SNF visar sin okunskap (igen)

Härom veckan skrev jag om en debattartikel som jag var inblandad i på ett hörn. I artikeln kritiserades SNFs överklagan av lodjursjakten i södra västergötland. Igår svarade SNF med artikeln "Granska jägare som talar om mångfald".

SNF skjuter in sig på fårbetet som de menar utarmar marken (min fetstil):

Visst uppskattar de flesta öppna beteslandskap och ett varierat landskap är viktigt för biologisk mångfald, men att förknippa fårbetade ängar och hagar med att ”öppna betesmarker är viktiga för att uppfylla målen om ett rikt odlingslandskap, levande skogar samt ett rikt djur och växtliv” är väl magstarkt.Fårbete bidrar oftast inte till biologisk mångfald, i stället utarmas ängs- och hagmarker. I en ängsmark med artrik flora börjar fåren med att beta de smakrika blommorna för att sedan gnaga ner växtligheten ända till rötterna.
Ettåriga växter har inte en chans att komma tillbaka och andra arter decimeras hårt av fårens betning. Kvar blir de tåligaste gräsen och mossa.
Om man vill gynna biologisk mångfald i sina marker väljer man bort får och satsar i stället på andra betesdjur och/eller slåtter.

 Det här är intressant för det visar att SNF inte vet hur fårskötsel eller lantbruk fungerar. I det fetmarkerade stycket framgår att SNF tror att man låter fåren beta på ängsmarken. Det gör man naturligtvis inte för då blir det inget vinterfoder till djuren. Så när man talar om fårbetade öppna marker så innefattar det såväl betad mark som ängsmark. Idag finns det för få betesdjur i området, södra västergötland, för att såväl hag- som ängsmark (med sin höga biologiska mångfald) skall kunna hållas öppen. Och detta är något SNF är väl medveten om men blundar för när det kommer till stora rovdjur, för då är själva förekomsten av många stora rovdjur viktigare än något annat.

Vidare skriver SNF:

Antalet lodjur kan diskuteras men förutom det beräknade antalet måste alltid ett visst antal räknas bort. Det finns många faktorer som decimerar stammen.
Reproduktionen, sjukdomar, olyckor och inte minst illegal jakt är några. Det sistnämnda talas det inte gärna om och mörkertalet är stort. Kanske är det dags att också sätta fokus på den delen av jakten.

Problemet här är ju att vi aldrig diskuterar det fulla antalet lodjur utan bara de konstaterade familjegrupperna. Om det sedan finns ytterligare 100 ensamma lodjur i området så räknas inte dessa in... De blir ett medvetet mörkertal. Detta vet SNF också om men vägrar att diskutera. För övrigt skrivs det mycket om illegal jakt på stora rovdjur, en medianalys skulle antagligen medföra att illegal jakt är det enskilt vanligaste temat i en nyhetsartikel om jakt, om det sedan handlar om lejonet Cecil, noshörningar, vargar eller järvar är en annan sak. Så något ökat fokus på illegal jakt behövs knappast, det som behövs är legala jaktmöjligheter vilket är helt uppenbart för den som lyfter blicken till internationella förhållanden.

Hittills har jag med SNF avsett Naturskyddsföreningen Södra Älvsborg. SNF centralt har liknande problem. Mattias Goldmann (vd FORES, tidigare chef på Gröna Bilister), som rankas som miljösveriges viktigaste person, har kritiserat miljöorganisationerna för att de så ensidigt bedriver en plakatpolitik med fokus på stora rovdjur. Goldmann skriver:

Eftersom Naturskyddsföreningen är demokratiskt uppbyggd måste man anta att varg-prioriteringen är i linje med de nästan 200 000 medlemmarnas önskemål. Men man kan förstås ändå undra varför prioriteringen görs – tycker de faktiskt att vargfrågan är viktigare än klimatet och i så fall varför? Medlemsorganet Sveriges Natur, där ordförande har en kolumn, ger inga svar men bekräftar bilden att när man själv får välja är skyddet av cirka 400 vargar väl så viktigt som arbetet för det globala klimatet.

Vi kan vända oss åt ett annat håll, till SNF södra Sörmland där Mikael Gemsiö är ordförande. Gemsiö är en kunnig och i någon mån stridbar person, men han är också en krass realist som är inne på samma linje som Goldmann. Gemsiö skriver i en debattartikel författad av honom som privatperson:

I år har Nyköpings naturreservat Strandstuviken saknat betesdjur, till men för flora och fågelliv. Redan i dag är det brist på betesdjur.
Vargen har betydande spridning över norra halvklotet och är inte utrotningshotad. Vi får inte förblindas av den fascination för vargen som naturintresserade biologer i statlig tjänst upplever och marknadsför. Myndighetsutövning får inte styras av tjänstemäns personliga ambitioner.
Vi ska inte offra en mångfald av arter för några fler individer av en art som är mer spännande. Med min erfarenhet av djurhållning, stängsling och rovdjursangrepp är slutsatsen självklar:
• Med varg i jordbrukslandskapet minskar antalet betesdjur över tid.
• Många arter fåglar, växter och insekter drabbas då av nedgångar.
Låt oss värna om återstående biologisk mångfald och säga bestämt nej till varg i jordbrukslandskapet.
Den som fortfarande önskar både varg och biologisk mångfald bör göra som Lisbeth Salander – en konsekvensanalys.

Slutsatsen blir enkel. SNF Södra Älvsborg är så förförda av att det finns lodjur i västgötaskogarna att de drabbas av en känslomässig överlastning som slår ut deras förmåga till rationellt tänkande varvid alla möjligheter att bedömma konsekvenserna försvinner i romantisk dimma.

TILLÄGG:
Nu har Kammarrätten avgjort SNF södra Älvsborgs överklagan. De anser att länsstyrelsens beslut om licensjakt var helt korrekt.
__________________________
SNFs debattartikel finns även i Ulricehamns Tidning,
Ytterligare ett svar på ursprungsartikeln finns i Borås Tidning, det är ytterst okunnigt och författat av Jaktkritikerna.