Med en tysk jaktterrier, en korthårig vorsteh och ett fullt vapenskåp är man glad alla veckans dagar!

söndag 11 oktober 2015

Grisjakt i skärgården - med svärfar i bakhuvudet

Igår kom vi ut och gav oss i kast med den förmodade grisen på ön brevid den där vi har en stuga. Jakträttsinnehavaren som kontaktade mig angående grisen var en gammal jaktkompis till min avlidne svärfar, så det kändes väldigt bra att kunna ställa upp när han behövde hjälp.
Som syns på sattellitbilden ovan är det en begränsad ö. 550 m åt öster ligger fastlandet och 100 m åt väster ligger "min" ö. Ön är full med sprickdalar (klåvor) och hälleberg, i mitten finns ett mindre ängsliknande parti. I öster ett par sommarstugor. Viken i norr är grund, gattet till den lilla ön är så grunt att man kan gå över torrskod om det är lågt vatten. Håll bilden i minnet när jag beskriver jakten i det kommande...
På bilden ovan ser ni hur grisar bökat upp den äng som finns mitt på ön. Det första böket observerades för ungefär 14 dagar sedan, det yngsta böket var nattgammalt.

Vi valde att låta Erik (svärfars gamla jaktkamrat) posta vid ängen. Då skulle han täcka in de klåvor som var mest aktuella. Jag började gå med Essa, min vorsteh, på öns västra del. Dels för att den var störst och dels för att driva bort grisen därifrån om den höll till där. Den skulle ju helst inte simma vidare till nästa ö som är mångdubbelt större.....
Vegetationen var tät med partier av hälleberg. Där fanns många potentiella gömställen och Essa sökte av dem alla snabbt och effektivt precis som en vorsteh skall jobba. Det var gott om bök mest överallt. Till och med stora stråk av ljung var uppbökat.....

När västsidan sökts av utan resultat sökte vi av östsidan med sommarstugorna och tomterna. Konstigt nog var inte tomterna uppbökade. Här kan tilläggas att Essa struntade i rådjuren vilket vi jobbat med en hel del. Skönt att det funkade. I denna terräng hade hon lätt kunnat komma ikapp vilket rådjur som helst och det är synnerligen o-bra....
Eftersom vi inte hittade något på den större ön kollade vi av stranden mot den lilla holmen. Och si där. Där löpte ett spår av klövavtryck ut till holmen men inte tillbaks....

Jag fattade posto på stranden och skickade över Essa. Hon arbetade på och jag såg henne några gånger uppe på berget. Sedan var det den täta klåvan som gällde enligt pejlen. Helt plötsligt hörde jag kraftiga grymtningar och sekunderna senare kom en stor svart projektil farande, Den kom ungefär vid tallarna i bilden ovan. Farten var hög och jag sköt ett skott. Grisen vinklade av åt höger och jag sköt två snabba skott till. Sedan hörde jag den dra upp i klåvan precis bakom mig.* Snabbt tog jag ut magasinet och fyllde i nya skott. Mitt fjärde skott låg redan i kammaren och jag var så redo jag kunde.

Essa kom över gattet. Hon såg spak ut, svansen hängde. Hon ville verkligen inte gå efter grisen så vi backade undan och gick ner till Erik. Jag upptäckte att Essa fått en bete i bröstet precis nedanför skyddsvästen... Såret spolades rent med koksaltlösning och jag hämtade fram Missan, min tyska jaktterrier som egentligen heter Gamekeepers Artemis.

Nu gick jag runt via sommarstugorna och släppte på Missan i klåvan från öster. Hon for runt ett tag innan hon drog igång med ett rejält ståndskall. Emellant riste det lite i buskarna när grisen gjorde utfall.

Jag stod vid kanten av klåvan och såg absolut ingenting. Denna klåva hade branta väggar och var 15-25 m bred. Att ge sig ner i den utan att veta exakt vad man hade framför sig skulle bara vara dumt. Alltså rundade jag klåvan på norrsidan med tanken att ta mig ner från söder. Men då släppte Missan och kom med mig istället.

Vi valde att pausa. Snacka lite strategi och dricka kaffe. Samt såklart se till Essa.

När kaffet var uppdrucket släppte jag på Missan igen. Hon fick direkt kontakt och skällde som en furie. I en dryg timma höll hon på medan jag försökte få syn på något från lite olika håll. Till slut anade jag något mörkt bakom en tall. Då stod jag på sydsidan, men något skottläge hade jag då rakt inte. Däremot kunde jag kosntatera att Missan arbetade på 1,5-2,5 m håll, säkert och bra att veta.

Jag rekade terrängen, utan att egentligen släppa grisen ur sikte. Efter ungefär en halvtimme hade jag en väg utstakad. Efter att för säkerhets skull ha tömt blåsan gled jag ner för bergssidan med bössan redo. Smög runt ett nyponsnår, förbi kaprifolbemängda aspar och på 7 m håll hade jag grisen i rent håll. Han vände på huvudet och jag klämde av två snabba skott. Han sjönk ihop och det började rycka i benen.

Efter en minut vågade sig Missan fram och börja lugga grisen. Då gick jag också fram, med bössan  fortfarande redo.

Sakta började adrenalinet lämna min kropp och jag bara skakade.

Galten var stor. Och stendöd. Krypande på alla fyra med ett rep om galtens huvud kunde jag släpa ut honom. Men bara där marken sluttade neråt.
Erik plockade ihop våra väskor och tog ner Essa till båten. Han rundade ön och la till i gattet. Undertiden tog jag ur galten.
För större delen av arbetet använde jag Bökers nya Field Butcher, en riktigt trevlig bekantskap designad av Jesper Voxnaes**. Den urtagna grisen släpades bort till båten där vi hade ett styvt jobb att få i den. Det var nätt och jämt att vi klarade det. Vi var överrens om att den bör ha vägt i runda svänga 100 kg i levande skick.

Sedan for vi via en sommargäst vidare till "min" brygga. Där fick vi hjälp av min hustru att lyfta upp den och vid bryggan flådde vi och grovstyckade den. Då visade det sig hur mina tre första skott tagit. Ett tog långt fram i bröstkorgen, ena bogen var skadad och det fanns mycket blod i lungorna. Ett skott hade tagit i levern och det sista hade slagit av bakbenet. Ett hyfsat skott, ett halvkasst och ett helkasst med andra ord. Avfångningsskotten tog i halskotpelaren respektive käkbasen.

Avslutningsvis så ser ni min hustrus instagrambild på grisen innan vi fick upp den på bryggan. På bilden är den urtagen och ligger ihoptryckt, men man får en uppfattning om storleken.

På kvällen avrundade jag dagen med ett par glas rödvin och tänkte på att min svärfars ande nog uppskattar detta. Både att jag fortsätter jaga med hans vänner och att vi håller grisarna borta från ön.

*I detta läge befann jag mig ungefär 25 m från grisen, men det visste jag inte då.
**Recension kommer efter älgjakten.

1 kommentar:

  1. Jävlar! så sugen man blir på att jaga. Inspirerande.

    SvaraRadera