Rådjurshatande professorer, klimat och några tankar kring oredighet

Professor Thomas Jaensson är nästan lite av ett skämt i sitt årligen återkommande utbrott mot rådjur. Jag har uppmärksammat honom några gånger tidigare (t.ex. här, här och här). För en månad sedan skrev jag om honom senast. Jag avslutade blogposten med orden:

Och du Thomas, ett sista stalltips: ta dig en funderare över hur klimatförändringen inverkar på fästingen överlevnadschanser.

Till min glädje uppmärksammades jag av Fredrik Widemo på Jägareförbundet om att han gjort just detta.  Fredrik alltså. Han refererar lite forskning om hur klimatet påverkar fästingens utbredning i en liten text på jägareförbundets hemsida. Jag citerar:

Fästingar är parasiter, men det är bara under korta delar av livscykeln som de utnyttjar
sina värddjur. Fästingarna är annars mycket känsliga för låga temperaturer och torka under delar av året. Den internationella forskningslitteraturen på fästingar lyfter tydligt fram klimatförändringar som den viktigaste faktorn bakom fästingarnas expansion norrut.

Fästingarna utnyttjar allt från smågnagare och fåglar till kor och hjortdjur som värdar. Ändrat klimat och ändrad markanvändning påverkar även förekomsten av värddjur, vilket i sin tur kan påverka förekomsten av fästingar. Exempelvis så har återbeskogning i delar av Europa föreslagits medföra större populationer av hjortvilt, vilket kan innebära större tillgång till värdar för fästingarna. Samtidigt så gynnar
vårt kalhyggesbruk många smågnagare, som också är viktiga värddjur för fästingarna.

Tamboskap och husdjur är också viktiga värdar för fästingarna, och dessutom ofta i miljöer nära människor. Det finns ett antal exempel på hur fästingar och de sjukdomar de bär spritts till nya områden med tamboskap och husdjur.
Vi jägare och hundägare skriver nog obetingat under på medias rapportering att fästingarna ökat i södra och mellersta Sverige. Däremot är det helt uppenbart att detta inte beror på rådjursstammens storlek, vilket föreslagits. Vi har en femtedel så många rådjur som vi hade runt 1990. Vi har totalt sett ungefär en femtedel så mycket klövvilt som antalet tamboskap som betade i skogen för hundra år sedan. Fästingarnas expansion och ökad förekomst av TBE och borrelia beror uppenbart på andra faktorer än tillgång till värddjur.
Går det att påverka förekomsten av fästingar genom att begränsa enstaka klövviltsarter? Knappast. Med mindre än att vi behandlar alla tam- och husdjur med antifästingmedel, samt reglerar ned allt från älgar till sorkar kraftigt lär vi få leva med fästingarna.

Texten är egentligen ett resonerande utifrån en tidigare publicerad vetenskaplig artikel som Jaensson knappast har missat men möjligen valt att blunda för i sin kommunikation med media. Frågan är om inte detta kanske skall ses som oredighet (fusk) i forskning? Eller är det så att han helt enkelt utnyttjar sin auktoritet och journalisternas stora tilltro till forskare? En intressant artikel i GU-journalen beskriver relationen journalist - forkare såhär:  

Vetenskapsjournalistiken påminner om sportjournalistiken i sin okritiskhet, menar hon. Vi hejar på Sverige i alla lägen och missar rätt ofta dopingfallen.
– Vi får inte förfalla åt sportjournalistiken för forskning är inte underhållning.
En kombination av lättja, överdriven respekt och tradition ligger förmodligen bakom de låga ambitionerna och det faktum att samma vetenskapliga företrädare intervjuas om och om igen. Journalister kan aldrig bli lika insatta i ämnet som forskaren, men de kan granska strukturerna, maktspelet, var pengarna kommer från och ställa grundläggande forskningsmetodiska frågor om urval, bortfall och felmarginaler.

Känns det igen? Samma expert (Jaensson) om och om igen (årligen, minst).... Eller är det kanske detta fenomen som beskriver det hela bäst (citatet är lånat från en krönika på ämnet i Forskning och Framsteg, det fetstilta är min markering)?

Dessutom - och som forskare är det kanske det som är mest ledsamt att erkänna - tycks fusk och vetenskaplig oredlighet vara utbrett också högre upp i systemet. Enligt forskningsetikern Birgitta Forsman, som för ett par år sedan gav ut boken Vetenskap och moral där hon intervjuade ett antal äldre professorer om deras gärning, är fuskandet mer utbrett än många vill tro. Det är således inte helt ovanligt att forskare i sina arbeten bara hänvisar till dem de känner, att de förtiger sina fiender, undanhåller fakta som motsäger deras tes eller till och med friserar resultaten.

Kort sagt. Varför stirrar han sig blind på rådjuren och ignorerar klimatet? Birgitta Forsman vid vetenskapsrådet skräder inte sina ord:

Sverige är ett u-land när det gäller att hantera oredlighet i forskning. U-land ska här läsas ”underutvecklat land”, inte ”utvecklingsland”. Om detta har jag tjatat i många år. Insatta och erfarna människor håller med mig, men regering och riksdag är totalt ointresserade

Ja ja, jag förväntar mig trots allt inget annat än att professor Jaensson åter skall poppa upp som gubben i lådan om dryga halvåret och rya om  fästingar och rådjur, kanske lagom till att någon viktig forskningsansökan som Jaensson är inblandad i skall behandlas? Lite mediaexponering i expertroll är aldrig fel vid de tillfällena.