Med en tysk jaktterrier, en korthårig vorsteh och ett fullt vapenskåp är man glad alla veckans dagar!

torsdag 11 december 2014

Throwback thursday: de mystiska reglerna för rovdjursinventering

Det är mycket aktuellt, reglerna för rovdjursinventering i allmänhet och de för lodjur i synnerhet. Anledningen är att Naturvårdsverket inte tillåter någon lodjursjakt i vinter. Man menar från myndighetens sida att stammen minskat. Men frågan är hur dataunderlaget egentligen ser ut och om det speglar verkligheten. Förra vintern var problematisk för spårning i snö, vilket krävs för lodjursinventering så som reglerna är skrivna. Man måste spåra djuren långt och tex privatpersoners fotografier räknas inte. Inte heller kan det finnas flera familjegrupper på närmare håll än 40 km.... Detta fick mig att tänka på en blogpost jag skrev nästan på dagen för 2 år sedan:

De mystiska reglerna för rovdjursinventering

Europa är stort. Där finns så oerhört många olika biotoper och förutsättningar. Ändå försöker man via EU driva generella direktiv som får jättekonstiga effekter. Sälar, skarvar och korpar kanske är hotade i andra delar av EU, men inte på något sätt i Sverige. Ändå är de hårt skyddade och Sverige får inte förvalta dem adaptivt utifrån lokala förutsättningar.

Sverige är stort. Vi har oerhört stora skillnader mellan norra och södra sverige. Ser man årstiderna klimatologiskt så förstår man att förutsättningarna för vinter (dygnsmedeltemperatur under 0) skiljer sig från skåne till lappland. Om man då baserar förvaltningen av stora rovdjur på att man under vintertid i snö skall spåra dem för att konstatera föryngringar förstår man omedelbart att vi får en snedvridning av den data som skall ligga till grund för förvaltningen. Hur skall man kunna förvalta viltstammarna adaptivt om man inte får tillgång till lokalt fungerande verktyg för att inventera viltbestånden? I HPbeskrivs det hela såhär i samband med en lodjursinventering i Hylte härom sistens:
Lodjuren kunde spåras på en ganska lång sträcka, minst tre kilometer vilket krävs för att konstatera en föryngring enligt naturvårdsverkets direktiv.
– Man måste kunna särskilja spåren, annars säger Naturvårdsverket att det är efter samma lodjur, påpekar Bengt Kristiansson, en av länsstyrelsens så kallade kvalitetssäkrare.
Detta torde innebära att oavsett hur många föryngringar som inträffar en säsong så räknas dem som noll om vintern blir en ordinär barmarksvinter i Halland.  Jag har tidigare kritiserat detta. I mitt personliga remissvar på rovdjursutredningen skrev jag:
Inventeringsmetoder för stora rovdjur: Detta är en stor och viktig fråga som inte helt och hållet kan läggas på förvaltningen, de kräver mål som satts upp politiskt. Inventering är det viktigaste redskapet för att vi skall kunna skapa en fungerande förvaltning. Men lika viktigt som att inventeringen blir bra utför är det att den blir rättvis. Man kan t.ex. inte längre ha inventeringsmetoder som i princip uteslutande kvalitetssäkrar via spårsnö när rovdjursstammarna sprider sig allt längre söder ut i vårt land. Då måste man arbeta fram andra kriterier som gäller. Kanske är det då läge att i allt större utsträckning kika på vilka kriterier man använder sig av vid inventering och beräkning av populationer internationellt. Hur stor skulle vargstammen bli om vi använde samma beräkningsgrund som Italien eller Spanien? Om det visar sig att vi med en Italiensk beräkningsmetod helt plötsligt skulle ha en estimerad vargstam om 1000 individer så är detta viktigt att lyfta fram, det demonstrerar då svagheten i det internationella regelverket. Kikar man på björninventeringsmetoder genom åren så kan man konstatera att en mindre lämplig björninventeringsmetod höll nere den officiella populationen trots att lokalbefolkningen hävdade att de var fler. När metoden reviderades och björnskit började DNA-analyseras ökade den officiella björnpopulationen till det dubbla. Det är av avgörande viktig för den lokala acceptansen att kunna visa att inte bara samma regler används utan att reglerna tillämpas likadant på samma typ av data. Det är en fråga om att skapa internationellt jämförbar data och jämförbara beslutsunderlag. Det är även en fråga om att de som bor i rovdjursområden skall känna igen sig i de rovdjurspopulationssiffror som presenteras.
Problemet kan ytterligare förstärkas genom att vi kikar på SMHIs årstidskarta. Där framgår när vinter normalt brukar inträffa i olika delar av Sverige:
Så om man mot förmodan skulle få för sig att inventera lodjur på Söderslätt utanför Malmö så skall man veta att vintern normalt inträffar i mitten av januari för att ta slut i mitten av februari. I Kiruna inträffar den i mitten av oktober och tar slut i slutet av april. Tillgänglig tid för lodjursinventering enligt naturvårdsverkets spårmetod blir då på Söderslätt ungefär 1 månad och i Kiruna över ett halvår. Tydligare än så kan väl inte missförhållandena i förutsättningarna för förvaltningen demonstreras?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar