SMARTa mål i rovdjursförvaltningen

Läste på tåget dagens METRO. Där fanns en artikel om att man i vattnet utanför reningsverket i Uppsala hittat spår av läkemedel i de fiskar som fångas där. När jag googlade på nyheten upptäckte jag att den var ett par veckor gammal, typiskt METRO. Det är även en årligen återkommande nyhet. Nyheten gav mig en insikt. Jag förstod helt plötsligt varför SNF och andra miljöorganisationer (betraktarsidan) agerar som de gör. De har helt enkelt satt upp SMARTa mål.

SMARTa mål var något vi pratade mycket om på en projektledarutbildning jag har gått. Det handlar om att formulera sina mål så att de går att uppnå, SMART är en förkortning för:

• Specifikt
• Mätbart
• Attainable (uppnåbar)
  
• Realistiskt
• Tidssatt

Ett SMART mål skall vara specifikt, t.ex. Stoppa licensjakten på varg. Det skall mätbart, om licensjakt förekommer kan ju lätt besvaras med ett ja eller nej. Det skall vara attainable (uppnåbart), vilket gjordes med EU-kommissionens hjälp. Det skall vara realistiskt, eftersom det gick att häva licensjakten i Finland så borde det gå även i Sverige, vilket visade sig fungera. Målet skall vara tidssatt, nu vet jag inte om man satte något tidsspann, men det hade kunnat se ut så här: Senast vid utgången av år 2011 skall licensjakt på varg i Sverige vara förbjuden.

Nu vet jag inte om SNF och andra organisationer satte upp målet att stoppa licensjakten på varg på detta vis, men det skulle inte förvåna mig. Det var ett mål som var tydligt och gav medialt genomslag. Inte minst fick man i media förmedla en bild av tusentals blodtörstiga skjutglada jägare som hetsjagade handfull vargar. Att från SNFs sida sätta upp ett SMART mål angående läkemedel i fisk hade inte varit lika SMART. Ett sådant mål skulle förvisso vara specifikt och mätbart, men knappast uppnåbart eller realistiskt inom en överskådlig tidsram då kostnaderna att justera vattenreningsverken så att de även renar dessa läkemedelsrester är astronomiska för samhället.

Om vi nu istället kikar på brukarsidans mål i rovdjurspolitiken så kan man omedelbart konstatera att en nollvision på varg i Sverige inte är ett SMART mål, det är vare sig uppnåbart eller realistiskt. Däremot skulle målet 150 vargar i Sverige kunna vara ett SMART mål om det formuleras rätt och man förankrar det rätt. Knäckfrågan är hur man definierar gynnsam bevarandestatus, men det går att utläsa så att risken skall vara låg att stammen dör ut under de kommande 100 åren. Om man då kikar på ett konkret fall (som jag lånar från genetikern Dag Lindgren), Isle Royale i USA så är den 5 kvadratmil stor och hyser sedan 40-talet en vargstam baserad på 2 individer, ytterligare en individ dök upp 1997. Vargstammen överlever men flukuerar naturligtvis beroende på hur älgen i området mår. Fluktuationen varierar mellan 12 och 50 individer. Stammen har altså överlevt i sex decennier. Forskare i området anser att stammen bör vara ungefär 50 individer för att garanteras kunna fortleva.

Med detta i bakhuvudet skulle brukarsidan kunna uttrycka sig ungefär såhär:

Brukarsidan skall verka för att regeringen och EU senast vid utgången av år 2014 skall ha kommit överens om att 150 vargar i Sverige är att bertrakta som gynnsam bevarandestatus och att den svenska vargstammen förvaltas genom licensjakt.

Målet är SMART. Det är specifikt. Det är mätbart. Det är antagligen uppnåbart (attainable), åtminstone om man utgår från Isle Royale exemplet och inte artificella beräkningsmetoder. Det skulle kunna vara realistiskt, det handlar om att förankra synen på gynnsam bevarandestatus. Det är tidsatt.

Men hur man än vänder och vrider på det så har betraktarsidans mål ännu så länge varit SMARTare än brukarsidans. Kanske kan vi få till en förändring under året?