En pyrchbock

I söndags morse gick jag upp i ottan för att ge bockarna på min ö-jaktmark ett sista försök för denna gång. Eftersom det inte funkat att locka de tidigare två dagarna så valde jag stt smygjaga, dvs "äkta" pürchjakt. Jag var på plats ute i marken vid 05.30 efter att ha följt vägen och sett flera getter och kid. Vinden var frisk skulle tro att den låg på gränsen till kuling. Den naturliga ingången var i markens norra del för att sakta gå åt söder, vinden kom från sydväst så det var en bra plan.

Jag korsade en fårhage och över ett par staket. Smög utefter en bergsida for att kika in på en betesmark som bara för ett par år sedan befriades från slyets och enarnas fasta grepp av västkuststiftelsens personal. Och där borta stod något rödbrunt. Jag stannade upp och höjde kikaren. Efter en stund lyfte djuret huvudet och avslöjade sig som en pinnbock.

Jag bestämde mig direkt för att försöka smyga fram. Jag hade kunnat skjkuta från där jag var, det var ett skott på lite drygt 100 m men där fanns en sten som jag kunde ta stöd mot men jag har min egen syn på bockjakt och den innefattar att jag skall in på håll där jag lika gärna skulle kunna anväda pilbåge.....

Så jag började smyga. Tog mig försiktigt frammåt. Bocken var inte speciellt uppmärksam, snarare väldigt hungrit efter brunsten.

På 20-25 meters håll reste jag mig till knästående. Tog stöd mot knät och fann bogen i kikarsiktets hårkors. Kramade in avtryckaren och de ljuddämpade vapnets dova knall försvann i vinden. Jag höll blicken stint fäst på rådjuret ifall det skulle göra den klassiska rusningen, men den uteblev. Istället säckade han ihop på plats med hjärtat i mos.

Jag tog ut tarmpaketet varefter jag knöt ihop benen och bar hem honom till sjöboden där jag tog om hand om resten.