Varg, (mp), stängsel och forskning

Rovdjursavvisande stängsel brukar framhävas som säkra. Vid varje vargattack på får så kan man räkna med att de ivrigaste vargförespråkarna väljer att skuldbelägga fårägaren för att stängslen varit otillräckliga. Men häromsistens utanför Molkom där ett knappt 30-tal får dödades a varg konstaterade länsstyrelsen:

Mossberg, naturbevakare på länsstyrelsen berättar vad han såg när han kom till platsen:
– Jag såg en stor hade där det låg många döda djur. Sen fanns det fler skadade djur i hagen. Totalt är cirka 30 djur dödade. Många av dessa hade avlivats av djurägaren på grund av de skador de fått.
Hur såg det ut på platsen?
– Det fanns ett väldigt välsött och bra stängsel där det var röjt under tråden. Det fanns fyra trådar med en spänning på 5 000 volt, säger Urban Mossberg.
Och ändå tog sig vargen in i hagen?
– Ja, det verkar som om han hoppat mellan trådarna för han har sprängt en tråd, säger Urban Mossberg som i nuläget inte kan bedömma om det rör sig om en eller flera vargar.

 I sammanhanget är det intressant att notera att de officiella siffrorna från vinterna varginventering nu kommit. Inventeringen avser djur FÖRE valpningen, så vi får räkna med att antalet är ungefär 20% högre idag än vad siffrorna antyder. Naturvårdsverket meddelat att "vargstammen växer stadigt":

Nu är resultaten för vinterns varginventering klara. Vargstammen växer och inventeringsresultaten visar att det fanns cirka 400 vargar i Skandinavien under vintern. Runt 370 vargar finns i Sverige; cirka 50 av dessa delas med Norge.

(MP) tycker såklart att det är för få. De fortsätter sin inslagna linje och menar att den svenska vargstammen absolut inte uppnått gynnsam bevarandestatus.  I en debatt härom dagen hävdade (mp):

– Bedömningen är sådan att bevarandestatusen inte är tillräckligt hög för vargen, alltså behöver vargstammen öka.

(c) svarade:

– Jag tycker ärligt talat att det här är rent struntprat. Regeringen har använt sig av mängder med forskarrapporter som gemensamt har kommit överens om att det är en genetisk bevarandestatus som är fullt godkänd i dag.

(MP)s beteende är symptomatiskt för hur grön politik utvecklats under senare år. I allt större utsträckning väljer man att bortse från eller smutskasta forskning som går emot den egna ideologin. Ett par forskare från SLU skräder inte orden när de i vetenskapsrådets tidskrift Curie får ordet:

Det blir alltmer uppenbart att gröna politiker och företrädare för olika miljörörelser gillar vetenskap, men bara när den bekräftar deras politiska övertygelse. När vetenskapen motsäger den egna ideologin sker ingen åsiktsförändring; istället söker man anpassa vetenskapen till ideologin, alternativt misskreditera vetenskapens resultat och utövare.

I tidningen Curie är kritiken allmänt hållen men tidigare under året har vi sett specifik kritik i fråga om hur (MP) hanterar forskningen kring varg. I SvD kunde man i somras läsa ett intressant debattinlägg:

I partiledardebatten inför Europaparlamentsvalet den 7 maj sade språkröret Åsa Romson att regeringen ”tvingar vissa forskare att skriva vinklade rapporter” om den svenska vargstammen. En av oss, Olof Liberg, är huvudförfattare till dessa rapporter utförda på regeringens uppdrag och kände sig utpekad. Romsons respons var att hon ”inte syftade på Olof Liberg utan på andra forskare” som hon dock inte ville namnge. Vilka hon faktiskt avsåg och vad hon grundade detta på har hon inte velat precisera men det måste rimligen röra sig om forskare vid Institutionen för ekologi vid SLU som skrivit samtliga dessa rapporter.

Vidare:

 Att svenska politiker anklagar forskare för att vara köpta eller fabricera resultat är unikt och det kan knappast vara en tillfällighet att det i samtliga dessa fall varit miljöpartistiska politiker som gjort dessa blundrar. Vi tror dock inte att Miljöpartiets politiker är vare sig mer eller mindre erfarna än andra partiers, eller att de har ett vidlyftigare förhållande till sanning och fakta än andra, ens i stridens hetta.
Vår enda tolkning av det inträffade är att Miljöpartiet saknar erfarenhet av att forskare kritiskt granskar deras politik från ”det gröna hållet” och att man därför blir provocerade och reflexmässigt bemöter sådan kritik på det sätt som är vanligt inom politiken