Med en tysk jaktterrier, en korthårig vorsteh och ett fullt vapenskåp är man glad alla veckans dagar!

onsdag 18 september 2013

Gunnar E Sandgren

Jag har de senaste månaderna lite successivt läst ett par bärkassar jakttidningar från 1980 och 1990 talen. Återkommande finns reportage och framför allt noveller av Gunnar E Sandgren. Det senaste jag läste var faktiskt en artikel om snarare än av Sandgren. Det var en artikel i Svensk Jakt från 1991 och handlade om honom med anledning av att han precis fått Jägareförbundets litteraturpris.

Lat som jag är så väljer jag att citera Wikipedias text om Sandgren:
Gunnar Ernst Sandgren, född 27 juni 1929 i Ölmstad församling i Småland, är en svensk journalist och författare.
Sandgrens far var präst och han tillbringade en del av sin barndom och ungdom i Stenbrohult, dit familjen flyttade efter branden i Ölmstad prästgård 1941, och han har levt hela sitt liv i Småland.
Hans första bok, Förklaringsberget, kom ut år 1960 och belönades med Bonniers pris för bästa debutroman. Bonniers gav ut hans böcker under de följande trettio åren. Förlaget gav honom ett författarstipendium på fem år i flera omgångar, vilket gjorde det möjligt för Sandgren att lämna sitt arbete som journalist på Svenska Dagbladets smålandsredaktion och ägna sig på heltid åt sitt författarskap.
Sandgrens litterära verk består av ett tjugotal böcker, varav de flesta är historiska romaner. Löftesdalen, hans andra verk, fick Jordbrukarnas Riksförbunds pris för sin realistiska beskrivning av den småländska landsbygden och en väckelserörelses framfart där vid 1900-talets början. Romanen Fursten, 1962 belönades med Svenska Dagbladets pris. Romansviterna om goternas vandringar i Europa och livet under den stora pesten är av särskild betydelse i Sandgrens verk. Den första romansviten riktar in sig på 500-talets Ravenna, goternas huvudstad i norra Italien, och den andra på Avignon under den stora västerländska schismen (när det bodde en ”motpåve” i Avignon). Författaren har fått Samfundet De Nios pris för detta verk i sin helhet.
Under 1970-talet arbetade Sandgren för Sveriges television och åstadkom ett tjugotal teaterpjäser. Tjugo år senare vände han sig till den klassiska teatern. Flera av hans pjäser har väckt uppmärksamhet, som till exempel pjäsen om Carl von Linné eller den om Esaias Tegnér som belönades med Östrabopriset av Smålands akademi.
Kampen mellan det onda och det goda och växlingen mellan fred och krig är konstanta teman i Sandgrens verk. De är alltid förknippade med en djup religiös reflektion. I en intervju har han förklarat att han reagerar mot all form av orättvisa. Vad beträffar religionens och de religiösa frågornas betydande roll i sitt verk säger han att det återspeglar människans verklighet. ”De religiösa frågorna finns under ytan hos alla. Människan ställer sig frågor om livet, om döden och om tron. Det är problem som alltid finns med. Vi kämpar med trögheten i allt det som omger oss. Materiellt talar är vi rika, alldeles för rika, men denna rikedom skapar en tomhet.” Sandgrens litterära stil utmärker sig genom sin klarhet, sin lyriska prosa och sina mycket vackra och noggranna naturskildringar. Sandgren jagar sedan barndomen, har skrivit flera jaktböcker och var redaktör för tidskriften Jägaren under trettio år.
År 2001 utvalde regeringen och Svenska Akademin Gunnar E. Sandgren som en av de 25 författare som får författarlön i hela sitt liv.
Han har varit ordförande för Smålands författarsällskap men lämnade ordförandeskapet och sällskapet efter en intern strid 2005. Striden handlade om ett refuserat bidrag till en bok. Bidraget var skrivet av kvinnoprästmotståndaren Dag Sandahl och Sandgren ansåg att sällskapet bedrev åsiktsförföljelse.
Författaren bor med sin hustru Ingrid Ydén-Sandgren i Ölmstad, dit han flyttade tillbaka 1958.
Men varför väljer jag att nämna Sandgren? Jo, jag träffade honom nästan precis när han fått beskedet om att han skulle få författarlön resten av sitt liv, dvs 2001. Jag hade då precis börjat jobba i norra Småland och eftersom vi var på uppdrag i Ölmstad och min kollega kände Sandgren så vart vi bjudna på lunch i hans stuga. Jag minns inte så mycket av det hela mer än att det var mycket prat om EU och jakt i allmänhet samt morkullor i synnerhet. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar