Hur het är jaktfrågan i Almedalen?

I morses på tåget läste jag Göran Greiders drapa om Almedalsvedckan som pågår för fullt. Jag tillhör den skara som tycker att Greider är rolig att läsa. Det är långt ifrån alltid som jag håller med honom, men han är alltid underhållande. Han är en mycket duktig skribent. Hur som helst, krönikan om Almedalsveckan innehåller en del fullt korrekta och en del inkorrekta iakttagelser:

Almedalsveckan liknar en stor, gemensam personalfest för medier och politiker, som till stor del bekostas av skattepengar. Olika myndigheter använder skattemedel för att ordna sina mingel och montrar men de som dyker upp är oftast bara den egna personalen.
Att klaga på evenemanget känns dock aldrig riktigt bra, eftersom man trots allt måste glädja sig åt att en landsända som inte har det så lätt, Gotland, får välbehövliga inkomster. Själva Gotland ryms trots det knappast i evenemanget. Man tycker exempelvis att frågan om Ojnareskogen i år borde diskuteras hejvilt men så lär det knappast bli, trots att det kalkbrott som Nordkalk vill bryta är lika stort som Visby innanför ringmurarna.
Almedalsveckans nytta för demokratin tror jag inte är särskilt stor. Veckan är mest till för att medierna ska kunna matas med utspel och nyheter under annars ganska nyhetstomma veckor. Alla närvarande företag och organisationer hoppas på att få uppmärksamhet i medierna, men i nittionio procent av fallen får de ingen uppmärksamhet alls – medieutrymmet i press och etermedia räcker inte till för allt som pågår. Istället försöker folk, som det heter, knyta kontakter och nätverka – alltså det som kallas för lobbying. Och som alltid är den stora förhoppningen från mediernas sida att någon ledande politiker ska göra eller säga något riktigt dumt. Det som dominerar är ändå i huvudsak frågan om politiken som spel: Vilken partiledare är piggast?

Jag tycker att Greider missar något viktigt. Han missar att Almedalen är den största politiska samlingspunkten i Sverige. Det finns inget annat tillfälle under året där så många politiska representanter samlas på ett och samma ställe för att mingla, samtala, diskutera, debattera och göra utspel i samma miljö som myndigheter, företag, organisationer och lobbygrupper. För att inte nämna media. Det är inte så enkelt att media matas med utspel under nyhetstorkan. Genom den synen reducerar Greider Almedalsveckans historia. Hur som helst. Det var Greider det. Det intressanta för mig i detta sammanhang är vad som sägs om jakt.

För att försöka få en uppfattning om hur heta jaktliga frågor är i Almedalen så har jag sökt i programmet. På sökordet "jägare" fick jag följande resultat:

På sökordet "jakt" fick jag destu fler träffar, däremot var allt utom ovanstående träff irrelevant:

Söker man på Jägareförbundet hittar man debatten med (mp) som nämns ovan. Jägarnas Riksförbund har inga arrangemang men kan tänkas vara representerad på plats ändå.

Arrangemanget "Alla miljöpartister borde vara jägare" direktsändes på Jägareförbundets hemsida. Materialet skall bearbetas och kommer därefter att läggas ut igen. Det skall bli intressant att se. Av det lilla jag snappat upp från twitter verkar debatten ha varit väldigt bra och lyckad:

Samtidigt kan man uppfatta skillnaderna som oöverstigliga om man istället för att se till vad representanter på det nationella planet väler att se vad som föreslogs till (mp)s stämma härom sistens. Där var tendensen tydligt jaktfientlig. Inga antydningar om att försöka nå samsyn eller kompromisser där inte, snarare hissas stora förbudsflaggan.

Jag fortsätter mitt sökande efter spår av jakt i Almedalsveckans program. Sökordet "varg", denna infekterade fråga, gav tre träffar. En inställd programpunkt där vargen används som analogi och symbol för farligheter barn kan råka ut för. En om kulturarbetare, även där används vargen som analogi samt den ovan nämnda debatten mellan (mp) och jägareförbundet. Varken älg, vildsvin eller kronhjort gav några träffar, detta trots att lrf varit väldigt frammåt i dessa frågor den senaste tiden. Däremot finns det en del programpunkter där jakt skulle kunna komma in, tex "Hur skall hela sverige leva - politikerna ger svaren" i eftermiddag. Jakt och jaktrelaterade frågor verkar kort sagt inte speciellt heta i Almedalen.

Naturskyddsföreningen bekänner färg i Almedalsveckan. Med det menar jag att de visar hur oerhört stor och aktiv lobbyorganisation de är. De är omnämnda i inte mindre än 64 olika arrangemang. Av dessa 64 arrangemang är Naturskyddsföreningen med och arrangerar inte mindre än 35 stycken. Detta innebär att SNF har en ansenlig mängd tjänstemän och förtroendevalda på plats, jag skulle vara synnerligen intresserad av att få en siffra på vilken budget som SNF avsatt enkom för Almedalsveckan. Det ger en fingervisning om vilken betydelse SNF sätter vid arrangemanget. Helt uppenbart en betydelse som skiljer sig till 100% från den Greider tillmäter arrangemanget.
______________________________________
Tillägg, Jägareförbundet refererade debatten jag citerar:

Moderatorn Mattias Goldmann öppnade diskussionen med att utröna vilka fördomar som de båda sidorna har om varandra.
– Jägarna vill skjuta alla djur och har dålig koppling mot forskningen, menade Akko Karlsson och Emma Nohrén från Miljöpartiet.
– Miljöpartister har Södermalmsperspektiv, betraktar natur genom balkonglådan och vill att naturen ska sköta sig själv, var några fördomar som Daniel Ligné och Björn Sprängare från Jägareförbundet tog upp.
Sedan började diskussionen. Men eftersom syftet var att försöka hitta frågor där man tycker likadant undveks exempelvis rovdjurs- och djurskyddsfrågorna av bägge sidor.
Trots det fastnade diskussionen en ganska lång tid kring förbundets allmänna uppdrag. I denna fråga fanns det också en tydlig skillnad mellan de två miljöpartisterna. Akko Karlsson lyfte fram de positiva effekter uppdraget gett medan Emma Nohrén ifrågasatte konstruktionen och ville att även andra organisationer skulle komma åt pengarna från Viltvårdsfonden.
Daniel Ligné och Björn Sprängare försvarade det allmänna uppdraget och menade att detta var en av flera viktiga anledningar till att många av de djurarter som varit hotade på 1960-talet idag mår bra.
– I vissa fall har det gått lite väl bra. Det är därför som det är viktigt att vi går från bevarande till förvaltning. Det behöver jagas fler gäss, fler sälar, fler bävrar för att nämna några arter, förklarade Daniel Ligné.
– Varför ändra ett vinnande lag? Att bygga kunskap och kompentens för det allmänna uppdraget är inget man gör i en handvändning. Och jag förstår inte varför man ifrågasätter detta.
Miljöpartiet fick också en tydlig passning för att partiet säger sig vara för jakt, men aldrig levererar förslag som leder till utveckling eller något positivt för jakten.
– Ge oss en enda positivt förslag, efterlyste Daniel Ligné.
I slutet av seminariet försökte Mattias Goldmann pressa parterna till att komma närmare varandra. Det fanns faktiska öppningar till olika samarbeten men det kräver kompromisser från båda parter.
– Jag tycker det är viktigt att vi har denna typ av öppna diskussioner med partierna. Ska vi vara en öppen och trovärdig organisation måste vi kunna ta debatten och vara inbjudande som organisation – inte ändra våra åsikter men att kunna diskutera dessa. Men det är också viktigt att man inte bara pratar. Miljöpartiet måste gå från ord till handling, säger Björn Sprängare.