I Västerbottens-Kuriren kom i helgen två artiklar om tjuvjakt. De utgick ifrån polisen anmälda misstankar om jaktbrott avseende stora rovdjur. Ett tjugotal anmälningar allt som allt sedan 2006. En handfull av dem kan sorteras bort som klockrena §28 skjutningar, inga problem med dem alltså. Men förhållandevis många är ändå substantiella, de innehåller faktiska bevis i form av döda rovdjur, oftast järvar.
Denna mängd av faktiska observationer går stick i stäv med min vanliga uppfattning om just anmälan om tjuvjakt på stort rovdjur och nyheter kring dessa. Statistiken brukar nämligen vara väldigt skev. I södra sverige har folk i allmänhet väldigt svårt att förstå vad de ser, den döda hankatten i påsen blir en lo, skinnet från en skjuten älg blir en varg, den döda grävlingen blir en vargvalp och så vidare. Exemplen på felaktigheter är många. Felaktigheter som gör statistiken missvisande. Det finns lätt bizarr forskning som jämställer att en GPS på ett rovdjur tystnar med tjuvjakt. Men i fråga om VKs granskning förefaller det faktiskt ligga något bakom flertalet anmälningar. Men frågan är om resurserna finns att utreda dessa brott, de är kostnadskrävande och i glesbygden måste det vara viktigare att se till folks liv och lem än till rovdjur.
Eller vad tycker ni?
http://naturbrukaren.wordpress.com/2012/09/05/mitt-liv-som-jakthund/
SvaraRadera