Okunnig och missvisande insändare i metro - spär på jägarförakt

Som vanligt ögnade jag igenom METRO på pendeltåget till jobbet i morses (24/1). Redan på sidan 2 hajjade jag till, det brukar jag å andra sidan göra eftersom det är en insändarsida som inte ligger långt efter Ring P1 i fråga om knäppa åsikter. Eftersom METRO bara lägger ut valda debattinlägg på sin hemsida så får jag referera det hela.

Signaturen IRO har tittat på TV och luftar därefter sina fördomar. De två program som åsyftas handlar dels om lejon i Indien och dels om bävrar i Wyoming. I båda fallen handlade det om problematiska djur. Men istället för att skyddsjaga dem så lät man lejonet vara (trots att det dödat människor) och i fråga om bävrarna så flyttades dessa. IRO konstaterar förnöjt:

I stället hade man "äkta" viltvårdare som fångade in och flyttade bävrarna.

Detta leder vidare till den svenska situationen:

Sådana solskenshistorier är ovanliga i Sverige. Här handlar viltvård mestadels om att dåda djur som anses ställa till problem, till exempel ett rådjur som kommit innandför stängsel vid väg

 Avslutningsklämmen är extra intresant och okunnig:

I Sverige kontaktas jägare och djuren dödas och detta kallas viltvård. Borde vi inte istället ha viltvårdare rekryterade via intresseorganisationer och myndigheter?

Jag vet inte var jag skall börja, IROs missuppfattning (eller medvetna missförstånd) är så totalt att jag nästan blir matt. Uppenbarligen har IRO missat att den svenska jägarkåren lägger i runda svängar 3 miljoner tillfällen per år på viltvård, och då snackar vi inte om att döda djur utan om att förbättra biotoper, stödutfodra, sätta ut saltstenar mm. Jägarkåren lägger ungefär 500 miljoner kronor per år på att förse djur med välbehövliga salter och mineraler samt att stödutfodra djur när vädret börjar bli kärvt och födosöken försvåras. Viltvården gynnar djuren och naturen, utan jägarkårens insatser skulle den biologiska mångfalden på sikt bli klart lidande. Och allt detta görs av jägare engagerade i intresseorganisationer. Sedan finns det såklart myndigheter som också ägnar sig åt att hålla viltvårdare anställda, men bara de frivilliga insatserna (och då har jag inte tagit upp all den frivilliga tid som läggs på faunainventering) räcker för att vi skall se hur otroligt okunnit IRO är.

Det finns en annan aspekt som IRO undviker att diskutera. Vilka insatser som görs visavi vilka djur hänger samman med den hotbild arten lever under. Tex har vi i Sverige sett försök att flytta problematiska vargar snarare än att skyddsjaga dem, nu har detta gått väldigt obra i de flesta fall men man har provat metoden. Bävrar däremot, är väldigt vanliga (både här och i Wyoming) men i fråga om Wyoming så pågår projekt där man strävar efter att öka mängden våtmarker och för detta ändamål är bävrar effektiva vilket gör att man avsatt pengar för flytt av bävrar. I Sverige stävar man också efter att öka mängden våtmarker, inte minst ur klimatförändringshänseende då våtmarker är bra buffertar för att minska effekten av skyfall och översvämningar. Men här sker det genom bidrag administrerade av länsstyrelsen då de åtgärder som krävs generellt sett är andra än vad en bäver klarar av. Det IRO undviker att skriva är att de Indiska lejonen dömdes till fångenskap i zoo, dvs det var inte så att de fick fortsätta leva fritt...

IRO väljer genom dimridåer, undanhållen fakta och medvetna missuppfattningar att kritisera jägarkåren och den svenska viltvården. Det är dålig stil, men det är något vi kommer att få se mer av. Mycket mer. För så blir det ju mer avståndet mellan människa och natur ökar i takt med den allt mer överskuggande urbaniseringen.