pågår lite av ett trendbrott angående inställningen till hur man bäst gynnar biologiskt mångfald på ett ekonomiskt försvarbart och rationellt sett.
Jag har tidigare rapporterat om skogsforskaren Mårten Bendz ideer kring detta. Dvs att prioritera åtgärder som gynnar arter vilka är unika i vårt område och inte satsa stora pengar på arter som det finns livskraftiga bestånd av på andra håll. Detta är givetvis en förenkling eftersom man måste ta hänsyn till genetiskt variation också. T.ex. har det visat sig att den kustnära torsken i Bohuslän (eller för den delen de utfiskade bestånden utanför New Foundland) inte utbytbara mot torskar från andra bestånd ens om man har långa fiskeuppehåll efter ett bestånds kollaps.
En forskare som också tänker i lite andra banor än de konventionella är marinbiologen Kristin Johannesson (professor). Hon menar på att det är tveksamt hur bra en satsning på svårt hotade arter av vilka man kanske bara hittar enstaka exemplar är när man strävar efter att gynna den biologiska mångfalden. Johannesson förespråkar snarare att man skall satsa på vanliga men för ekosystemen betydelsefulla arter.
På ett liknande sätt borde t.ex. man tänkt i Uppland innan man satte ett så högt mål för lodjursstammen som man gjorde. I nuläget är målet satt med utgångspunkt från att lodjuren skall ha tillgång till hela rådjursavkastningen i länet. Människan är borträknad. Tänker man i Johannessons linje kräver detta att man från myndighetshåll satsar stort på at få rådjuren att öka i mängd för att kunna bära detta tryck samt det tryck människans uttag utgör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar