Med en tysk jaktterrier, en korthårig vorsteh och ett fullt vapenskåp är man glad alla veckans dagar!

fredag 3 juli 2015

Test: Viper Borr

Viper by Technocut har i samarbete med den danske knivdesignern Jesper Voxnaes (ni har väl vid det här laget inte undgått att förstå att jag gillar hans knivar) kommit ut med den intressanta fastbladskniven Borr.

Borr (eller Bor, Burre, Burr) var en fornnordisk guddom som var far till Oden, Vile och Ve. Kniven kom för snart ett år sedan, några månader senare genomfördes Vipers och Voxnaes andra samarbete, fällkniven Odino såg dagens ljus. Helt naturligt kom Borr före Odino i produktionen...

Jag har haft Borr hos mig sedan i vintras, jag har använt den en del och trivs överlag bra med den. Själva kniven är 25 cm lång varav hälften är micartatäckt handtag. Formen på handtaget är relativt kantig men ändå ergonomisk. Formen är avancerad och fräses med cnc-fräs, Voxnaes själv blev imponerad över hur nära hans original som serieproduktionen hamnade. Bladet är kraftigt, 5 mm tjockt och nästan 4 cm högt, tillverkat i det superba rostfria high end stålet D2. Vikten exklusive slida ligger på lite drygt 260 gram.
Jag har som vanligt använt kniven ordentligt för att bilda mig en uppfattning om den innan jag skriver om den.

Att spänta ved till en brasa var busenkelt. Bladets längd och höjd gjorde att man hela tiden kom åt en del av bladryggen att slå mot med ett annat vedträ. Att tälja med den gick hyfsat ävenom täljknivar behöver vara spetsigare för att fungera riktigt bra. Längden är dock i största laget för att det skall fungera att tälja något finlir. Handar det bara om att spetsa en korvpinne duger den helt klart.


Kniven är trots sin storlek mycket hanterbar när man arbetar med djur. Jag har flått en grävling med den och rensat kanske två dussin fiskar, mest makrill och plattfisk. Handtagets form gör att man oavsett hur kladdig den än blir alltid kan ha ett fast grepp. Jimpingen på bladryggen tillsammans med pekfingerfördjpningen på eggsidan gör att man kan hålla den på flera olika sätt. Ett grepp långt fram på kniven förbättrar balansen i den.

D2 är ett bra stål men bladformen gör kniven lite svårslipad. Ju rakare är destu mer lätt att slipa blir det. Ett blad med mjuka former är också lättare att slipa än detta som har ett väldigt kraftigt avslut på bladet. Kurvan är helt klart svårslipad. Nu är det ett stål som håller skärpan bra så man beöver inte arbeta så ofta med klingan men man skall vara medveten om det om man köper den.
Bilden är länkad från bladehq. Nedan min modifiering.

Det finns problem med kniven också. Det skall man inte sticka under stol med. Den kommer med en läderslida med tight passform. Så långt är allt väl. Problemet är att slidan mest påminner om ett italienskt pisolhölster från början av 1990-talet och alltså sitter högt i bältet. Sätter man den i ett tight bälte smiter slidan åt kring så kraftigt kring kniven att den förvisso går att dra men att man när man stoppar ner kniven igen riskerar att i värsta fall köra kniven genom slidan och in i höften. Detta gjorde att jag valde att i paracord knyta en hållare till slidan vilket placerar den längre ner och slidan blir hängande istället. Då kommer man ifrån problemet. Ett väldigt fånigt problem på en i övrigt bra och genomtänkt kniv. Vi får väl se om jag inte tar och syr en riktig dangler slida till kniven senare i sommar. Det är den värd. Då blir det en slida som hänger så lågt att jag kommer att kunna komma åt kniven även när jag har på mig jacka.

Frånsett slidan är det en mycket kompetent kniv som storleksmässigt ligger någonstans emellan de mellanstora och stora knivarna. Dess näsmaste konkurrent bland mina knivar är antagligen Fällkniven S1. Valet dem emellan blir inte lätt. Kort sagt en väldigt bra kniv.
__________________
Kniven kan beställas från Wanderoo.se, den kostar med rådande eurokurs ungefär 1700kr.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar