Jaktkort, jaktvapen och statistik

Igår publicerade Jakt & Jägare en artikel som handlar om statistik kring lösandet av jaktkort:

Nya färska siffror från Naturvårdsverket och Polisen visar att antalet vapenlicenser för jaktvapen ökar men sålda jaktkort minskar. Nästan 46 procent av de som har licens på jaktvapen löste inte statligt jaktkort förra året. Naturvårdsverket anser att det är en orimligt hög siffra.

Differensen mellan jaktkortslösare och personer med vapenlicens för jaktvapen var lite drygt 216.000 st. Nu finns det iofs ingen regel som anger att man måste jaga bara för att man har jaktvapen. Däremot måste man lösa jaktkort när man jagar eller på annat sätt deltar aktivt i jakten och får del av bytet.

Att det är en större andel av befolkningen som anger att de jagar eller på annat sätt deltar i jakt än vad som löser jaktkort är ingen nyhet. Stora statistiska undersökningar gjorda 2008-2010 visar att antalet som uppger sig varit med på jakt nyligen är ungefär 550.000 stycken. Detta skall då jämföras med de drygt 473.000 personer som har licens på minst ett jaktvapen.

Betyder detta att vi har ungefär 75.000 jägare som springer omkring i skogarna med vapen som de saknar vapenlicens på? Nej, självklart inte. Det betyder något helt annat. Det betyder att mina jaktkamrater Olofs och Lottas barn och barnbarn, som manngrannt sluter upp på älgjakten och hjälper till med att dra och flå älgar, är med i gemenskapen och grillar korv och ljuger vid brasan svarar att de varit med på jakt när Sifo frågar. Precis som mina barn skulle svara att de jagat otaliga gånger det senaste året. För det har de. Skulle vi räkna alla som på ett eller annat sätt är direkt delaktiga i jakten i min trakt så hade vi fått fördubbla antalet jägare i mitt hemmajaktlag. Trots att bara hälften håller i en bössa och är berättigade att skjuta.

Sedan finns det en annan aspekt på det hela. Jag känner dussintals med personer som  tagit jägarexamen av en eller annan anledning. Skaffat lite vapen, kanske en älgstudsare och en hagelbössa. Kanske provat att jaga någon säsong eller två men inte fastnat för jakten. Eller så har de helt enkelt aldrig lyckats få tillgång till någon jaktmark. Eller så har de tagit jägarexamen för att ett par arvevapen skall stanna i släkten, inte för att de är intresserade av att börja jaga. Det finns många skäl till att det skiljer 216.000 mellan antalet jaktkortslösare och antalet jaktvapeninnehavare. Det finns antagligen ungefär lika många skäl till att det skiljer lika mycket mellan antalet jaktkortslösare och folk som uppger att de varit på jakt.

Därmed inte sagt att det inte finns en stor mängd jägare som av en eller annan anledning smiter från jaktkortet. Det är naturligtvis dåligt. Men jag tror inte problemet är alls så stort som det framställs.