Att envist hålla ut trots motgångar och hot

Jag hade får på gården i ungefär 10 år. Precis innan jul slaktade vi ut de sista. Det kändes sorgligt men var ofrånkomligt. Varför förklarar jag i min numera vilande lammblogg.

En som trots stora motgångar håller fast vid sin fårproduktion är Anette Back Olsson. Hon har haft otaliga attacker på sina får från stora rovdjur:

I ATL berättar hon  om sina erfarenheter av åtta rovdjursattacker från 2006 och framåt. Givetvis tvivlar hon, är det värt kostnaden och lidandet att behålla djuren? Men eftersom hennes grundinställning är att man skall kunna bo och leva på landet har hon hållit kvar djuren, utrotningshotade får av rasen värmländska skogsfår.

Attacker har skett hemma och på beten dit djuren flyttats för att vara skyddade. Attacker har skett trots rovdjursavvisande stängsel. Ett tag hade de ett par rovdjursvaktande hundar men efter att den ene dog och karantänsreglerna gjorde imoprt av en ny svår fick det vara. Det intressanta är att Anette står ut med alla problem som skapas av naturen. Det hon verkligen inte gillar är något annat....

Det värsta är dock inte förlusten av djur och oron. Det är den misstänksamhet och oförståelse från andra människor som Anette Back Olsson möter.

Hot och hat

Det kommer hatbrev och hon har fått ta emot hot för att hon är öppen med rovdjursproblematiken. För att hon äger får helt enkelt.

– Det är jobbigt, medger hon. Folk skriver att jag är lat som inte tar in djuren på natten bland annat.

Jag känner igen det. Det är så uppenbart att de som tycker på tex Svenska Rovdjursföreningens forum inte har någon egen erfarenhet av att driva ett lantbruk med djur. Visst kanske de varit med och satt upp ett par meter stängsel och tyckt att det inte var så jobbigt, men det är bara ett litet moment i livet som djurhållare. Jag tycker att Anettes slutkommentar i artikeln är suverän:

 Nu har jag fått en idé som jag funderar på om den är genomförbar. Jag tänkte bygga vindskydd i fårhagen där folk kunde få övernatta. De har chans att få se varg och så får jag samtidigt hjälp med att skydda fåren.

Tyvärr tror jag inte att så många ställer upp. Det är för obekvämt att lämna storstäderna och deras latteserveringar. Det är enklare att fortsätta klaga på lata bönder och fördomsfulla lantisar än att göra skillnad i praktiken. Att göra skillnad som Anette, som envist tar ansvar för en utrotningshotad fårras, är stort. Hon har faktiskt ungefär 5% av alla värmlandsfår i Sverige. Det finns alltså färre värmlandsfår kvar i livet än vad det finns vargar i norra Europa.