Med en tysk jaktterrier, en korthårig vorsteh och ett fullt vapenskåp är man glad alla veckans dagar!

torsdag 19 juni 2014

Medvetet och omedvetet förakt mot landsbygden

De senaste veckorna har det dykt upp flera läsvärda artiklar som belyser landsbygdsproblematik på intressanta sätt. Det bärande temat är alienering, hur urbaniseringen skapar klyftor till landsbygden och inte minst dess befolkning. Men det handlar också oerhört mycket om försörjning, såväl för individen som för nationen.

Vi kan börja med Göran Greiders ledare i etc den 4/6.
Sveriges självförsörjningsgrad när det gäller livsmedel är idag väldigt låg. Varannan tugga vi tuggar är importerad. Olika uppgifter finns, men det kan vara så att maten i Sverige skulle räcka i mindre än en månad om landet stängdes av. Risken för det är minimal, så det är inte problemet. Problemet är att den låga självförsörjningsgraden när det gäller livsmedel tecknar den skrämmande konturen av vårt växande ekologiska fotavtryck i världen. Överallt dessa igenvuxna åkrar. Överallt dessa djurbönder som fått slå igen. Vi märker inte mycket av det, men biosfären och ekosystemen gör det.

Den urbana normen, avslutar Greider, utesluter allt som hör landsbygd och landsort till ur blickfältet. Samma dag, den 4 juni, publicerades Jonas Mosskins krönika i tidningen Camino.
Det finns en myt om att människor i storstaden är hållbara och tänker på miljön. Att folk på landet är bakåtsträvande och trångsynta. Men då glömmer man bort att de som vuxit upp på landsbygden och har ett naturligt förhållande till djur och natur, ofta har fått med sig såväl perspektiv och vanor som är delar av en hållbar livsstil. En livsstil där upplevelser står i centrum. Där man cyklar, promenerar och ägnar sig åt friluftsaktiviteter i närmiljön. Plockar blommor, går ut i skogen, letar svamp, äter medhavd matsäck och njuter av en dag ute, trots att vädret gör att bilderna inte är instagramvänliga. Lantisarna hamnar ofta i storstaden men fortsätter att leva mer i samklang med naturens årstider och är dessutom ofta engagerade i klimatfrågan.
Problemet är att vi blir bara fler och fler stadsbor såväl i Sverige som globalt. Om färre och färre människor växer upp där naturen är en del av livet och inte en exotisk plats man tar sig till på skollovet, finns det risk att vi helt tappar kontakten med naturen.
 Den i urbana miljöer starka organisationen Naturskyddsföreningen brukar gå hårt åt det svenska skogsbruket, inte minst i TV-reklam och i dagspress. Man kritiserar, från centralt håll i Stockholm, det man tycker sig se men uppmuntrar inte det som är bra. Att Södra Skogsägarna avsätter mer skog än vad lagen kräver nämner man inte med ett uppmuntrande ord. Istället ser man från SNFs sida allt skogsbruk med samma ögon.
Helt klart finns det en hel del skogsägare som skulle vilja ta större naturhänsyn men som inte kan, av ekonomiska skäl eller rent av beroende på lagen.
 Man väljer medvetet att slänga ut barnet med badvattnet genom att kritisera certifiering av skogsbruk. Det man då missar är att certifiering kan fungera som en ekonomisk morot. Härom dagen kunde man i NT läsa:
Skogsägarföreningen ser ljust på framtiden eftersom de flesta skogsägare ställer sig positiva till certifierat skogsbruk.
– Det har aldrig funnits en konflikt. De flesta ställer sig bakom ett långsiktigt skogsbruk, och har mark som de vill bevara. Certifierade medlemmar får dessutom mer betalt för sitt virke, säger Andreas Johansson, områdeschef för Södra skogsägarna.
SNF glömmer ignorerar medvetet markbrukare som denna:
För TettaWedendal, certifierad medlem i Skogsägarföreningen Södra, är långsiktigt skogsbruk en självklarhet. I drygt hundra år har hennes familj ägt och förvaltat skogen och marken kring Tomtaholms gård i Söderköping. I dag är hon ensam ägare till 400 hektar mark, varav 250 hektar är produktiv skogsmark.
– Jag har valt att avsätta drygt 18 procent mark till naturvård. Dels för att gynna det långsiktiga skogsbruket och den biologiska mångfalden, men också för att behålla kulturlandskapet, säger hon.
 Mycket av detta hänger samman på att den skeva kunskapen om landsbygden förstärks genom dagens mediastruktur där nyhetsrapporteringen koncentreras till storstäderna, värsta exemplet torde vara TV4 som just lagt ner sina lokalredaktioner. Men liknande fenomen kan ses t.ex. inom tidningskoncernen Stampen som skär ner kraftigt på sina landsortstidningar och låter material producerat för Göteborg ta större plats även lokalt. Detta förstärker en redan skev bild. I dagens DN berör man faktiskt problematiken i en intressant och läsvärd artikel. Följande citat fångar upp kärnan:
– Jag tycker att det är som om landsbygden inte riktigt finns. Den är så långt borta att man utifrån ett stadsperspektiv inte ser vad som händer där över huvud taget, säger Kristina Mattsson, författare till ”Landet utanför – ett reportage om Sverige bortom storstaden”. Hon exemplifierar med den nya stålkrisen. Att Kina fått fart på sin stålindustri och därmed minskat sin import av stål från andra länder har orsakat svåra följdverkningar på flera håll i Sverige.
Hur extremt stor klyftan är mellan stad och land märks när journalisten pratar med programledaren för "landet runt". Ett av SVTs populäraste program med tittarsiffror runt 800.000 per sändning. Men det folk vill se är inte vardagshändelserna utan det mystiska och annorlunda:
– Många reagerade på att vi visade så alldagliga, realistiska inslag. De ville se mer kultur, fler farbröder som sitter och täljer gubbar, eller bor ute i skogen och har djur. De verkade ha ett behov av en landsbygd med lite tomtar och troll. De klagomålen kom oftast från storstadsregioner, säger han.
Skall man intellektualisera det hela så kan man säga att dagens relation mellan stad och land skulle passa alldeles utmärkt för en vetenskaplig studie utifrån postkolonial teori. På wikipedia kan man på uppslagsordet postkolonial teori läsa:
Den postkoloniala teorin är heterogen och svår att sammanfatta, men en tidig idé handlade i grova drag om att undersöka hur bilden av västerlandet som upplyst och rationellt aktivt skapa(t)s genom att beskriva österlandet (vars placering har skiftat genom historien) som irrationellt och mystiskt. När väst utmålar Den Andre - en främmande kontinent eller ett folk - som starkt annorlunda genom en dikotomi (motsatspar) förknippas väst enligt postkolonialister med den mer positivt laddade delen av dikotomin. Väst kan till exempel stå för kultur medan öst står för natur; väst stå för det rationella medan öst står för det (påstått) irrationella.
 Sammanfattningsvis handlar det i grova drag om hur bilden av staden som upplyst och rationell aktivt skapas genom att beskriva landsbygen som irrationellt och mystiskt. När staden utmålar Den Andre - en främmande plats eller ett folk - som starkt annorlunda genom en dikotomi (motsatspar) förknippas staden med den mer positivt laddade delen av dikotomin. Staden kan till exempel stå för kunskap medan landsbygd står för fördomar; staden står för det rationella och logiska tänkandet medan landsbygden står för det (påstått) irrationella.

Och det är ett problem. Åtminstone för landsbygden.
_________________________________
Tillägg: tesen stärks av Fredrik Reinfeldts uttalande härom sistens, att det inte blir bra att flytta ut myndigheter till glesbygden. Ett tydligt tecken på att det inte fungerar är att chefen på 25 av 40 utlokaliserade myndigheter bor kvar i Stockholm och pendlar till  jobbet. I flera fall skapas ett mindre kontor för att underlätta för chefen, detta växer organiskt och blir snabbt ett ledningskontor. Inte heller ambitionen att förlägga nystartade myndigheter utanför Stockholm håller, av de senaste 34 nya myndigheterna ligger 22 i Stockholm. 

1 kommentar:

  1. Ja det var som vanligt en höjdare. Vi ska ha en dags uppföljning den 10 aug. GÅr säkert och haka på där.
    Trevlig Midsommar!
    Majsan/

    SvaraRadera