Ropa varg

Ni minns väl alla berättelsen om Pojken och vargen? Den handlar om en fåraherde som blir uttråkad på sitt jobb och för att få lite omväxling ropar:

Vargen kommer!

 Hela byn kommer springande till undsättning och pojken skrattar när de kommer fram. Han tycker skämtet var roligt. Detta upprepas ett par gånger, till en gång då det faktiskt kommer en varg. Pojken ropar, men ingen kommer. Vargen slår alla fåren och äter väl sin vana trogen bara lite från ett av dem. Ingen kom, därför att ingen längre trodde på pojkens varningar.

Sensmoralen är givetvis att den som ljuger till slut inte längre blir trodd. Men det finns något annat i berättelsen. Något som ligger närmare det jag känner just nu och det är vilken mental anspänning det är att ständigt ligga i beredskap.

Hur då kanske ni tänker?

Jo härom dagen gick telefonerna varma i bygden, ja i ärlighetens namn funkade ansiktsburken också bra som vårdkase. Det var egentligen inte något oväntat, gråben har trots allt slagit till på andra sidan sjön för bara någon vecka sedan. Oron fanns med andra ord redan planterad i bakhuvudet. Oron för att komma ut i fårhagen och finna flocken tillintetgjord. Döda och lemlästade djur spridda i hagen. Åtta års medvetet avelsarbete och urval utraderat.

Och en länsstyrelse som viftar undan problemen och säger att det är lätt att stängsla ute vargen. När sanningen är den att inte ens så kallade rovdjurssäkra stängsel är något som fungerar helt ut, åtminstone inte i de kuperade naturbetesmarker där får gör störst miljönytta.

Jag har sagt det förut och jag upprepar mig. Att rovdjursstängsla mina fårhagar skulle vara farligt. Jag skulle skapa en fålla, eller kanske snarare fångstarm, som skulle leda en stor mängd djur till landsvägen som går precis söder om (eller egentligen igenom) mina marker.

Någon annan kanske åter igen säger att lösningen för just mig är lamadjur eller boskapsvaktande hund. Men det känns inte ekonomiskt försvarbart att investera i något sådant när hundens inköpsvärde överstiger inköpspriset för hela min fårflock! Cornucopia? brukar i det sammanhanget alltid återkomma till Ebberöds bank. På wikipedia kan man om Ebberöds bank läsa:

Ebberöds bank har blivit ett begrepp för en verksamhet som visserligen är välmenande men samtidigt svårt vanskött. Då kostnaderna för inlåning aldrig går att täcka med inkomster från utlåning av samma kapital uppstår ett underskott som till slut måste betalas med insatta medel. Det vill säga i grunden samma upplägg som ett klassiskt ponzibedrägeri.

Sedan finns det andra intressanta problem med att ha t.ex. lamadjur tillsammans med får. Svenska djurhälsovården skriver följande på sin hemsida:

Det finns besättningar i Sverige som använder laman som fårväktare. Laman tar kommandot i fårflocken, accepteras som dess ledare, och skyddar sedan flocken mot bland annat lodjur. I lamans naturliga miljö är puman ett vanligt rovdjur som laman anpassats till att försvara sig emot. Från veterinärt håll vill vi dock varna för att hålla lamor och alpackor tillsammans med får och nöt. Dessa idisslare bär ofta på samma sorts parasiter och de kan därför smitta varandra. Som exempel kan nämnas den lilla leverflundran som är vanligt förekommande hos får och för dem ofarlig, medan däremot lamor och alpackor är mycket känsliga för parasiten och blir sjuka eller till och med kan dö av den.

Om vargen etablerar sig på allvar i trakten så är det tveksamt till om jag kan uppbåda lusten att behålla en fårflock. Då får man börja fundera på om det över huvud taget finns något som kan motivera mig att även i fortsättningen hålla landskapet öppet och rikt. Eller om jag helt enkelt skall kapitulera för det SNF, Rovdjursföreningen, WAS och EU genom sitt handlande i praktiken strävar efter: att hela Sverige skall bli en enda granåker.
Svensk vargförvaltning behöver andra redskap för att vi skall få behålla ett öppet landskap, redskap för att vi även i framtiden skall kunna köpa svenskproducerat lammkött. Ett sådant redskap skulle kunna vara att ändra skyddsjaktsreglerna, att lägga in vargen som art i jaktförordningens bilaga 4, ungefär såhär:

2) Varg, vildsvin, räv, mårdhund, grävling,
mård, iller, mink, hermelin,
vessla, ekorre, vildkanin,
mullvad, sorkar (även bisam),
lämlar, råttor, skogsmöss, husmus,
kråka, råka, kaja, skata, tamduva
(stadsduva), björktrast (snöskata),
gråsparv och pilfink som kommer in
på gård eller i en trädgård och där
kan orsaka skada eller annan
olägenhet får jagas                     den 1 juli-den 30 juni.

Och kanske såhär:

 9) Varg, rödräv och korp får jagas, om det

behövs för att skydda ungar
av tamdjur inom område för upp-
födning av tamdjur och i
renskötselområdets kalvningsland        den 1 juli-den 30 juni.

Då skulle vi ha ett fungerande redskap att freda våra djur med, vi skulle även få undan alla de oskygga vargar som skapar stor oro ute i bygderna. Vargstammen skulle genom urval bli skyggare, vilket i sig borde vara ett självändamål om man vill att människa och varg skall leva tillsammans.

Vargen finns här i närheten. Jag väntar på nästa varningssamtal, eller besked om att någon granne har drabbats av katastrof. För närvarande har jag en fungerande lösning där jag varje natt stänger in mina får i en väl säkrad fålla, har valt att en halv meter utanför ett väl spänt fårstängsel sätta ett stängsel med tre eltrådar. Inget som i sig håller en varg ute men den ger vargen mycket litet svängrum och stort obehag om även fårnätet skall forceras. Men det är en provisorisk läsning för stunden. Hur skall jag göra när jag släpper fåren på sommarbetet? Det är vidsträckt och eftersom det gränsar till landsvägen så vill jag inte ha mina får handtama - risken för tvåbenta rovdjur blir då allt för stor.... Näe, det är jobbigt och jag känner att en långvarig anspänning riskerar att göra att jag reagerar som byborna i berättelsen om Pojken och vargen, att jag inte reagerar när det är verklig fara. Men då beror det inte så mycket på att jag inte inser farans omfattning, då beror det nog snarare på utmattning skapad av en lång tids oro.