Minskande bete - minskande biologisk mångfald

Idag har radion haft uppe problemet med minskande biologisk mångfald. Jag har många gånger berört detta problem på bloggen. Problemet är INTE att vi har för lite stora rovdjur. På sätt och vis är det problemt det motsatta. Problemet är nämligen att vi i Sverige har en minskande mängd betesdjur och att de kvarvarande betesdjuren betar på fel marker. Förr betade djuren på de sämre markerna, på naturbetesmark som man kallar det idag. Men tendensen idag är att djuren snarare får beta på vallodlingar medan naturbetesmarken får växa igen eller planteras med gran. Vetenskapsradion meddelar:

De blomrika naturbetesmarkerna har minskat kraftigt de senaste tio åren. Det är en utveckling som naturvårdaren Hans Sandberg känner igen från sitt arbete på länsstyrelsen i Sörmland. Bristen på betesdjur är ett växande problem.
– I vissa naturreservat får vi transportera djuren en, kanske två mil med allt vad det innebär när det gäller tillsyn av djur och så, säger Hans Sandberg.
Sedan 1970-talet har 25 procent av nötboskapen i Sverige försvunnit. Gårdarna har blivit färre och många djur kommer aldrig ut i naturbetesmarkerna. De betar på odlade, gödslade vallar på åkermark eller lever hela sitt liv inomhus.

Att vi gått med i EU har bidragit till att förstärka detta. EU-medlemsskapet har inneburit en ökad import av kött och därmed förstärkt utslagningen av de svenska djurbönderna.

Över tio år har gått sedan Jordbruksverket senast inventerade ängs- och hagmarker. När 300 återbesök nu gjorts i slumpvis utvalda marker bedömdes 12 procent vara bortom räddning. Ytterligare 6 procent är i behov av restaurering, och ännu fler hade förlorat sina biologiska värden.

12 är bortom räddning och det har skett på 10 år! Om man lägger ett längre perspektiv så ser man att den öppna marken minskat med 25% sedan 1950-talet, och stora delar av den kvarvarande marken har rationaliserats  vilket verkar negativt på biologisk mångfald.

I norra Uppland har projekt Roslagsnatur, som drivs av den ideella Upplandsstiftelsen, lyckats bryta trenden. Genom att få bort flaskhalsar som dåliga stängsel och  omoderna byggnader har de fått nya lantbrukare att ta över djurgårdarna när de gamla slutat. Stiftelsen har också varit ett stöd i kontakten med myndigheter för miljöersättningar.
Tommy Lennartsson från Upplandsstiftelsen har studerat historiska dokument som visat att många marker förr inte betades förrän senare på säsongen. Det medförde att betesdjuren räckte till mer betesmark. Även blommor som gullvivor gynnades.
– Gullvivan gynnas av slåtter eller sent bete. Då hinner den sätta frö innan. När man ser så här mycket gullviva indikerar det väldigt klart att här har varit sen hävd. Man kan säga att gullvivan är ett biologiskt kulturarv som indikerar den typen av skötsel, säger Tommy Lennartsson.

Vi lever alltså mitt i en pågående minskning av den biologiska mångfalden. Jägaren är i det fallet ytterst viktiga för att lokalt förbättra möjligheterna till en stor biologisk mångfald. Tyvärr får vi oftare kritik för att vi vill kunna förvalta vargen eller möts av oförstående när vi jagar kråkor än beröm för att vi skapar fågelsjöar, viltåkrar, kantzoner, sätter upp holkar etc etc.

Vi befinner oss i en tid då vår miljö förändras. Vi är i ytterst stort behov av en ökad mängd djurbönder lägger hävd på magra och marginella marker om vi vill vidmakthålla den biologiska mångfald vi har eller med lite tur kan förmå den att öka. Eftersom det är valår måste jag lägga in ett politiskt perspektiv här. Miljöpartiet är det parti som tydligast har miljö som sin hjärte- eller profilfråga. Det är i sig bra. Men engagemanget är väldigt konstigt. Istället för att förenkla för svenksa djurbönder vill man skärpa kraven. Istället för att gynna svenskproducerat kött vill man avskaffa köttet som matnorm samt införa köttskatt. Men då ser man bara till klimat och inte till biologisk mångfald. Lägg till att man vill ha större rovdjursstammar vilket tveklöst påverkar möjligheten att ha djur på marginalmarker (där de bäst behövs), så blir det tveksamt om (mp) i praktiken gynnar den biologiska mångfalden och miljön i sin politik.