Okunnigt jaktraljerande

Henrik Ennart, författaren till Åldrandets gåta, hade en krönika i SvD i helgen. Det är en tämligen osminkad jaktkritik det är frågan om och den vilar på mycket lös grund. Jag hade väntat mig något bättre av en person som trots allt lever på att skriva om folks hälsa....

Nåja. Ennarts krönika heter "Dagens jakt liknar safari", uppenbarligen syftar han på någon slags samhälls- (eller snarare media-) elit och inte den stora delen av sveriges 300.000 jaktkortlösare när han skriver:

Allting tycks bäras fram av en nyromantisk längtan tillbaka till naturen, det ursprungliga och oförstörda, eller är det bara en pånyttfödd arena för manliga och högadliga machoideal som får härja fritt eftersom jakt rent matideologiskt framstår som oklanderligt?

Pånyttfödd arena för manliga och högadliga machoideal? Jag undrar just hur många av männen och kvinnorna i mitt jaktlag som skulle definiera sin jakt så? Män och kvinnor som jobbar med skog, kor, montering, polisutredningar, taxikörning, busskörning mm. 

Kanske för att delar av dagens jakt mer liknar safari än våra förfäders kamp för överlevnaden. Tankarna far till den vite storviltsjägaren som förundrat leds fram till bytet ovetande om att den sömniga antilophjorden alltid står och betar på samma plats. Hur macho är det egentligen att på några meters avstånd blåsa livet ur ett försvarslöst vildsvin med jaktgevär?
Visst smakar viltkött bättre, men, som Lotta Lundgren själv har sagt i en intervju: ”Det är inte köttet, det är skottet.”

Ennart har uppenbarligen aldrig jagat. Frågan är om han någonsin fångat sin egen fisk och känt adrenalinrusningen när spöet böjer sig och rullen kanske till och med rusar om fisken är stor nog. Macho? Varför ökar mängden kvinnor som jagar från år till år? Är det för att de vill vara macho eller för att de vill få tillgång till naturligt kött? Vad gäller våra förfäder så läs mer nedan:

Det är just det jag inte förstår, skottets eufori. När vi inte längre jagar utsvultna med trubbiga spjut finns det något djupt ojämlikt och orättvist i att döda ett oskyldigt djur i kallt blod. Utan att vara hungrig. Det är en överlägsenhet som inte ens en matador på tjurfäktningsarenan är i närheten av.

Som sagt. Ennart må veta lite granna om hälsa och åldrande, men han är totalt historielös. Forna tiders jakt bedrevs i mindre utsträckning aktivt med spjut och båge, den bedrevs passivt med fällor. Och jakt var viktigt för överlevnaden i södra sverige fram till bondestenåldern började, därefter har det varit en bisyssla som täckt maximalt 25% av proteinförsörjningen. I norra sverige har situationen varit annorlunda, där har jakten långt in i vår tid varit avgörande för mångas överlevnad på ett helt annat sätt än i södra sverige. Och att prata om att jakten är ojämlik och orättvis eller att djuren är oskyldiga är ett direkt jaktfientligt ställningstagande från Ennarts sida. Det gör i sig att man skulle kunna avfärda honom rakt av. Problemet är att Henrik Ennart inte vet bättre. Ennart skriver nämligen om något som han inte har annat än en mycket vag och synnerligen fördomsfull uppfattning om. Det enda han greppat är att ämnet väcker starka känslor och det är antagligen skäl nog för honom att skriva om det.