Det blir allt tydligare att polisens licensstrulande, dvs detta att inte lätt och smidigt expediera vapenlicenser utifrån gällande regler utan försöken att blanda ihop vapenpolitik och tyckande med myndighetsutövning, drabbar såväl enskilda som företagare. Jag har tidigare diskuterat sambandet mellan att ett antal butiker gått i konkurs med långsam licensgivning vilket resulterat i stora varulager som inte kunnat omsättas. Nu är det inte givet att butikerna skulle överlevt ändå, konkurrensen med den nätbaserade handeln har gått hårt åt jaktbutikerna men polisens saktfärdiga licensgivning har knappast underlättat situationen.
Vad gäller privatpersoner så finns det gott om individer som får vänta oförsvarligt länge på sina licenser. Jägare missar stora delar av jaktsäsonger på grund av handläggningstider som allt som oftast drar iväg över 22 veckor. Personligen skulle jag idag aldrig byta in ett vapen om jag inte visste att jag hade tillgång till ett vapen med motsvarande jaktlig funktion under den tid licensprövningen äger rum. En annan intressant aspekt är att polismyndigheten har en betydligt snävare syn på vad som är lämpliga jaktvapen än vad ansvarsmyndigheten, Naturvårdsverket, har. Detta innebär, i de fall den sökande orkar driva frågan, merarbete och emellanåt rejäla juridiska processer. Man kan undra om inte polisen, inte minst dess ledning (!) i form av vapenexpert Peter Thorsell, har viktigare saker att ägna sig åt än att försöka förhindra att det ges jaktlicens på ett halvautomatiskt jaktvapen i klass 2... Vapen som Naturvårdsverket uttryckligen och upprepade gånger definierat som legalt jaktvapen...
Men det finns andra problem med. Igår publicerade Jaktjournalen ett annat exempel på effekten av polisens licenshaveri, för det är bara så man kan beskriva det. Det handlar om John Nilsson i Timrå. En mycket engagerad jägare som även hade planer på en militär karriär. Efter en skjutövning på den egna marken hade någon i grannskapet ringt polis och menade att det skjöts skarpt med "grova militära automatvapen" (som det står i polisanmälan), John pekades ut. Polisen kom. Allt visade sig vara i ordning. Där fanns giltiga licenser på allt. Förutom på en inlånad remington där det inte fanns någon lånelicens på en ljuddämpare. Rättsmaskineriet började mala. Till slut blev det rättsförhandling och John hade lyckats få Pelle Svensson som försvarsadvokat. Det visade sig dock att polisen saknade rutiner för hur man skriver ut en lånelicens på vapen med ljuddämpare, handläggningssystemet tillät helt enkelt inte att man skrev ut lånelicens på vapen + dämpare utan det krävde att man skrev ut separata licenser för vapen respektive dämpare vilket innebär att åtskilliga vapenägare i det aktuella polisdistriktet (och fler därtill) ovetandes begick samma lagbrott. På grund av polisens bristande rutiner. Det behöver väl inte nämnas att tingsrätten ogillade åtalet. Samtidigt som allt detta skedde höll John på att sälja ett kulvapen i cal 22 LR. Vapnet hölls i beslag av polisen samtidigt som licens skrevs ut till köparen. När denne skulle hämta bössan så fick han göra det på polishuset. Problemet var då att köparen kunde plocka ut bössan utan att betala för vapnet, dessutom så satt kikarsikte och fästen kvar på vapnet vilka inte ingick i affären. Om köparen är ärlig så kommer denne naturligtvis att göra rätt för sig, men det är inte givet. Det stora problemet är dock att polisens husrannsakan och det rättsliga efterspelet (som ogillades av rätten) innebar att John fick sluta som militär och aldrig påbörja sin officersutbildning eftersom händelsen stred mot försvarets värdegrund...
Vapenägare är statistiskt sett mer laglydiga än övriga invånare. Detta helt enkelt därför att om man inte är det så ryker licenserna och vapeninnehavet. Samtidigt kan man inte komma ifrån en känsla av att man som vapenägare är tämligen rättslös och i händerna på en polismakt som inte är intresserad av att dagens vapenlagstiftning följs utan har en egen syn på och praxis gällande hur lagen bör tillämpas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar