Det är obegripligt att dessa debattörer inte förstått vad EU:s referensvärden som Sverige nu rapporterat är för något. Det är den lägsta nivå som krävs för att arten skall ha en gynnsam bevarandestatus enligt Art- och habitatdirektivet. Det är vare sig ett tak eller mål. När vi nu passerat nivån finns större möjlighet att ta just sådan hänsyn till de drabbade som jag saknar i debattartikeln. Det kan för någon art innebära att vi lägger oss närmare referensvärdet, men för andra kommer vi aldrig att ens närma oss det.
Debattörerna borde dessutom läsa EU:s rättsliga principer. Av dem framgår tydligt att beslut skall tas så nära dem som berörs som möjligt, subsidiaritetsprincipen. Det verkar som om debattörerna är rädda för den process som kallas regional demokrati. Undrar varför om de tror att det finns ett stort folkligt stöd för t ex ännu fler vargar i Värmland?
Jag citerar repliken i SvD, den är läsvärd och har många viktiga poänger:
Nitton namnkunniga och folkkära författare, journalister och fotografer har skrivit ett kort och kärnfullt inlägg på Brännpunkt 27/12. Deras engagemang är genuint, frammanat av åratals timmar av vistelse i naturen. Genom sina filmer, reportage och böcker har de förmedlat sina naturupplevelser till en befolkning varav många inte längre har egen erfarenhet av att bo och verka i den landsbygd som avbildats. Författarna drar paralleller mellan den svenska landsbygden och med för oss mer exotiska platser och undrar hur vi ska kunna agera globalt för en bättre värld om vi inte har egna rovdjur att ta hand om.
Detta är en tankevurpa med oanade följder. Tigrarna är akut hotade i sina ursprungliga livsmiljöer, som de solitärlevande och utrymmesbehövande varelser de är. Noshörningen lever farligt nära en utrotning, en situation mycket skapad av dess rykte som gjort den värdefull och därför ett åtråvärt byte i en extremt fattig miljö. Båda djurslagen anses vara farliga för den lokalbefolkning som lever dem närmast. Men det är inte den presumtiva farligheten som skapat risken för utrotning. Hotet är istället det vackra skinnet och det hornmjölet som efterfrågas på en svart världsmarknad.
Kommer en stoppad svensk rovdjursförvaltning att förbättra möjligheterna för dessa arters överlevnad?
Vargen, och för den delen björnen, lon och järven också, lever inte i närheten av ett sådant hot om global utrotning. Det kan finnas goda skäl att se till att de har möjlighet att överleva inom sina naturliga utbredningsområden på det norra halvklotet – men hur och på vems bekostnad? Av dessa fyra är vargen den i särklass mest framgångsrika och antalsmässigt största arten. Varför har just den då fått en nästan mytisk status – framför de övriga? Framför överlevnaden för fjällräv, blekskaftad nållav eller fårad dyngbagge?
Skandinaviska halvön rymmer två nationer, båda rika och stabila länder med hög levnadsstandard och stort inflytande på världspolitiken. Båda länderna hyser en ursprungsbefolkning som baserar sin kultur på en djurhållning som kräver stora betesområden för att kunna hålla djuren och producera sitt högkvalitativa kött. Båda länderna har också en landsbygdsbefolkning som fram in i modern tid har haft sin grund i ett småjordbruk. När slättbygdernas lantbruk storrationaliserats under efterkrigstiden har skärgårds-, skogs- och fjällbygds jordbruken överlevt på förmågan att kunna kombinera de små djurhållande gårdarna med ett skogsbruk, fiske och lönearbete.
Det är dessa lokalsamhällen med i hög grad traditionell levnadsstil som hotas av den nutida explosiva tillväxten av den okontrollerade rovdjursstammen. Inte de storskaliga och rationaliserade lantbruken där all animalieproduktion till stor del kan hållas inomhus, på stall.
Var det så ni författare och fotografer önskade att er debattartikel skulle få genomslag? Genom att de sista ekonomiska möjligheterna att överleva i en glesbygd, med extensiv beteshållning där förutsättningen var en låg arbetsinsats och låga investeringar för att kunna låta renar, lantraskor, getter och får bidra till hushållens ekonomi och som nu effektivt försvinner? Har ni verkligen tänkt igenom detta?
Det behövs inte många år med enbart fritidsboende innan gården och markerna förfallit. Livet på landet är beroende av ett idogt brukande och betande av markerna och skötsel av byggnaderna. Vem skall vara kvar och göra detta?
En av undertecknarna till artikeln, Staffan Widstrand, har svar på detta. Genom en vision om ett Rewilding Europe, där just Skandinavien skall stå för merparten av Europas totala areal vildmark, kan dessa landsbygdens arbetslösa vidareutbildas till safariguider. Andra som gnuggar händerna är de skogsbolag som billigt kan lägga än större arealer under sig i denna moderna form av baggböleri.
Så också de multinationella gruvbolag som kastar lystna blickar mot ett politiskt paralyserat land med oförsvarad landsbygd.
Så kära medmänniskor och naturvänner! Det är alltså inte vargen eller övriga rovdjurs vara eller icke vara som vi egentligen debatterar. Rovdjursförvaltning i form av licensjakt och fungerande omedelbar skyddsjakt är ett måste om vi skall fortsatt ha en levande landsbygd med de kulturmiljöer vi i dag tar för givet.
Det är vad och vem som döljer sig bakom debatten i form av vem som skall bestämma över och fritt kunna exploatera våra fjäll, skogar och skärgårdar som är det skrämmande ämnet vi borde tala om.
Ni nitton har fallit för dessa mörka krafters argument och gjort er till redskap för att få en okunnig allmänhet att i höstens val ge politiskt mandat för köpa upp och/eller expropiera våra kulturbygder.
PAULINE PALMCRANTZ
fäbodbrukare i Leksand och tillika ordförande i Föreningen Sveriges Fäbodbrukare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar