Med en vorsteh och ett fullt vapenskåp är man glad alla veckans dagar!

fredag 2 oktober 2015

Den svenska älgen - olika i norr och söder

I torsdags släppte Stockholms Universitet en intressant nyhet om älgar. I jaktvärlden verkar bara Svensk Jakt ha fångat upp den och i övrig media verkar den bara dyka upp som en kort TT-nyhet som bara någon enstaka tidning nappat på. Kanske sparar medierna på nyheten någon vecka för att hamna närmare södra sveriges älgjakt, men det tror jag inte för så lång framförhållning verkar tidningarna inte ha. 

Stockholms Universitet skriver i sitt pressmeddelande:
Den detaljerade kartläggningen av de två beståndens utbredning visar att den skarpa gränsen går tvärs igenom Dalarnas, Gävleborgs och södra Jämtlands län. Älgen är vanlig i Sverige, det finns cirka 300 000 individer i vinterstammen. Men så har det inte alltid varit. Båda grupperna av älg visar tydliga tecken på tidigare förändringar i populationsstorlek med förlust av genetisk variation som följd. Resultaten tyder på att det kan ha funnits så få som några hundra älgar när populationen var som minst för ett par hundra år sedan.
 Här är det Gustaf III som spökar. Han släppte jakten i princip helt fri i Sverige och det med förödande konsekvenser. Som kuriosa kan nämnas att min farmors mormors mormors far sköt honom. Vidare skriver Stockholms unidersitet:
‒ Det är spännande att vi kan se så tydliga genetiska spår av den hårda jakt som vi vet att älgen utsattes för under 1800-talet. Det påminner oss om att en otillräcklig naturvård kan få konsekvenser under mycket lång tid. Även om älgstammen idag har återhämtat sig rejält numerärt finns genetiska fotavtryck av dramatiska beståndsminskningar kvar, säger Lovisa Wennerström, doktorand vid zoologiska institutionen på Stockholms universitet och en av författarna bakom studien.
Intressant eftersom det visar att stor genetisk bredd inte har med numerär att göra. Vilket många hävdar avseende den svenska vargstammen medan de extremaste värnarna anser att varje individ har ett unikt värde. Varje person som sysslat med avel är dock medveten om det.
De genetiska skillnaderna mellan den nordliga och den sydliga populationen är relativt nya ur ett evolutionärt perspektiv. De verkar ha uppkommit efter att älgen vandrade in i Skandinavien efter den senaste istiden. Små och isolerade populationer kan snabbt utveckla betydande genetiska skillnader.
‒ Säkert har de historiskt små populationsstorlekarna förstärkt de genetiska skillnader vi ser idag. Att den södra populationen dessutom tycks vara uppdelad i tre undergrupper utgör ytterligare tecken på sådana effekter, fortsätter Lovisa Wennerström.
Skillnaderna upprätthålls av att älgar inte tycks sprida sina gener över stora sträckor. Resultaten från den genetiska studien visar att en älg i genomsnitt inte föder sin avkomma mer än några få kilometer från sin födelseplats.
‒ Den här detaljerade studien har varit möjlig tack vare zoologiska institutionens unika biobank med bland annat vävnadsprover från en omfattande provtagning av älg i samarbete med jägarna för över trettio år sedan, säger Linda Laikre, forskningsledare för projektet.
Här lärde jag mig en del nya saker. Dels att älgen trots allt tycks vara väldigt stationär. Att den föder sin avkomma bara några få km från sin egen födelseplats visar ju på det. Det borde ju också vara en av förklaringarna till varför älgtätheten kan variera så inom samma län, andra förklaringar är såklart biotop och rovdjurstryck eller vandringshinder. En positiv sak är att Linda Laikre, som jag upplevt som en tokvärnare med vetenskaplig argumentationspalett och rötterna i djurrättsrörelsen, trots detta kan bidra till intressant och viktig viltforskning. Vilket detta projekt är ett intressant exempel på.

Jag kikade som hastigast på originalartikeln men orkade inte riktigt gå in i den, däremot fann jag en illustration som jag väljer att länka eftersom den visar den genetiska uppdelningen av den svenska älgstammen på ett mycket belysande sätt:
Den första kartan (a) i bilden visar var alla proverna som analyserats är tagna. Den andra kartan (b) i bilden visar uppdelningen i en nordlig grupp (röda trianglar) och en sydlig grupp (blå kvadrater) samt blandformer (gröna trianglar). Den tredje kartan (c) är en mer renodlad GIS analys och inte bara använda GIS för att skapa en spridningsbild. Kartan visar att man kan dela upp grupperingarna ytterligare genom att inte bara plotta den genetiska variationen på en karta utan låta lokaliseringen relatera till den genetiska variationen och därigenom skapa ytterligare en undergrupp i gräsområdet till Värmland (gula romber).

Jag tycker personligen att detta är ett roligt, snyggt och tydligt exempel på hur vår förvaltning påverkar stammen i stort för lång tid framöver. Liknande studier som jag sett tidigare har tex handlat om norska vildrenar där vi kan se flera skilda populationer men även att några av dem är så uppblandade med tamren att man kan ifrågasätta om det över huvud taget alls är vildren eller om det är förvlidade tamrenar. Jag skulle vilja se en liknande studie på rådjur och då med en genomhistorisk aspekt vilken i kombination med GIS-analys kan visa varifrån olika grupper av rådjur härstammar. Frågan jag är nyfiken på är om följande oftå återgivna sanning stämmer:
Från medeltiden och fram till 1700-talet var jakträttigheterna för rådjur, älg och kronhjort förbehållna kungamakten och adeln. Denna lagstiftning upphävdes dock av Gustav III år 1789 till förmån för fri jakt på för de som hade egen skattemark.
Den ökade jakten fick ödesdigra konsekvenser och hjortdjursstammarna var nästan utrotade kring mitten av 1800-talet. Rådjuret fanns till sist bara kvar i en känd stam om ett par hundra djur på Övedsklosters gods i Skåne. Jaktfredning där och på andra gods under 1840-talet gjorde att stammen återhämtade sig. 
Det är förmodligen till stor del ur denna skånska spillra vår numera starka rådjursstam uppstått och spritt sig över hela landet ända upp till fjällen.
Detta citat är taget från Jägareförbundets fenomena artpresentation i vilt och vetande.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar