När allt stämmer

Jag var ute en sväng för att tömma komposthinken när jag såg något borta på ängen, kanske 350-400 m bort i alla fall bra långt bortanför min 200 m markeringspinne. Jag hämtade kikaren och såg en räv. Gick in igen och plockade fram bössan och ett knippe lockpipor. Klockan var ungefär halv fyra, dvs i runda svängar den tid då jag sett rävar där borta tidigare.

Solen lyste, snön gnistrade, det var någon minusgrad och jag hade en frisk vind som låg från räven mot mig. Jag smög mig ungefär 100 m närmare räven. Den hoppade nu efter sork. Jag lade mig till rätta bakom en stenmur med stabilt underlag för gevärets benstöd. Räven övergav sorken och började röra sig från mig. Den var nu ungefär 300 m bort. För långt för mig, speciellt på ett rörligt mål.

Jag plockade fram en av lockpiporna på bandet. Blåste tre ångestfyllda tjut. Räven stelnade till sekunden efter att jag började. Den vände sig om. Tvekade. Satte av i trav rakt mot mig. Jag lät lockpipan falla från min mun. Fann räven i siktet, som var inställt på 22 gångers förstoring. Jag var tyst. Räven stannade till. Reste sig för att få överblick. Jag släppte iväg kulan och jag såg i kikarsiktet hur räven föll ihop.

Stilla.

Livlös.

Jag reste mig. Tog geväret i händerna och gick. 160 m bort låg räven. En fullpälsad grann hane. Jag har inte vägt honom än så jag vet inte hans storlek, men utsträckt är han nästan lika lång som mitt gevär med ljuddämparen monterad. Efter fotografering så har jag lagt honom i frysen. Jag tänker ringa SVA på måndag och höra efter om de är intresserade, skickade en annan i höstas så de har ju redan räv från mitt jaktområde. Om den skall skickas in så vill jag nog helst flå den först för jag vill behålla skinnet.

Under dagen har nyheten att ingen av nio nya rävar från samma område, Lane Ryr, som den med dvärgbandmask hade parasiten. Alltid något gott i tider som dessa.