Med en vorsteh och ett fullt vapenskåp är man glad alla veckans dagar!

lördag 10 januari 2015

Varg och rovdjur - Acceptans och vargjakt

Läste om en intressant forskningsrapport på svensk jakts hemsida. Själva rapporten finner ni här. Jag tänkte nu återge den punktvis uppställda sammanfattningen och resonera lite kring de olika slutsatserna.
En majoritet av svenskarna accepterar att de fyra stor rovdjuren finns i Sverige. Acceptansen är högst för lodjur och lägst för varg. Samma mönster återfinns i de undersökta länen. Över tid har acceptansen för varg minskat i flera län (Dalarna, Norrbotten, Jämtland och Gävleborg) från 60 % eller mer till 50 % eller lägre.
Det har tämligen länge funnits acceptans för de fyra stora. Samtliga stammar har utvecklats väl sedan 1970-talet och frammåt. Relativt få dödliga incidenter har inträffat, delvis beroende på att det inte är så förtvivlat ofta som rovdjursmöten sker på ett sätt som kan utvecklas och bli farligt. Man skall dock vara medveten om att farligheten hos djuren tonats ned som ett led i att öka acceptansen, tonats ned så till den milda grad att incidenter och dödsfall skett i samband med kontrollerade möten människa-rovdjur. Kanske har dessa tillsammans med den stora ökninen av rovdjur jämfört med för 30 år sedan bidragit till den minskande acceptansen.
Lodjuret är det mest accepterade rovdjuret att ha i sin närhet medan varg är minst accepterat. Jämfört med 2004 har acceptansen för att ha varg i sin närhet minskat över tid i Västernorrland. Samma jämförelse över tid visar att det är fler som accepterar björn i sin närhet.
Jag får en känsla av att folk snarast betraktar lodjuret som en stor katt, inte som den mycket potenta jägare det är. Och katter är populära, så varför skulle den tofsprydda skogskatten vara ett undantag? Att acceptansen för björn ökat tror jag beror på att den ingår i en fungerande jaktlig förvaltning vilket avdramatiserar den. Detta trots att det är det stora rovdjur vi har i Sverige som är bevisligen farligast att träffa på.
Acceptansen för den nya rovdjurspolicyn är hög på riksnivå. Högst är acceptansen för målen för järv, följt av björn och lo. Lägst på riksnivå är acceptansen för målen för  varg. Även i de undersökta länen är acceptansen för målen för lo, järv och björn höga medan det finns stora variationer vad gäller acceptansen för varg. Högst är acceptansen för vargmålen i Stockholm med 52 % och lägst i Dalarna med 35 %.
Dessa resultat blir ännu intressantare om man ser på de som inte accepterar målen och ser hur fördelningen är mellan de som vill ha fler respektive färre djur av respektive art. Jag lånar en figur från rapportens sida 12:

TV anges som den viktigaste källan till information om rovdjur, följt av familj eller vänner och lokaltidningen.
Intressant då man kan ana en tendens i TV-rapporteringen där rovdjuren får mer positiv än negativ täckning. Inte minst som TV befolkas av en oproportionerligt stor andel miljö- och vänsterpartister.
Attityderna till vem som ska ha inflytande över rovdjursförvaltningen är stabila över tid. Naturvårdsverket och länsstyrelserna har fortsatt högt förtroende medan vi kan se en viss minskning i stöd för naturvårdsorganisationerna. 
Intressant! Är det överklagandena eller att de fortsätter att hävda ett katastrofläge för de stora rovdjuren trots att mängden observationer som media återger är mycket hög i större delen av sverige som gör att naturvårdsorganisationerna tappar förtroende?
Undersökningen visar att en stor majoritet nationellt sett anser att det är mest acceptabelt att begränsa rovdjurens antal och utbredning med hjälp av jakt om rovdjur har sökt sig in i tätbefolkade områden (82 %), eller för att minska risken att rovdjuren tar tamdjur (70 %).
Som jag skrev igår, länsstyrelserna kan på eget initiativ öka skyddsjakternas omfattning och mängd genom att minska kraven för att en skyddsjakt skall beslutas. Det ligger i linje med hur allmänheten anser att rovdjuren bör jagas.
Över hälften (60 %) av de tillfrågade på riksnivå tycker att det är acceptabelt att reglera antalet vargar med hjälp av jakt. 
Det känns betryggande och ger ett visst hopp inför framtiden. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar