Med en tysk jaktterrier, en korthårig vorsteh och ett fullt vapenskåp är man glad alla veckans dagar!

torsdag 18 september 2014

Jakthatets blinda sida

På Nyheter 24 har det under de senaste veckorna rullat en debatt. En debatt som återkommer år från år, den handlar om de svenska jägarnas "lustmord" på 100.000 älgar. Debatten initierades i år av Camilla Björkbom, Djurens rätt. Hon gick hårt ut med att Nu dör 100.000 älgar för nöjes skull. Hon hänger upp sig på att glada och stolta jägare låter sig fotograferas med vapen och, herre gud, döda djur i Sveriges natur. Hon fokuserar på dödandet och verkar tro att det är det som allt handlar om. Sedan lyfter hon fram skadeskjutningsfrekvensen, dock utan att nämna att eftersök i många fall snarast är rena dödsök eftersom älgen dör efter något hundratal meter. Men att ett djur inte dör knall fall av ett perfekt skott är ett pedagogiskt problem vi jägare har gentemot allmänheten. Kanske borde vi i framtiden snarare säga dödande skott istället för lungskott? För det är ju faktiskt det det är frågan om. Men Björkbom nöjer sig inte med att låta allmogens älgjakt ensam klä skott för hennes generella kritik. Såhär låter det lite senare i artikeln:
Fredlösa från första andetaget är rävar och grävlingar. Årsungar av räv och grävling får jagas under vår och sommar och sedan vidtar höst- och vinterjakten på de vuxna. De jagas för att de konkurrerar med jägarna om viltet. De tar nämligen byten som jägarna själva vill döda. Det här kallas för viltvård. Årligen dödas omkring 80 000 rävar och 30 000 grävlingar av den anledningen.
Änder och fasaner föds upp till levande måltavlor för hugade köpare. Det rör sig om flera hundra tusen fåglar som släpps ut för att dö i en kanonad av hagelskott. Hageljakten leder inte så förvånande till omfattande skadeskjutning och lidande för djuren.
275 000 måsar, kråkfåglar, duvor och björktrastar dödas för att de anses vara skadedjur. De drabbas av så kallad skyddsjakt året runt. Detta trots att skyddsjakt egentligen bara får ske ”om det inte finns någon annan lämplig lösning”.
Hur hon kan skilja ut de djur som skyddsjagas från övriga övergår mitt förstånd. Jag särredovisar då rakt inte skyddsjakten från övrig jaktstatistik...

Camilla Björkbom får efter ett tag mothugg av Jägareförbundets Magnus Rydholm (varför Jägarnas Riksförbund inte väljer att försvara jakten i allmänhet och rätten till älgjakt i synnerhet vet jag inte, men det där att ta ett allmänt ansvar för jakten som sådan är inte riktigt Jägarnas Riksförbunds grej).  Rydholm pratar lite generellt om människa och natur varefter han som slutkläm lyfter fram viltköttet:
Genom jakten får jägaren tillgång till ett mycket fint kött. Och det känns lite märkligt att Djurens rätt vill begränsa och förbjuda det mest etiska producerade köttet som finns. Jägarna skördar nämligen av ett överskott utan att ta på kapitalet. Målet är att det ska finnas minst lika vilt mycket nästa år. Jakt är således ett hållbart brukande och ett sunt resursutnyttjande.
En köttproduktion där djuren har levt fritt, utan slakttransporter, olika mediciner eller trånga bås och därtill är närproducerat och klimatsmart vill Camilla Björkbom begränsa. Det är mycket anmärkningsvärt.
Så är det något Djurens rätt borde slåss för så är det mer viltkött till allmänheten – inte mindre.
 I sin (slut?)replik skjuter Björkbom in sig på detta. Att viltköttet inte räcker till alla. Björkbom skriver även, kanske av okunskap, kanske för att smutskasta jägarkåren:
Jägareförbundet kräver att stora rovdjur som vargar och lodjur helst inte ska få finnas alls eller, i värsta fall, i så låga antal att de inte ska kunna konkurrera om älgar. De djur som Jägareförbundet vill gynna är de arter som det passar att fylla frysboxen med.
Jägare kallar det viltvård när de dödar årsgamla rävar och grävlingar i eller utanför grytet eller fångar mårdhundar i bensaxar. Det är inte jägare som gör insatser som hjälper djurarter som missgynnats. Var fanns jägarna när naturvårdare och ornitologer stödutfodrade havs- och kungsörnar eller födde upp och släppte ut utrotningshotade pilgrimsfalkar och berguvar? Det är förstås rovfåglar, och därmed konkurrenter, så de får inte hjälp av jägarna.
Utfodring av vilda djur och anläggning av viltvatten görs inte av altruism utan har som syfte att samla och förstärka antalet djur inför nästa jakt.
Jag vet inte om Björkbom någonsin studerat vad som händer på den plats där den skjutna älgen tagits ur. Det dröjer inte många timmar innan kråkfåglar, korpar och rovfåglar (ja även havs- och kungsörnar) börjar rycka i resterna. När mörkret faller vågar sig räven dit och ibland även en höstfet grävling som egentligen borde kolhydratladda för att bygga fett men som inte kan låta bli lite gratis protein. 

Jag vet inte om det är av okunskap som Björkbom värnar om mårdhunden, ett djur som internationellt klassas som ett hot mot biologisk mångfald och är en invasiv art. På vilket sätt är det enligt Björkbom dåligt att man fångar mårdhundarna?

Björkbom menar att de djur som Jägareförbundet vill gynna är de som passar att fylla frysboxarna med. Har hon missat Jägareförbundets arbete tillsammans med Nordens ark, ett arbete som går tillbaka flera decennier och syftar till att rädda fjällgåsen? Har Björkbom missat allt arbete som Jägareförbundet tillsammans med WWF lagt ner på att rädda uttern och se till att den kommer tillbaka i våra vattendrag? Något som till och med Svenska Rovdjursföreningen ger Jägareförbundet erkännande för! Det går att hitta många fler exempel, inte minst kring hur sjöfågel kan räddas genom samverkan mellan naturorganisationer, myndigheter och jägare, men Camilla Björkbom demonstrerar med stor tydlighet jakthatets blinda sida när hon väljer att svartmåla jägarkåren snarare än att försöka se till helhetsbilden.

6 kommentarer:

  1. Frågan är om man skall bry sig om detta, varje år är det likadant och när det närmar sig jul så tar man fram bilder på misskötta grisar.
    Det roliga i det hela är att det är stadsborna, som har ont av måsar och kråkor, eftersom de låter och skitar ner.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag höll mig ett tag, men när hennes sista inlägg publicerades kunde jag inte hålla mig längre. Det lite läskiga är att det är det intellektuella och fint inlindade jakthatet som kommer till ytan här, ett jakthat som nog kan vara lite förförande för den oinsatte. Och det var dt som gjorde att jag tog upp det.

      Radera
  2. Gå henne till möttes och kolla upp var hon bor och verkar, se till att jägarna där upphör med skadedjursbekämpning. Blir det besvärligt i området i fråga kan skyddsjägarna sätta upp lappar med hänvisning till henne.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hon är norrlänning, bor utanför Umeå http://www.folkbladet.nu/369255/bjorkbom-ny-bas-for-djurens-ratt

      Radera
  3. Undrar hur de gör med råttorna som trivs i städerna, är de skyddsvärda, det borde väl vara lika för alla djur ?

    SvaraRadera