Sedan något år tillbaka har man i lagstiftningen öppnat upp för jakt på rävvalpar sommartid i viltvårdssyfte. Detta är en bra åtgärd, det minskar trycket på annat småvilt märkbart. Jag minns t.ex. ett rävgryt som jag stötte på i jobbet invid en bergtäkt i Bäckseda utanför Vetlanda. Invid det grytet kunde jag räkna ihop 36 rådjursklövar på 2 minuter utan att ens leta i slyet runtikring....
På sommaren tar jag mig gärna kvällspromenader. Hör jag t.ex. någon som slår ett fält brukar jag traska dit för att se vem som är ute och kanske växla några ord. I somras träffade jag en jaktkamrat, Tomas, som så fort ha såg mig frågade om jag inte hade bössan med mig för han hade sett en skabbangripen rävtik med ett par valpar springa omkring och fånga sork på den nyslagna vallen. Givetvis hade jag inte bössan med mig, men sade att jag skulle hämta den. När jag var tillbaka hade det börjat mörkna, men Tomas jobbade oförtrutet på i sin traktor. Det dröjde inte länge förrän jag såg en valp hoppa omkring i det nyslagna gräset. Jag lade an med stöd av en skjutkäpp jag tillverkat och kommer att beskriva framigenom.
BAM!
Kulan fällde rävvalpen på plats, hållet var ungefär 40 meter. Jag tog hem kroppen och lade den i frysen. Senare skickade jag den till SVA för undersökning om den bar på dvärgbandmask eller ej.
Kvällen därefter balade och plastade Tomas höet från ängen. Jag satte mig i kanten på gärdet och väntade. Så fort Tomas kört sin kos dök den skabbangripna rävtiken upp. Hon traskade omkring på lite drygt 100 m håll. Jag väntade på att hon skulle komma närmare men där gick jag bet. Istället vände hon om och började avlägsna sig. Precis innan hon skulle hamna i skydd av några buskar ropade jag till, hon stannade upp.
BAM!
Jag lät kulan gå, tiken hoppade till och började linka tillbaka över fältet. Snabbt repeterade jag fram en ny kula och sköt. Tiken blev liggande 15 meter från första skottplatsen. Hållet var ungefär 165 meter, vilket för mig är väl drygt. Men jag valde ändå att skjuta eftersom prioriteten var att avsluta lidandet för ett svårt sjukt djur. När jag kom fram till henne visade det sig att hon inte hade mer än maximalt 20% hårtäckning kvar. Resten var variga stinkande sår. Jag lade henne i tredubbla plastpåsar och knöt till. Därefter hamnade hon i soptunnan, den skulle nämligen tömmas följande dag. Förhoppningsvis dröjde det inte många dagar innan soporna brändes.
Även i fjor sköt jag en skabbräv på samma plats. Ytterligare skabbrävar har såväl skjutits som observerats i den del av våra jaktmarker där jag bor. Däremot verkar rävarna i andra änden av jaktmarken må bättre. Kanske är det så att vi har ett par årligen bebodda gryt med fullt av skabbkvalster. Sannolikt skulle vi behöva jaga räv väldigt hårt i denna del av jaktmarken under hela vintern och våren för att på sikt få skabben att dö ut här och på så sätt rädda djuren från det lidande skabben orsakar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar