I tisdags fick min vän och häst (nordsvensk) Flicka springer vidare på de evigt gröna ängarna. För att göra en lång historia kort så kunde jag och min fru inte ha henne hemma på gården av flera anledningar. Vi gjorde några försök med livstids fodervärdar, som slutade med vanvård. Att sälja henne var inget alternativ.
Allt sedan vargen kom till vår trakt har ridningen blivit svårare och svårare. Flicka hade ett psyke av stål, var skottsäker, trafiksäker och inte det minsta rädd för något annat vilt, inte ens om det var dött och bitvis styckat. Men varg gjorde henne skenbenägen och det är endast hästens förtroende för ryttaren och ryttarens skicklighet som gjort att ett olycka inte har skett vid vargmöten. Men incidenterna har varit flera. Risken att en dag behöva gå skallgång efter Anette någonstans i de milsvida skogarna, blev en allt påtaglig risk.
Vi köpte för sju år sedan den lilla gården för närheten till naturen och möjligheten att i timmar kunna rida ut med hundarna brevid. Men nu är det slut med det. Och borta är en kär familjemedlem som hade många år kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar