Med en vorsteh och ett fullt vapenskåp är man glad alla veckans dagar!

måndag 11 juni 2018

Vargen och tjuvjakten

Idag basunerades det ut i vetenskapsradion att vargstammen nu förvaltas genom illegal jakt. Detta kan bara ses som ett monumentalt misslyckande för hela rovdjursförvaltningen:


Själva reportaget hittas på SRs hemsida, här. Ett nyckelbegrepp i förvaltningen är gynsam bevarandestatus. Naturvårdsverket höjde den härom året till 300 individer. Tidigare har regeringen satt gynnsam bevarandestatus till 170-270 individer. Detta för mina tankar till Serena Cinques avhandling där hon angående vem som egentligen bestämmer (diss, sida 211):
En första problematik berör medborgarens uppfattning om sin plats i förvaltningsprocessen vilket i sin tur påverkar acceptansen för själva processen. I en demokrati skall besluten ha fattats efter en offentlig debatt genom majoritetsbeslut av parlamentariska församlingar där ledamöterna skall kunna ställas till ansvar inför medborgarna och där processen skall kunna granskas och sanktioneras (Dahl 2002). Där besluten inte tillkommer i demokratisk ordning kan detta ha negativa konsekvenser för medborgarnas förtroende för det politiska systemet (Tyler 1990, 2003; Grimes 2005). 
Lite senare:
En andra problematik rör medborgarens uppfattningar om förvaltningsmyndigheterna som den verkliga beslutsfattaren. Detta gör att medborgarna vänder sig till förvaltningsmyndigheterna för att kräva ändringar i den fastställda politiken, vilket skapar protester då myndigheterna inte genomför ändringarna. Medborgaren försöker påverka förvaltningen istället för att driva frågorna politiskt. I det långa loppet kan det skada dialogen mellan politikerna och medborgaren och istället öka förvaltningens makt över politiken. 
Detta har skapat en situation där de som under decennie efter decennie sett vargstammen öka och utrymmet för inte minst älgjakt minska blivit desperata. Trots politiska löften om att minska vargstammen där den är som tätast har licensjakten varit vad många anser högst symbolisk och utan egentlig effekt. Samtidigt ser man ute i landet, där man levt länge med varg, hur mycket närmare ett skyddsjaktbeslut är i närheten till Stockholm i jämförelse med den generella situationen i de mellansvenska varglänen. I princip ingen annan stans än i storstockholm vägs folks oro in när ett skyddsjaktbeslut tas.

Erica von Essen beskriver i sin avhandling hur man i det mellansvenksa vargbältet ser illegal jakt på varg snarare som civil olydnad än något som är brottsligt "på riktigt". Hela vargförvaltningen ifrågasätts och när jägare samlar ihop vargskit från en bra bit över 300 vargar och det inte "belönas" på något sätt försätter Naturvårdsverket sig på ett sluttande plan. När Naturvårdsverket nu inte kommer att tillåta någon licensjakt på varg i vinter så varnar von Essen för att man förstärker misstron mot vargförvaltningen. Jag kan bara hålla med om Erika von Essen när hon ger följande råd till Naturvårdsverket:
Nu handlar det om att ta tag i de svåra frågorna och göra om från grund och botten. Delaktighetsprocesserna måste vara lokalt förankrade, och vi måste komma bort från en situation där myndigheter och olika organisationer agerar utan lokal hänsyn. Människor som berörs av besluten måste känna att de får vara delaktiga, säger Erica von Essen.
Bollen ligger nu helt och hållet hos Naturvårdsverket.* Men frågan är, kommer de att fortsätta dribbla på egen hand eller kommer de att bli lagspelare? 
__________________
*Ännu så länge, vi har ett val i höst och om missnöjet blir tillräckligt stort så kan det ske stora förändringar för bland annat Naturvårdsverket. Inte så att vargen är en avgörande fråga men det är en av flera symbolfrågor som ställer landsbygd mot stad, respektive lokalsamhälle mot EU. Och när frustrationen blir stor nog får särskilt missnöjespartier mycket luft under vingarna medan de mer pragmatiskt lagda politikerna tappar mandat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar