Grimms sagovärld - om jaktens historia

Vi är många som fascinerats över bröderna Grimms samlade sagor. Hemska, lite roliga och mycket spännande. Men det var länge sedan de nedtecknades.

Härom dagen ramlade jag på en anteckning på nätet. Signerad en annan sagoberättande Grimm. Nämligen vargvärnaren Jacob Grimm. Den lyder (mina noter inom parentes):

Fördumningspandemin går hand i hand med bristande historiekunskap.

den 6 oktober 2013 kl. 22:24

Tiden från 1789 och de tre första decennierna in på 1800-talet har kallats Förfallets tid i den svenska jaktens historia. Det var nämligen då som Gustav III undertecknade en förordning som gav varje ofrälse man med skattejord rätten att jaga fritt på sina ägor. Ur demokratisk synpunkt var detta naturligtvis högst lovvärt, men framför allt ledde det till en fullständig katastrof för den redan tidigare svaga älgstammen.

Det här ledde till att alla med jakträtt jagade köttvilt och ingen jagade rovvilt. Man talar om " förfallets tid " inom svensk jakthistoria. Tidigare jakt hade redan gett felbalans (1) inom viltpopulationen och de nya effektivare vapnen hade naturligtvis också en del i det hela. (2)

När jakten plötsligt var fri att bedrivas av var och en som ägde jord var det som om sekler av hämmad jaktlust och bitterhet över kungahusets och adelns jaktprivilegier utlöste en fullkomligt hämningslös massaker på viltet (3)

Resultatet blev nära nog en total utrotning av älg, hjort och rådjur, arter som bäver och vildsvin klarade sig dock inte undan detta öde. (4)

Det jaktbara Viltet blev alltså utsatta för en grotesk masslakt ute i bygderna, hjorten började försvinna i Mellansverige och i Skåne fanns bara ett 100-tal djur kvar runt de största godsen. Det totala beståndet var troligen inte mer än 300 djur under denna tid. De flesta av våra skogsfåglar försvann nära nog också under denna tid. (5)

Bävern var också ett av de djur som jagades mycket hårt, mycket på grund av "bävergället" som ansågs ha undergörande förmåga bland annat vid sviktande potens och 1871 var de helt borta ur den naturliga faunan. (6)

Hade inte den handlingskraftige hovjägmästaren Herman Falk i Värmland genom sina kontakter med kungen lyckats få igenom ett tioårigt älgjaktsförbud 1825 så kanske älgen utrotats helt i vårt land, 1829 var det så enormt illa ställt att trots förbudet så fanns det under 1000 älgar i hela Sverige. (7)

Den självklara konsekvensen av jägarnas massaker på viltet blev att balansen i naturen rubbades så att det plötsligt fanns alltför mycket rovdjur i förhållande till mängden bytesdjur, och skulle klövviltet och de andra arterna som nära nog utrotats ha en minsta möjlighet att återuppbyggas så var det alltså av nöd tvunget att få ned stammarna av rovvilt. (8)

De incitament som fanns för att få ut folk på rovdjurjakt var skottpeng och möjligheten till extrainkomster i form av försäljning av päls, vilka var enormt välkomna då många svenskar tyvärr var enormt fattiga. Den jakt som följde blev lika förödande för allt från kråk-, rov- och måsfåglar till björn, räv, lo, järv, varg, men även för mindre rovdjur som iller och vesslor, som den tidigare masslakten på det ätbara viltet varit. (9)

Så att hänvisa till någon form av uråldrig vishet och försöka få det till att våra förfäder minsann visste vad de gjorde när de nära nog utrotade vargen visar bara på brist på historiekunskaper, men historien går uppenbarligen i repris... (10)

Jag har valt att citera texten i sin helhet. Det går allt för lätt att ändra i texter annars. En skärmdump av textens inledning ser ut såhär:

 Eftersom jag är lite intresserad av jaktens historia. Ja inte så lite heller. Jag har ett proffessionellt intresse av den och har ägnat delar av min post-doc forskning åt den så kan jag inte låta bli att komma med några kommentarer. Jag gör helt enkelt så att jag skjuter in en not (siffra i parentes) i texten ovan och kommenterar nedan:

1/ Det där med felbalans är alltid svårt. Det är något man ofta använder lite slarvigt och generellt sett så utesluter man då människan från ekvationen. Det man tycker är fel är en skillnad från ett förment stadie utan mänsklig påverkan.

2/ Nya effektiva vapen... Tja. Armborstet var väl den riktigt stora innovationen. Det är väl krasst sett först i samband med den enhetstäta patronen i slutet av 1800-talet som nästa riktigt stora framsteg görs..... Annars är det införandet av giftet stryknin under början av 1800-talet som möjliggör ett effektivare dödande av rovdjur.

(3) Här har jag inget att invända. All jakt kräver reglering, annars kommer människan att överutnyttja sin resurs. Det ser vi redan under yngre jägarstenålder i skandinavien...

(4) Vildsvinet utrotades före Gustaf IIIs jaktreform. Fel att nämna det i detta sammanhang.

(5) Att klövviltstammarna minskade är väl känt, men var han fått nedgången i fågel vet jag inte. Men där spelar under hela perioden från 1600-talet och frammåt gruvindustrin och bergslagen en stor roll regionalt. De krävde enorma arealer skog. Under 1800-talets senare del inleds den lite mer storskaliga timmerexporten, vilken bör ha haft stor inverkan på de stora skogsfåglarnas biotoper (Baggböleri). Men det har inget med jakt att göra.

(6) Bäverns skinn var ett starkare skäl till jakt än dess gäll. Så har det varit långt tillbaka i tiden.

(7) Här hade det varit på sin plats att lyfta fram bildandet av Svenska Jägareförbundet. De bildades i denna veva just som en reaktion på nedgången i de svenska klövviltstammarna. En 100 årig lobbyverksamhet resulterade i slutet av 1930-talet i en lagstiftning som vi fortfarande till stora delar lever med. En lagstiftning som gjort det möjligt för det svenska viltet att återhämta sig på ett makalöst sätt.

(8) När man ser statistiken över mängden slagna tamdjur under denna tid blir man tämligen mållös. Men så blir det när det finns tämligen starka rovdjursstammar och man håller betesdjur på utmarken och inte i stängslade hagar. Å andra sidan kan ju en varg bevisligen forcera "rovdjurssäkra" stängsel i sin jakt på föda.

(9) Incitamentet var inte skottpeng och definitivt inte pälsvärdet. Det var hotet mot tamdjuren. Medlet var som jag tidigare nämnt stryknin. Genom strykning kunde man på ett enkelt sätt ha ihjäl rovdjur (som man betraktade som skadedjur) utan att behöva lägga speciellt mycket tid på det. Pälsvärdet gällde primärt småvilt som vesslor, mårdar och rävar. I det sammanhanget skall man inte glömma betydelsen av ekorrjakt.

(10) Att urskiljningslöst avfärda jägare som rovdjurshatare är ett bevis på extremt stor historielöshet.