Med en vorsteh och ett fullt vapenskåp är man glad alla veckans dagar!
söndag 1 april 2012
Varg i media, mars månad
Under februari månad samlade jag lejonparten av varginläggen under en rubrik. Mycket för att bloggen skulle drunknat i varg annars men även för att ge en bild av hur stor och splittrad vargfrågan är i Sverige just nu. Jag fortsätter på samma spår även denna månad. Med den skillnaden att jag nu snarast försöker bena upp mediatäckningen under olika kategorier.
Vi börjar med det årliga symposiet i Vålådalen, vilket brukar skapa en massa rubriker i media:
Viltskadecenter meddelar att det finns ca 300 vargar i sverige idag.
En siffra som nämns för en genetiskt sund vargstam är 1000 individer:
Planerna på att sätta ut djurparksvargar kritiseras av amerikanska forskare som menar att det skett en selektion och anpassning till människor bland djurparksvargarna. VIlket kanske inte är så lämpligt: Lyssna: "Mer cowboytakter..."
Naturvårdsverket agerar för att plocka in ryska vargar till djurparkerna för att i framtidne kunna sätta ut valpar efter dessa:
1 mars. Det ligger en skyddsjaktsansökan inne på den kringflyttade riksbekanta ljusbruna vargtik som nu senast vandrat tillbaka till renbeteslandet i Jämtland. Beslut dröjer.
7 mars. DT rapporterar om den stora mängd vargobservationer som gjorts i trakten kring Insjön. Men bara för att många människor rapporterat in vargobservationer betyder inte det att det blir skyddsjakt. Min fundering är då hur lämpligt det är med varg som uppenbarligen håller sig nära bebyggelse, tänkte man vänta tills något händer eller hur resonerar egentligen länsstyrelsen?
20 mars, vlt meddelar att skyddsjakten går trögt pga avsaknaden av snö.
Dalarnas länsstyrelse har fortfarande inte beviljat skyddsjakt på varg utanför renbetesområdet. Kanske dags nu när ett rådjur slogs inne på en villatomt.
Vargobservationer:
1 mars. Två vargar har uppehållit sig vid en flyktingförläggning i Surahammar.
1 mars. Totalt verkar det med en obs i Norrhassel utanför Sundsvall nu finnas fyra vargar i västernorrland
Under januari och februari rapporterades 144 vargobsar i Köping i Västmanland. Nytt revir på gång?
8 mars. En pojke i 10-årsåldern såg en varg som åt på ett slaget rådjur inne i Sälen. Det hela ägde rum i anslutning till en förskola i ett villaområde.
SR 5 mars. I Kronoberg, ett län som börjar få allt fler vargbesök, så har tre fårägare sökt om bidrag för att sätta rovdjursavvisande stängsel. Beviljas dem det så är årets budget för dylika stängsel slut i Kronoberg..... Lyssna: Pengar till rovdjursstängsel räcker inte långt
8 mars. Statistik från viltskadecenter visar att vargangreppen på tamdjur ökar. Givetvis beror detta på att allt fler vargar rör sig i tamdjurstäta områden.
7 mars. Landshövdingen i Uppsala län är kritisk till kostnaden för meningslösa vargflyttar. Vid slutet av året skall vargflyttarna utvärderas.
8 mars. Länsstyrelsens rovdjursspårare i Kalmar län förutspår att det kommer att vimla av varg i länet inom 10 år. Liknande framtid har kronoberg, där det bara under februari månad gjorts tre vargobservationer.
10 mars. Någon har i Rialareviret satt upp varningsskyltar med hänvisning till länsstyrelsen och viltskadecenter. Rätt bizarrt tilltag. Jag får en känsla av att det är någon som inte gillar varg som satt upp dem, men man vet ju aldrig.
De två män som dödade en varg bland annat mha snöskoter på sjön Fansen åtalas nu. Ett ögonvittne har trätt fram.
SR 13 mars. I renlänen finns en förvaltningsplan för stora rovdjur vilket gör att man kan hantera vargen utifrån givna spelregler vilket minskar motsättningar kring vargen. Jag kan inte säga tt jag är förvånad, för det är precis detta som saknas i stroa delar av landet och medför de extrema konflikter och slitningar vi ser. Lyssna: Gunnar Ledström: ”mindre motsättningar i renskötselområden”
Docent Håkan Sand SLU, menar att jägarnas oro för vargen är överdriven och att den inte gör så stort uttag på älgstammen som många jägare anser. Samtidigt har Sand deltagit i utformningen av manualer för älgförvaltning, manualer i vilka det framgår att det behövs 4 extra älgar per 1000 ha i ett vargrevir..... Självklart står han inte oemotsagd. En dementi kallad ett förtydligande har också publicerats efter ekots rapportering.
Den 15 mars träffade representanter för eftersöksbojkotten, det såk Svenljungaupproret landsbygdsminister Eskl Erlandsson. Mötet förlängdes från 30 minuter till 1,5 timmar. Men omdömet var i efterhand hårt, regeringen beskrivs som EUs lydiga drängar. För övrigt har Bojkotten inte 100% stöd ute i landet: Lyssna: Alla jägare ställer sig inte bakom bojkott
Sett över tid tar vargspårning en allt större del av länsstyrelsens resurser för förvaltningen och kvalitetssäkringen av stora rovdjur. Min reflektion är givetvis att fokuseringen på varg i politik och media bidrar till att hela rovdjursförvaltningen blir lidande, ingen ser längre skogen för alla träd.
23 mars, smitning. En död varg hittades vi en väg.
När myndigheten inte bistår med aktuell varginformation för folk som vill ta så bra hand om sina tamdjur som möjligt dyker lokala privata alternativ upp.
Diverse:
En varg har körts på i Gävletrakten. Det visade sig att det var en tik.
Skånes djurpark köper nya vargar från ryssland. En kull med ungdjur blir det för att ersätta dem som rymde härom året.
Debatt, ett litet urval, i varenda landsortstidning pågår vargdebatten/kriget fullt ut, vargdebatten är var den än poppar upp inget annat än ett renodlat flamewar:
UNT 2 mars. Vargen är inte farlig skriver en person på insändarsidan. Men i sin argumentation är det få siffror som är korrekta och urvalet är skevt. Att ingen människa i sverige dödats av varg i modern tid är sant men man får inte blunda för att det vargdödats fler människor i västvärlden de senaste 10 åren när man diskuterar vargens farlighet. Man skall inte heller glömma att alla djur kan vara farliga i fel situation.
ÖP 2 mars. En insändare som lyfter fram livskvalitetsperspektivet i vargdebatten.
Corren 2 mars. En insändare om fårstängsel. Grundtes: väl sträckta fårnät räcker i de flesta fall som skydd. Min personliga kommentar är att många marginalmarker som brukas är svårstängslade även med vanliga fårnät.
5 mars. LT. Debattartikel som med hänvisning till vargfrågan och bilismfrågan anklagar Lena Ek för att överge landsbygden.
6 mars, en hel flod med jakthatarinsändare dök upp denna dag. En menar att jägarna med sina ca 3% av befolkningen har oproportionerligt stort inflytande över naturen, min motfråga är då hur stor andel av de som faktiskt rör sig i skog och mark som är jägare.... Forskningen visar att det är en oerhört stor andel eftersom huvuddelen av befolkningen inte går ut i annan terräng en den tillrättalagda stadsnära naturen - så varför skall denna grupp då inte ha mycket att säga till om då det faktiskt är dem frågan berör i stor utsträckning? En annan vill bevara vargen och utrota gubbarna... 9 mars kom mothugget.
6 mars, en besviken jägare menar att Svenska Jägareförbundet deltagit i "projekt varg" och antyder att förbundet på 1970-talet deltog i hemliga utsättningar som skapat dagens vargstam. Klara konspirationsteoretiska vibbar i denna insändare. Eller vad säger ni om följande citat: Så Erik Mattsson (konsulent i Jägareförbundet, min anm) lägg nu korten på bordet och redogör för er inblandning i främst vargförekomsten som knappast uppstått på naturlig väg utan fått hjälp på traven av dunkla krafter där ni inom SJF troligen spelat en betydande roll.
Jägare i östra kronoberg har gått ut och sagt att de inte vill ha varg i området. Jag vet inte hur allmänt detta är eller m det är några få som valt att ge uttryck för sin frustration över dagens rovdjurspolitik (eller frånvaron därav).
6 mars. En debattartikel på svensk jakts hemsida om rovdjursföreningen, hur många de är och vad de egentligen säger. Kontentan är att rovdjurföreningen med sina dryga 3000 medlemmar har oproportionerligt mycket att säga till om i svensk rovdjurspolitik....
7 mars. HelaHälsingland. En debattartikel med budskapet att man kan vara kritisk till svensk rovdjurspolitik utan att vara rovdjurshatare. Vilket många har svårt att ta in. Och den 9 mars kom svaret, med motkritiken att det är dekonstruktivt att måla upp rågan som en schism mellan stad/land samt att det går 1300 jägare på varje varg. Min anmärkning: 1300 jägare och 300 vargar [lågt räknat] skulle innebära att det finns ungefär 400.000 aktiva jägare i sverige och det gör det inte, för övrigt är jägarkåren inte enhetlig. Vad gäller stad och land så visa all forskning att åsikterna är tydligt fördelade och att stadsbor respektive landsbor utgör två tydliga mot varandra stående åsiktsgruperingar.
UNT 9 mars. Två olika insändare om varg. I den första framhålls att björnen är farligare än vargen och att det är björnen som dödar människor, men då glömmer insändarskribenten bort att vi har 5-10 gånger fler björnar i sverige än vargar samt att det i västvärlden dödats många människor av varg i modern tid. Höj blicken och jämför rätt saker kan jag tycka. I det andra, som är ett svar på en tidigare attack mot jägarkoren samt brandtal för vargen, försöker skribenten sakligt och punkt för punkt med fakta redovisa hur situationen ser ut. Av erfarenhet vet jag att detta inte fungerar i denna diskussion.
10 mars, DT. Ett reportage med invånare i en by i Gimmenreviret där det påstås att det inte finns något vargmotstånd annat än bland jägare. – Ingen här i byn är negativt inställd, och jag tycker det är så tråkigt med människor som går ut och skrämmer upp folk med att vargen är farlig. Vet inte om jag tror på det.
15 mars, helahälsingland, en insändare menar att man inte behöver vara rädd för vargen. Prolemet med det resonemang insändare för är att han missar proportionaliteten, i förhållande till sin mängd ställer vargar till mer problem än de sällskapshundar han jämför med, för att ta ett exempel på konstigheter i artikeln.
15 mars, corren. Vargen som problem för landsbygden och lite diskussion om vargstammens numerär.
15 mars, DT. En jakthatarinsändare som tar avstamp i den polariserade vargdebatten. Budskapet är att jägarkåren behöver reformeras. Min kontring är att alla deltagare i debatten behöver göra en ordentlig självransakan.
Lördag 24 mars skall det bli manifestationer mot varg på olika håll i sverige. Wolfarmys Johnny Höglin har gått ut med hot, han sjunger i en låt att han vill tortera Naturdemokraternas partiledare samt sätta kulor i skallen på vargjägare. Ordföranden dementerar det hela och lovar att inte störa demonstrationerna.
UNT 21 mars. Vargar tar inte bara svaga bytesdjur, de är opportunister kan man sammanfatta denna insändare med.
Lördag 24 mars var det manifestation mot rovdjurspolitiken på olika håll i landet. På vissa hålla var uppslutningen så stor som 5% av den aktuella kommunens storlek. Hade motsvarande manifestation ägt rum i tätorten Stockholm skulle det inneburit 70000 demonstranter och i rubrikerna skulle det stått att stockholmarna gick man ur huse!
En insändare i Jakt och jägare konstaterar att en människa som mördas i pengar värderas till hälften av en tjuvskjuten varg när det kommer till skadestånd. 50.000 kr respektive 100.000 kr. Vargen är alltså dubbelt så mycket värd som en människa.
Jakt med löshund:
9 mars, en artikel i ST som handlar om rovdjursföreningens krav på att jakt med löshund skall utredas.
Svenska Jägareförbundets svar där bland annat utredningen av löshundsjakt ingår är intressant läsning. Det är en veritabel sågning av förslaget: Svenska Jägareförbundet anser sammanfattningsvis att en konsekvensutredning av den svenska jakthundsanvändningen inte står i någon som helst rimlig proportion till de förhållanden som beskrivs i den aktuella framställningen. Hela framställningen är till sin karaktär dessutom mycket tendentiös. Jägareförbundet avstyrker därmed bestämt förslaget om en konsekvensutredning. Jägareförbundet ser en tydlig bild av att hela framställningen bottnar i varg-hundkonflikten och att man genom att rada upp ett antal påstådda - alternativt kraftigt uppförstorade - problem vill skapa en bild av att jakten med löshund i grunden är ett stort samhällsproblem. Vilket i sin tur borde leda till en striktare reglering av hundanvändningen vid jakt – allt i syfte för att undanröja problemet med vargrivna hundar. Jägareförbundet vill bestämt framhålla att det finns två avgörande förutsättningar för en framgångsrik och etiskt välgrundad jakt. Det ena är effektivt dödande vapen och det andra är välutbildade jakthundar för respektive användningsområde. Jakt på de allra flesta jaktbara arter kräver regelmässigt tillgång till lös jakthund i en eller annan utsträckning. Syftet med användningen av jakthundar är tvåfaldigt, dels används jakthunden för att antingen ”leda” jägaren till viltet eller också att på något sätt få viltet i rörelse så att jägaren ska kunna komma till skott. Utöver detta används jakthunden för att hämta vilt eller att spåra upp skadat vilt. När vilt skadats i samband med jakt, trafikolycka eller annan situation används hunden för att snabbt förkorta onödigt lidande. De väl beprövade metoder för användande av hund i samband med jakt och eftersök som beskrivs ovan innebär nästan uteslutande att hunden är lös. Det vill säga; att inte tillåta användandet av lös jakthund får i de allra flesta fall till följd att den berörda jaktformen omöjliggörs. Den svenska viltförvaltningen står och faller således i hög grad med jakthundsanvändningen.
SKK har också svarat på det hela, inte riktigt lika skarpt som Jägareförbundet men nästan, man skriver till exempel att en sådan utredning skulle innebära helt onödiga utredningskostnader för staten i en redan välutredd verksamhet.
Karin Dirke har också noterat att varghatet i gamla tider har vissa likheter med den häxhysteri som en gång rådde i vårt land. I båda fallen rör det sig om folkliga föreställningar som hejades på av myndigheterna. Som tur var så har häxhysterin försvunnit men varghysterin tycks fortfarande leva kvar på sina håll.
Det köper jag absolut inte. Den forskning jag tagit del av kring häxprocesser är något helt annorlunda än den historiska vargfrågan. Man har kunnat visa att det fanns släkter och individer som systematiskt utnyttjade möjligheten att slå ut konkurrenter eller helt enkelt familjer de inte tyckte om genom att ange dem som häxor. Häxorna var ett hot mot moralen, vargen ett hot mot agrarsamhällets matproduktion.
Samtidigt visar ju Dirke att vargen inte bara ansågs vara ett hot mot matproduktionen men även mot moralen, och mot den rådande maktordningen med adelns jaktprivilegier och liknande. Vargen sågs som symbol för det onda, den sågs som en symbol för omättlighet och tygellöshet. Dess förmenta glupskhet och brist på självkontroll kunde i sig vara ett hot mot moralen. Så det verkar som om frågor om moral kommer igen i häxprocesser, synen på vargen och förstås också i de hårda regler som fanns mot tidelag. Samma moralsyn låg bakom alla dessa fenomen. Häxor, vargar och tidelagare sågs alla som ett hot mot moralen, mot samhällets ordning och mot de utstakade gränser som fanns, t ex mellan människa och djur. Enligt Dirke såg man också vargar som något främmande, något som trängde sig på och hotade det bestående, ett hot mot riket och dess enighet och byggande.
Mja, glupskheten gick ut över människornas överlevnad. Ser man till siffrorna över rovdjurstagna tamdjur förstår man vidden av problematiken i ett samhälle där människan levde med mycket små marginaler och gränsen till svält var påtaglig på ett sätt vi inte förstår idag om man inte arbetat som biståndsarbetare. En vargattack mot fårflocken tog lätt den enskilda familjens hela planerade vinterförråd av kött.
Jag vidhåller fortfarande utifrån den forskning jag tagit del av via konferenser, seminarier och vetenskapliga tidskrifter att varg och häxor uppfattades som helt olika hot. Om än sorterade inom ett agrarsamhälle baserat på kristen grund.
Visst var de olika, samtidigt som det också finns många likheter i attityderna och reaktionerna på dem. Även människor och dåliga sociala relationer kan uppfattas, och ibland också vara, ett hot mot ett samhälle och dess sammanhållning. Och i ett samhälle med en helt annan verklighetsuppfattning än dagens fanns det alltid risken att dessa uppfattade hot kopplades till vidskepliga föreställningar såsom att både häxor och vargar hade samröre med djävulen. I sammanhanget kan ju nämnas att även djur som uppfattades som annorlunda, men inte utgjorde något direkt fysiskt hot, som ovanligt färgade getabockar, eller svarta katter kunde ibland väcka vidskeplig fruktan vilket ledde till att de avlivades under rituella former.
Intressant i sammanhanget är också att om man lyfter frågan om attityder angående det som uppfattas som farligt eller främmande, eller som anses störa näringsfång och/eller hindra ekonomisk expansion, så har nordeuropéer när de kommit till andra kontinenter för att kolonisera dessa ibland jämfört de infödda folk de där stötte på med vargar och andra rovdjur. Sålunda finns det flera skrifter från Nordamerika där man jämför indianer och vargar och förespråkar bådas utrotande. I vissa fall finns det direkta paralleller där man utrotar infödda folk just för att dessa kommer i konflikt med fårhållning och liknande aktiviteter. Precis som med vargar så projicerade man olika föreställningar av vidskeplig art på dem. Sålunda ansågs de vilda, hedniska, i förbund med djävulen, osedliga, omoraliska. De sågs som varelser i förbund med det onda, som kaosvarelser som hotade civilisationen.
Samtidigt finns det gott om exempel på "naturfolk" som utrotat åtskilliga djurarter i sina respektive områden innan europeerna kom dit. Men det stämmer ju inte med myten om "den gode vilden" så det kan man aldrig läsa något om i populärvetenskapen. Just nu diskuteras och beforskas indianernas utrotande av flera djurarter för några tusen år sedan rätt friskt inom nordamerikansk arkeologi.
Tja en del arter har mycket riktigt utrotats av naturfolk (särskilt på öar) medan vissa fall är minst sagt omdiskuterade (som t ex de stora megafaunornas utdöende i Amerika och Australien). Detta har ju i och för sig inte så mycket att göra med européernas intrång och mer omfattande och storskaliga utrotningar att göra. Inte är det väl heller något försvar för förföljelserna och utrotandet av vissa naturfolk. Det intressanta i sammanhanget var ju att vissa européer eller ättlingar till européer liknade de infödda folken med vargar och andra rovdjur och föreslog samma behandling, nämligen utplåning. En av dem som gjorde en sådan koppling var amerikanernas store hjälte George Washington.
Ett tragiskt exempel på sådan utrotning är ju t ex utplånandet av de tasmanska urinnevånarna som ju ansågs störa kolonisternas boskapsuppfödning. Så därför förintades de. Senare gav man sig också på faunan, främst i form av den fascinerande pungvargen. Samma hat kom med andra ord att ligga bakom utrotandet av både människor och djur.
Som sagt, allt är inte svart eller vitt. Parallellt med den hårda hanteringen av urinnevånare i kolonierna har vi en mycket spridd intellektuell romantisk strömning om den gode vilden (Rosseau). Så världen är vare sig enkel eller lättbeskriven i svart eller vitt, vare sig nu eller fordomtida.
Visst har de s k naturfolken även romantiserats. Dock är det nedsvärtandet av dem som har dominerat, och framförallt är det den attityden som har orsakat dessa folk mest skada. När folk blir betraktade som vilda varelser som knappt är mänskliga så ligger det också nära till hands att de blir behandlade på det sättet. Än idag förekommer ju sådant där naturfolk anses stå i vägen för olika typer av exploatering (t ex i Amazonas i Sydamerika).
Man kan ta sig en funderare på hur globalt ens ansvar och samvete är. Själv undviker jag produkter som förknippas med det du beskriver, köper i princip bara ekologiskt och fair-trade. Det intressanta när man lyfter upp ursprungsbefolkningar är att man bara brukar titta långt bort när det i dagens Sverige är just vår enda ursprungsbefolkning som drabbas riktigt hårt av den rådande rovdjurspolitiken. Den officiella siffran är att 40-70.000 renar rovdjursdödas varje år, modern forskninig visar att detta är en kraftig underskattning.
Kika på bloggen "Björnpredation på ren" i mitt bloggflöde så kan du se de direkta effekterna av rovdjurspolitiken. Och där är lösningen inte bara mer ersättning, för då har den gamla näringen förvandlats till statligt bekostad rovdjursutfodring och det är ingen egentligen speciellt intresserad av.
Jag försöker också köpa ekologiskt och fairtrade. Jag försöker också när jag har möjlighet bidra ekonomiskt eller med frivilliginsatser i sådana här frågor. Ibland kommer man också i direktkontakt med sådana här frågor även i vårt land p g a av en del flyktingar som kommer från olika ursprungsbefolkningar. När det gäller samefrågan är den ju något mer komplicerad än bara renskötsel kontra rovdjurspolitik. Man får inte glömma att bara en minoritet av alla samer är renskötare. Fokuseringen på renskötseln och den väldigt starka identifieringen mellan den och den samiska kulturen är ju i viss mån en produkt av svensk samepolitik under äldre tider. De flesta samer är inte renskötare och i jämförelse med de renskötande samebyarna så har andra samegrupper (t ex jagande och fiskande samer och samer som har små jordbruk) ibland förfördelats. Sedan är det ju alltid så att människans och naturens intressen kan kollidera. Det betyder inte att man alltid kan offra naturen och den naturliga balansen. Ett samhälle som Sverige, som ofta påstår sig vara upplyst och miljömedvetet borde i rimlighetens namn kunna finna en balans mellan ekonomiska intressen och bevarandet av arter. Bevarandet av stora predatorer är ju i längden också ekonomiskt intressant eftersom det bidrar till friskare viltstammar och till andra positiva regleringseffekter (om toppredatorernas viktiga roll i naturen kan man läsa mer om bland annat i rapporten ”De stora Rovdjurens ekologiska roll” som givits ut av Svenska Rovdjursföreningen).
Vad gäller samerna så är rovdjuren en viktig symbolfråga, precis som på landsbygden men med lite djupare dimensioner.
Människa och natur. Här skiljer sig vår syn åt. Jag anser att människan är en del av naturen. Att man i många fall överutnyttjar naturen är iofs sant. Jag värnar om min möjlighet att själv producera det jag konsumerar därför är jag för kraftigt reglerade rovdjursstammar. Jag har haft besök av stora rovdjur på min gård och jag vill inte uppleva det igen. Det är en upplevelse man inte kan plåstra om med ekonomiska medel. Inte minst om det rör sig om utrotningshotade lantraser vilket det gjorde i mitt fall. Så nej. De positiva effekterna av ökade viltstammar har jag mycket svårt att se. Däremot ser jag ett värde i att vi har stora rovdjur i vår natur, om än i reglerad mängd.
"Vad gäller samerna så är rovdjuren en viktig symbolfråga, precis som på landsbygden men med lite djupare dimensioner."
Jo visst är det en symbolfråga, men samtidigt så får man inte glömma att just renskötseln förstorats upp som den viktigaste samiska kulturmarkören, när det också finns andra samiska livsstilar och levnadsätt, varav vissa inte på samma sätt kolliderar med rovdjuren.
När det gäller människa och natur: Ja här skiljer vi oss måhända åt. Visst är människan en del av naturen, eller rättare sagt hon borde vara det. Men tyvärr har hon kommit att bli allt för dominerande på bekostnad av mycket av det övriga livet i vår värld. Man kan ju se på fenomen som utfiskning, påskyndat utdöende av arter, förstörelse av skogar (både regnskogar men även andra skogstyper), klimatförändring, ändringar av vattenbalansen, giftutsläpp och föroreningar m m. Allt detta kräver ju att människan iakttar en stor självdisciplin och så att säga ibland tar ett steg tillbaka till fromma för det övriga livet på vår planet. Detta kommer ibland att kräva olika former av omorganisering och en förändring av nuvarande ekonomiska och politiska strukturer, bort från dagens i längden ohållbara sätt att vara. Att ändra dessa strukturer kräver kraft och tid men även medvetenhet. När det gäller rovdjur så är de trots allt en viktig del i naturen och att plocka bort dem kan i längden få djupgående och obehagliga konsekvenser och bidra ännu mer till den allmänna förstörelsen av våra resurser. Så istället för att ta bort, eller reglera rovdjurstammarna allt för hårt så måste vi nog anpassa oss till dem så som vi måste till andra fenomen i naturen. Givetvis måste man kunna hjälpas åt, via skattemedel och liknande att skapa bättre tekniska lösningar för skydd av tamdjur och bättre och generösare ersättningssystem. Sedan få man inte glömma att även det vilda måste kunna skyddas från tamdjur (t ex från hundar eller tamkatter). Där krävs det också mer ansträngningar.
Karin Dirke har även medverkat i TV samt skrivit en intressant artikel i Forskning och Framsteg om samma ämne:
SvaraRaderahttp://www.ur.se/Produkter/164082-UR-Samtiden-Hur-manga-vargar-behover-vi-Rovdjurshatet-genom-historien
http://fof.se/tidning/2011/3/varghatets-omvanda-klassresa
Hennes slutsatser verkar helt plausibla.
Karin Dirke har också noterat att varghatet i gamla tider har vissa likheter med den häxhysteri som en gång rådde i vårt land. I båda fallen rör det sig om folkliga föreställningar som hejades på av myndigheterna. Som tur var så har häxhysterin försvunnit men varghysterin tycks fortfarande leva kvar på sina håll.
SvaraRaderaDet köper jag absolut inte. Den forskning jag tagit del av kring häxprocesser är något helt annorlunda än den historiska vargfrågan. Man har kunnat visa att det fanns släkter och individer som systematiskt utnyttjade möjligheten att slå ut konkurrenter eller helt enkelt familjer de inte tyckte om genom att ange dem som häxor. Häxorna var ett hot mot moralen, vargen ett hot mot agrarsamhällets matproduktion.
RaderaSamtidigt visar ju Dirke att vargen inte bara ansågs vara ett hot mot matproduktionen men även mot moralen, och mot den rådande maktordningen med adelns jaktprivilegier och liknande. Vargen sågs som symbol för det onda, den sågs som en symbol för omättlighet och tygellöshet. Dess förmenta glupskhet och brist på självkontroll kunde i sig vara ett hot mot moralen. Så det verkar som om frågor om moral kommer igen i häxprocesser, synen på vargen och förstås också i de hårda regler som fanns mot tidelag. Samma moralsyn låg bakom alla dessa fenomen. Häxor, vargar och tidelagare sågs alla som ett hot mot moralen, mot samhällets ordning och mot de utstakade gränser som fanns, t ex mellan människa och djur. Enligt Dirke såg man också vargar som något främmande, något som trängde sig på och hotade det bestående, ett hot mot riket och dess enighet och byggande.
SvaraRaderaMja, glupskheten gick ut över människornas överlevnad. Ser man till siffrorna över rovdjurstagna tamdjur förstår man vidden av problematiken i ett samhälle där människan levde med mycket små marginaler och gränsen till svält var påtaglig på ett sätt vi inte förstår idag om man inte arbetat som biståndsarbetare. En vargattack mot fårflocken tog lätt den enskilda familjens hela planerade vinterförråd av kött.
RaderaJag vidhåller fortfarande utifrån den forskning jag tagit del av via konferenser, seminarier och vetenskapliga tidskrifter att varg och häxor uppfattades som helt olika hot. Om än sorterade inom ett agrarsamhälle baserat på kristen grund.
Visst var de olika, samtidigt som det också finns många likheter i attityderna och reaktionerna på dem. Även människor och dåliga sociala relationer kan uppfattas, och ibland också vara, ett hot mot ett samhälle och dess sammanhållning. Och i ett samhälle med en helt annan verklighetsuppfattning än dagens fanns det alltid risken att dessa uppfattade hot kopplades till vidskepliga föreställningar såsom att både häxor och vargar hade samröre med djävulen. I sammanhanget kan ju nämnas att även djur som uppfattades som annorlunda, men inte utgjorde något direkt fysiskt hot, som ovanligt färgade getabockar, eller svarta katter kunde ibland väcka vidskeplig fruktan vilket ledde till att de avlivades under rituella former.
SvaraRaderaIntressant i sammanhanget är också att om man lyfter frågan om attityder angående det som uppfattas som farligt eller främmande, eller som anses störa näringsfång och/eller hindra ekonomisk expansion, så har nordeuropéer när de kommit till andra kontinenter för att kolonisera dessa ibland jämfört de infödda folk de där stötte på med vargar och andra rovdjur. Sålunda finns det flera skrifter från Nordamerika där man jämför indianer och vargar och förespråkar bådas utrotande. I vissa fall finns det direkta paralleller där man utrotar infödda folk just för att dessa kommer i konflikt med fårhållning och liknande aktiviteter. Precis som med vargar så projicerade man olika föreställningar av vidskeplig art på dem. Sålunda ansågs de vilda, hedniska, i förbund med djävulen, osedliga, omoraliska. De sågs som varelser i förbund med det onda, som kaosvarelser som hotade civilisationen.
Samtidigt finns det gott om exempel på "naturfolk" som utrotat åtskilliga djurarter i sina respektive områden innan europeerna kom dit. Men det stämmer ju inte med myten om "den gode vilden" så det kan man aldrig läsa något om i populärvetenskapen. Just nu diskuteras och beforskas indianernas utrotande av flera djurarter för några tusen år sedan rätt friskt inom nordamerikansk arkeologi.
RaderaTja en del arter har mycket riktigt utrotats av naturfolk (särskilt på öar) medan vissa fall är minst sagt omdiskuterade (som t ex de stora megafaunornas utdöende i Amerika och Australien). Detta har ju i och för sig inte så mycket att göra med européernas intrång och mer omfattande och storskaliga utrotningar att göra. Inte är det väl heller något försvar för förföljelserna och utrotandet av vissa naturfolk. Det intressanta i sammanhanget var ju att vissa européer eller ättlingar till européer liknade de infödda folken med vargar och andra rovdjur och föreslog samma behandling, nämligen utplåning. En av dem som gjorde en sådan koppling var amerikanernas store hjälte George Washington.
SvaraRaderaEtt tragiskt exempel på sådan utrotning är ju t ex utplånandet av de tasmanska urinnevånarna som ju ansågs störa kolonisternas boskapsuppfödning. Så därför förintades de. Senare gav man sig också på faunan, främst i form av den fascinerande pungvargen. Samma hat kom med andra ord att ligga bakom utrotandet av både människor och djur.
Som sagt, allt är inte svart eller vitt. Parallellt med den hårda hanteringen av urinnevånare i kolonierna har vi en mycket spridd intellektuell romantisk strömning om den gode vilden (Rosseau). Så världen är vare sig enkel eller lättbeskriven i svart eller vitt, vare sig nu eller fordomtida.
RaderaVisst har de s k naturfolken även romantiserats. Dock är det nedsvärtandet av dem som har dominerat, och framförallt är det den attityden som har orsakat dessa folk mest skada. När folk blir betraktade som vilda varelser som knappt är mänskliga så ligger det också nära till hands att de blir behandlade på det sättet. Än idag förekommer ju sådant där naturfolk anses stå i vägen för olika typer av exploatering (t ex i Amazonas i Sydamerika).
SvaraRaderaMan kan ta sig en funderare på hur globalt ens ansvar och samvete är. Själv undviker jag produkter som förknippas med det du beskriver, köper i princip bara ekologiskt och fair-trade. Det intressanta när man lyfter upp ursprungsbefolkningar är att man bara brukar titta långt bort när det i dagens Sverige är just vår enda ursprungsbefolkning som drabbas riktigt hårt av den rådande rovdjurspolitiken. Den officiella siffran är att 40-70.000 renar rovdjursdödas varje år, modern forskninig visar att detta är en kraftig underskattning.
RaderaKika på bloggen "Björnpredation på ren" i mitt bloggflöde så kan du se de direkta effekterna av rovdjurspolitiken. Och där är lösningen inte bara mer ersättning, för då har den gamla näringen förvandlats till statligt bekostad rovdjursutfodring och det är ingen egentligen speciellt intresserad av.
Jag försöker också köpa ekologiskt och fairtrade. Jag försöker också när jag har möjlighet bidra ekonomiskt eller med frivilliginsatser i sådana här frågor. Ibland kommer man också i direktkontakt med sådana här frågor även i vårt land p g a av en del flyktingar som kommer från olika ursprungsbefolkningar.
SvaraRaderaNär det gäller samefrågan är den ju något mer komplicerad än bara renskötsel kontra rovdjurspolitik. Man får inte glömma att bara en minoritet av alla samer är renskötare. Fokuseringen på renskötseln och den väldigt starka identifieringen mellan den och den samiska kulturen är ju i viss mån en produkt av svensk samepolitik under äldre tider. De flesta samer är inte renskötare och i jämförelse med de renskötande samebyarna så har andra samegrupper (t ex jagande och fiskande samer och samer som har små jordbruk) ibland förfördelats.
Sedan är det ju alltid så att människans och naturens intressen kan kollidera. Det betyder inte att man alltid kan offra naturen och den naturliga balansen. Ett samhälle som Sverige, som ofta påstår sig vara upplyst och miljömedvetet borde i rimlighetens namn kunna finna en balans mellan ekonomiska intressen och bevarandet av arter. Bevarandet av stora predatorer är ju i längden också ekonomiskt intressant eftersom det bidrar till friskare viltstammar och till andra positiva regleringseffekter (om toppredatorernas viktiga roll i naturen kan man läsa mer om bland annat i rapporten ”De stora Rovdjurens ekologiska roll” som givits ut av Svenska Rovdjursföreningen).
Vad gäller samerna så är rovdjuren en viktig symbolfråga, precis som på landsbygden men med lite djupare dimensioner.
RaderaMänniska och natur. Här skiljer sig vår syn åt. Jag anser att människan är en del av naturen. Att man i många fall överutnyttjar naturen är iofs sant. Jag värnar om min möjlighet att själv producera det jag konsumerar därför är jag för kraftigt reglerade rovdjursstammar. Jag har haft besök av stora rovdjur på min gård och jag vill inte uppleva det igen. Det är en upplevelse man inte kan plåstra om med ekonomiska medel. Inte minst om det rör sig om utrotningshotade lantraser vilket det gjorde i mitt fall. Så nej. De positiva effekterna av ökade viltstammar har jag mycket svårt att se. Däremot ser jag ett värde i att vi har stora rovdjur i vår natur, om än i reglerad mängd.
"Vad gäller samerna så är rovdjuren en viktig symbolfråga, precis som på landsbygden men med lite djupare dimensioner."
SvaraRaderaJo visst är det en symbolfråga, men samtidigt så får man inte glömma att just renskötseln förstorats upp som den viktigaste samiska kulturmarkören, när det också finns andra samiska livsstilar och levnadsätt, varav vissa inte på samma sätt kolliderar med rovdjuren.
När det gäller människa och natur: Ja här skiljer vi oss måhända åt. Visst är människan en del av naturen, eller rättare sagt hon borde vara det. Men tyvärr har hon kommit att bli allt för dominerande på bekostnad av mycket av det övriga livet i vår värld. Man kan ju se på fenomen som utfiskning, påskyndat utdöende av arter, förstörelse av skogar (både regnskogar men även andra skogstyper), klimatförändring, ändringar av vattenbalansen, giftutsläpp och föroreningar m m. Allt detta kräver ju att människan iakttar en stor självdisciplin och så att säga ibland tar ett steg tillbaka till fromma för det övriga livet på vår planet. Detta kommer ibland att kräva olika former av omorganisering och en förändring av nuvarande ekonomiska och politiska strukturer, bort från dagens i längden ohållbara sätt att vara. Att ändra dessa strukturer kräver kraft och tid men även medvetenhet.
När det gäller rovdjur så är de trots allt en viktig del i naturen och att plocka bort dem kan i längden få djupgående och obehagliga konsekvenser och bidra ännu mer till den allmänna förstörelsen av våra resurser. Så istället för att ta bort, eller reglera rovdjurstammarna allt för hårt så måste vi nog anpassa oss till dem så som vi måste till andra fenomen i naturen. Givetvis måste man kunna hjälpas åt, via skattemedel och liknande att skapa bättre tekniska lösningar för skydd av tamdjur och bättre och generösare ersättningssystem. Sedan få man inte glömma att även det vilda måste kunna skyddas från tamdjur (t ex från hundar eller tamkatter). Där krävs det också mer ansträngningar.