Med en tysk jaktterrier, en korthårig vorsteh och ett fullt vapenskåp är man glad alla veckans dagar!

söndag 25 oktober 2015

På svärfars barndomsö

Min svärfar dog för ett par år sedan. Hans döttrar ärvde bland annat en stuga på en ö i Bohusläns skärgård. På markerna där bjöds svärfar ibland in. Men någon egen mark kom han aldrig över. Det paradoxala är att jag kom över ett fint arrende på ön ungefär när svärfar dog. 
Idag när jag gick ut hade jag svärfars stövlar, byxor och gamla 6,5-a. Jag passerade svärfars igenväxta trädgårdsland som vi så smått börjat hävda igen. Passerade grinden ut i hagen, den östra delen av min jaktmark. 

Jag började gå men stannade. Där borta stod ju ett rådjur. Eftersom marken är makalöst svårjagad för en ensamjägare (har inte fällt ett rådjur där på tre år) stannade jag till. Observerade och stoppade i en patron i bössan. Gick ner på knä. Satte Missans koppel under knät och höjde bössan. Avståndet var 130 m. Bocken vinklade upp och jag hade en fin bredsida framför mig. 

Jag kramade in avtryckaren. 

Bocken hoppade närmare 2 m rakt upp och for in i en tätning. Missan hoppade och gläfste så jag släppte henne. 

Hunden for iväg som en oljad blixt. Men hon var tyst. Jag traskade fram och fick syn på den lilla hunden. som drog ner bocken. Med kniven avslutade jag bockens liv med ett klockrent nackstick. 
När jag tog ur rådjuret kunde jag konstatera att det var en låg lungträff. Godkänd men inte bättre än att ett djur med sådan träff kan ta sig en bit innan det kollapsar. 

Nu får den lilla bocken hänga i sjöboden någon dag innan den grovstyckas och vi far hem. 

När jag lagar första rätten av denna bock kommer jag att sända svärfar ännu en tanke. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar