Intressanta insändare

Ett par snarlika insändare har publicerats i Unt respektive Länstidningen. Jag tycker att insändarna var tankvärda och citerar därför den ena i sin helhet:

Med anledning av vargincidenten vid Norrtälje finns det anledning att fundera över storleken på våra rovdjursstammar. När det gäller varg handlare det om inskränkning av min livsstil. Jag bor inte i glesbygd därför att det finns fina möjligheter till jobb här, inte heller för det rika kulturutbudet eller för den väl utbyggda kollektivtrafiken. Nej, jag bor i glesbygd för att kunna leva så nära som möjligt det naturliv som människan är skapad för, det vill säga att bedriva jakt och fiske och för att kunna samla bär och svamp.

Det är en livsfilosofi som är väl förankrad i tidigare generationers livssätt. Jag lever så för att få möjlighet att äta den enda riktigt ekologiska mat som finns, det vill säga kött, fisk, bär och svamp som har växt upp på ett naturligt sätt.
Allt kött som människan har fött upp är konstlat. Även en rent vegetarisk kost av odlade produkter är i strid med naturen och trycker undan levnadsförutsättningarna för det vilda, inklusive våra rovdjur.
Om jag inte kan jaga och fiska och plocka svamp och bär begränsas min livsstil kraftigt. Vargen utgör en stor inskränkning på mitt sätt att leva om den finns i min närhet. Vargen utgör en risk för mig och min familj, men även för mina jakthundar och annan egendom.
I ett revir med vargar som tar hundar är just vargen den främsta anledningen till att jakthundar plötsligt dör. I ett revir med ”hunddräparvargar” dör fler jakthundar av vargangrepp än vad som vådaskjuts eller blir offer i trafiken eller på annat sätt förolyckas inom det reviret. Övriga djur i skogen kan dräpa en hund om de känner sig trängda, men vargen söker aktivt upp hundar för att bita ihjäl den.
Har jag varg, eller björn, runt knutarna innebär det en påtaglig olustkänsla. Jag eller någon i familjen kan bli attackerad om vi vistas utomhus. Statistiskt sett över hela landet är risken väldigt liten för rovdjursattack. Men hemma på gården med rovdjur runt knuten är risken inte så liten.

Tänk om vi naturmänniskor skulle genomdriva ett utegångsförbud i våra städer efter klockan 18 för att minska risken för brott, öka tryggheten och minska samhällets kostnader för sjukvård och upprätthållen ordning. Ett sådant utegångsförbud skulle inskränka stadsbornas livsstil på samma sätt som vargen inskränker livsstilen för oss som vill leva nära naturen.
Om vargen ger vissa människor ett mervärde i deras liv bara genom att det vet om att det finns varg, måste jag respektera det. Men jag måste få hålla vargstammen på en nivå som inte utgör ett hot mot det som ger mig ett mervärde i mitt liv. Varför ska jag behöva ändra mitt levnadssätt drastiskt för att andra ska kunna leva på sitt sätt? Det är jag som drabbas av de negativa sidorna av andras önskemål. Vi måste därför få skjuta av varg om den tar tamdjur, tar viltarter i sådan utsträckning att arten riskerar att slås ut lokalt, agerar oskyggt eller på annat sätt skapar problem. Detta önskar jag att vargförespråkare ska respektera, så att jag ska kunna respektera deras önskemål.

Sedan känns det rätt typiskt när man ser på kommentarerna. Många är hårda i tonen och pekar ut skribenten som varghatare. Sedan kan man se att gamla sanningar fortfarande frodas. Jag tänker på den vitt spridda myten att fler hundar vådaskjuts än tas av vargar. Det är helt enkelt inte sant om man kikar på tillgänglig statistik (Agria).