Stora rovdjur

Att ha stora rovdjur inpå knuten är inget jag direkt oroar mig för, samtidigt har jag snarare en krypande obehagskänsla än sprudlande glädje när jag tänker på att gårdar bara några km från min fått besök av varg bland sina får. Det är inte roligt. Känslan är lika tveeggad som den jag hade när jag såg mitt första lodjur.

Det var i skymningen. Jag höll på att lägga ungarna när vi hörde ett fasligt liv bland hönsen. Tänkte att de gör väl upp om rangordningen igen. När barna låg i sängarna gick jag ut för att stänga till hönshuset. Möts av en massa fjädrar. Rävdjäkel var min första tanke. Gick in och såg att det bara saknades ett djur. Stortuppen. Uppenbarligen hade han gjort ett tuppoffer. Jag följde fjädrarna och kom fram till resterna av tuppen.

Följande dag tillverkade jag en rävfälla modell Liljenberg. När den var klar tänkte jag att jag lika väl kunde beta med den döda tuppen. Jag gick dit jag sett kroppen. Stannade upp för där satt något. Rätt stort. Kattlikt.

En lo!

Vi tittade på varandera i en evighet. Sedan rörde jag lite på mig. Lon reste sig och travade iväg. Jag såg den inte någon mer gång. Men dess hår hittade jag i kattöppningen i ladugården. Den hade gett sig på våra tamkatter. Kattan med ungar var alldeles hysterisk. Hon gömde sig på en bjälke i ladugården medan hennes unge hade krupit in i en håla i stenmuren. Lukten av lon höll dem i sär. De vöriga ungarna var borta. Men efter ett tag hittade vi en kattsvans i närheten. Lon hade fått lite mört kattkött i magen.

Tvehågsenhet präglar min inställning till de stora rovdjuren. Visst gillar jag dem och visst tycker jag att de har en plats i vår natur. Samtidigt skall man vara medveten om att den unika skandinaviska vargstammen utrotades på 1960-talet. De djur vi har här idag är relativt nyligen invandrade (enligt vissa intressegrupper utsläppta). Det är med andra ord inget annat än en nyligen avknoppad gren av den finsk/ryska vargstammen som dväljs på den skandinaviska halvön. I mina ögon är dess genetiska värde ringa. Däremot kan de ha ett ekologiskt värde. Men det är något helt annat. De kan även utgöra ett ekologiskt hot. Hävd av marker, framför allt traditionell hävd, är på tillbakagång. Så mycket som 69 rödlistade arter är beroende av hävdvunnen mark. Därtill kommer en stor mängd genbanksbevarade tamdjur vilka ofta hålls i de marginalområden där vi även har stora rovdjur. Jag kan inte få ihop ekvationen att behålla den hävdvunna biologiska mångfalden och våra utrotningshotade lantraser av tamdjur med en stor rovdjurspopulation. Därför anser jag att det behövs jakt på rovdjuren i allmänhet vilket inkluderar en licensjakt på varg för att hålla mängden djur på en acceptabel nivå. Och för att man inte skall få en genetiskt utarmad rovdjursstam så behöver några arter, främst vargen, genetisk påspädning. Detta kan göras på flera sätt. Forskare har visat att det är säkrare, enklare och lämpligare att göra det genom att sätta ut ungar födda i djurparker med känd stamtavla i lyor. Idag gick ett par intresseorganisationer samman och publicerade sin kritik av den tagna strategin, dvs att använda sig av djurparksvargar. Inlägget är en del i en övergripande strategi att försöka riva beslutet om licensjakt på varg samt regeringens etappmål om 210 vargar i Sverige.

Diskussionen kring vargen och de övriga stora rovdjuren är i Sverige extremt polariserad. I någon mån kan den även sägas avspegla en allt mer urbaniserad befolkningsstruktur (85% av Sveriges befolkning bor idag i städer) där ungefär 1% av Sveriges skogar får ta emot 250 av 251 mänskliga besök. De övriga 99% av skogarna besöks av de som jobbar där, jägare samt en och annan övrigt natur- eller friluftsintresserad individ. I det perspektivet innebär regeringens strävan att regionalisera rovdjurspolitiken att möjligheten till beslut kommer närmare de som lever med rovdjur snarare än de som ser dem på TV.

Jag är som sagt mycket tvehågsen. Jag vill ha livskraftiga stammar av de djur som finns i Sverige, mårdhund (och mink) undantaget. Däremot vill jag inte ha så stora stammar av rovdjuren att våra hävdvunna markbrukstraditioner med säterdrift och utmarksbete med de gamla lantraserna hotas. Jag vill heller inte få folk att i hopplös desperation överge bruket av marker så att igenslyning hotar det hävdvunna biologiska kulturarvet (som ofta håller en art-täthet högre än söderns regnskogar). Jag vill se en levande landsbygd vart jag än vänder mig i vårt avlånga land. Det är min övertygelse att man för att stimulera en levande landsbygd behöver ha vissa begränsningar i hur stora våra rovsjursstamar kan tillåtas vara. Annars gör man sig en björntjänst och gynnar enstaka arter på mångfaldens bekostnad.