Ny tidning: Jakt & hund

Nu är det kallt. Speciellt när man väntar på tåget vilket jag gör två gånger om dagen. på morgonen brukar det vara hyfsat i tid men i går eftermiddag var tåget rätt försenat. Jag passade då på att gå in i den närliggande Pressbyrån. Kikade lite i tidningshyllan för att se om det fanns något (läs: jakttidning) av intresse. Jag prenumererar på Svensk Jakt men läser emellanåt Jaktjournalen och Jakt & Vapen. Igår när jag stod i butiken fåll min blick på en ny tidning, Jakt & hund. Eftersom introduktionspriset på ringa 29 kr var acceptabelt köpte jag tidningen trots att jag inte är hundägare. Den första känslan var bra, tidningen hade en betydligt högre papperskvalitet än jag är van vid. Jag uppskattar också att man inte hade högblankt papper i inlagan.

Väl på plats i det något försenade tåget försjönk jag i tidningen. Det första som slog mig var avsaknaden av annonser. Jakttidningar brukar drälla av annonser, men inte denna. Jag är nyfiken på om man kommer att försöka hålla tidningen annonsfri eller om man helt enkelt inte haft tid att ragga annonsörer till det första numret. Och innehållet då? Jo, jag har nu läst större delen av innehållet. Det håller en hyfsad klass. Inriktningen är hund och jaktrelaterad natur snarare än ren jakt. En mängd notiser om stort och smått i naturen upptar stor plats i detta första nummer, annars är det kanske en stövarfördjupning på något dussin sidor som dominerar. En längre artikel om den genetiska sjukdomen OCD hos Vorsteh samt valplydnad är andra artiklar som jag kommer ihåg. OCD står alltså för osteochondrosis dissecans, en ledsjukdom, och inte obsessive-compulsive disorder som på svenska heter tvångssyndrom. Layouten är för övrigt rätt luftig, frågan är väl om man kommer att ha råd att hålla den så.

Nästa nummer, som beräknas komma i januari kommer att innehålla artiklar om eftersök samt hundens roll i muslimska länder. Låter i mina öron spännande, även för en icke hundägare så antagligen köper jag det numret också. Jag är för övrigt av den åsikten att det är först efter ett par tre nummer av en tidning som man verkligen kan uttala sig om den är något att fortsätta läsa eller ej.