Med en vorsteh och ett fullt vapenskåp är man glad alla veckans dagar!

tisdag 22 april 2014

Miljörörelsen, journalister och de verkliga problemen

Det finns i vårt samhälle ett par problem som förstärker varandra, eller kanske snarare gör att vi bara ser problem och inte lösningar. Det första är att miljörörelsen idag fungerar som alarmister snarare än som problemlösare. Ropar man varg tillräckligt många gånger så kommer man till slut i en situation då ingen längre lyssnar. Det andra problemet är att journalistkåren inte på något vis längre representerar det svenska folket, samt att detta på ett generellt plan avspeglas i den journalistik vi får oss till livs.

Vi kan börja med journalisterna. I sverige finns det två mediala perspektiv. Stockholm och resten av landet. Nedläggningen av TV4:s lokalredaktioner är ett tydligt bevis på vilket som prioriteras och vilket som ger bäst intäkter (är billigast att producera). Men det ligger också på individnivå. Jag lånar Expressens krönikör Jimmy Fredrikssons ord:
2007 gjorde Kerstin Ekberg och Stiftelsen mediestudier en undersökning om hur var svenska journalister bodde, uppgifterna togs från Svenska journalistförbundet. Jag tror det är ännu värre nu.
Avslöjande var att journalisterna undvek arbetarområden och storstädernas förorter.
Men det som stack ut mest var den extrema Stockholmsdominansen.
Man brukar skoja om att alla journalister bor på Söder i Stockholm - och det värsta är att det är sant.
Av de 13 000 journalister som var med i undersökningen bodde nästan tio procent på Södermalm.
Av svenska folket bor drygt en procent på Söder.
I Stockholms innerstad bor var femte svensk journalist, nästan 20 procent, men andelen av svenska folket som bor där är bara drygt tre procent.
Det är klart att det blir en snedvridning när det gäller verklighetsuppfattning, attityd och sociala nätverk i förhållande till övriga konungariket.
Stockholm är landets maktpolitiska centrum, här finns partierna, regeringen, riksdagen, de stora intresseorganisationerna, fackförbunden, statliga myndigheter, ämbetsverk och - nästan alla medier.
Det finns andra problem med journalistkåren som inte bara är demografiska utan rent politiska.
Svensk Jakts webredaktör Olle Olsson funderade över detta i en krönika härom sistens. Han skriver:
Exempel på när den starkt grönfärgade journalistkåren inte gör sitt arbete ser vi i den uteblivna granskningen av organisationer som till exempel Världsnaturfonden och Naturskyddsföreningen.
Detta yttrar sig rent konkret i följande observation:
Vi har gjort detta under ett par års tid och vi har sett ett tydligt mönster beträffande vilka nyheter de väljer att gå vidare med.
• Det är inte intressant för de ledande nyhetsredaktionerna att ta i någon av våra artiklar där vi granskar miljöorganisationerna.
• Det inte intressant för de ledande nyhetsredaktionerna att ta i nyheter som är positiva för jägarna.
• Det är inte intressant för de ledande nyhetsredaktionerna att ta in en nyhet som visar att de stora rovdjuren faktiskt frodas och mår bra.
• Däremot är det intressant för de ledande nyhetsredaktionerna om våra artikeltips går ut på att en djurart mår dåligt – eller om någon säger att den illegala jakten på rovdjuren ökar.
• Det kan också vara intressant för de ledande nyhetsredaktionerna att ta i nyheter om vildsvin. Särskilt om stammen och därmed vildsvinsskadorna ökar.
 Att man inte går vidare och granskar miljörörelsen är intressant. Inte ens kritik inifrån får speciellt stort utrymme i nationell media. När Mattias Goldmann (tidigare Gröna Bilister, nu Fores) presenterade miljörörelsens stora utmaningar för framtiden så valde SNFs Mikael Karlsson att attackera Goldmann som person och kalla honom femtekolonnare istället för att ta upp den kastade handsken, se de stora miljöproblemen och arbeta frammåt.

Goldmann menade bland annat att den tämligen marginella vargfrågan fått oproportionellt stort utrymme inom SNF när det är klimat som är det stora problemet för världen*. En annan sak Goldmann lyfte fram var att det är dumt och onödigt att straffa dem som försöker, lite som när Greenpeace gick på Coops änglamarkskött för att de inte kunde garantera att djurens foder var GMO-fritt, och samtidigt låter Liedl undkomma helt utan bevakning. Jag skulle nog vilja sätta in miljörörelsens kritik mot Jägarorganisationerna i samma fack. Varför straffa och kritisera dem som praktiskt arbetar för våra djur och för att ekosystemen skall fungera med människan som en del av dem. Men där har vi kanske pudelns kärna, att miljörörelsen inte ser människan som en del av naturen och ekosystemen utan en parasit. I en bok av en avhoppare från Greenpeace lyfts följande problem fram:
Miljörörelsens företrädare påpekar ju ofta att det inte går att särskilja mänsklighetens väl och ve från jordklotets: förstör vi jorden, förstör vi oss själva. Det är lätt att hålla med, men i takt med att man läser Moores 370 sidor blir man mer och mer osäker på hur man bör definiera ”förstöra jorden”. Han hävdar saker som dessa:
• ”Kemikalier” är vad allt består av. Alla ämnen är farliga i för stor dos; giftet ligger i dosen. Hur skulle vi kunna döda livsfarliga – och lika naturliga – bakterier utan giftiga ämnen?
• Fattigdom är det största miljöproblemet.
• Att kämpa emot genmodifiering av grödor är liktydigt med att förvägra miljarder människor mat.
• Fiskodling i stor skala är ett av de bästa sätten att försörja världen – och motverka utfiskningen.
• Skogsbruk är ett av de bästa svaren på klimat- energi och materialfrågorna. Vi ska rädda urskog, men vi behöver odla och avverka mer skog, inte sluta med skogsbruk, som den hårda kärnan av miljörörelsen vill.
• Vi är lurade av estetik när vi tror att vajande vetefält är gott och stubbiga kalhyggen ont. I själva verket är en snygg veteåker en veritabel biologisk öken medan ett kalhygge hyser en biologisk mångfald.
Det ligger mycket i dessa ord. Och att miljörörelsen inte ger några erkännanden utan ständigt eskalerar sin kritik är i sig ett stort problem:
Om man får tro Moore själv var det inte bara den tilltagande svartsyntheten som repellerade honom utan också en växande frustration över att Greenpeace alltid pekade på dramatiska hot men aldrig kom med lösningar: Hur kan man först förespråka vindkraft och sedan protestera mot alltför stora vindkraftsparker? Hur kan man förvrida en sund kampanj mot klorblekning av papper till ett krav på totalförbud mot klor, ”djävulens grundämne”, som är vanligare förekommande i jordskorpan än kol?
Jag tror att miljörörelsen, och inte minst samhället, skulle vinna väldigt mycket på att börja samtala och inte bara varna för att allt är så dåligt och kommer att bli värre!

* Not: pratade med en tidigare anställd på SNF igår och frågade lite försiktigt om hur Mikael Karlsson var. Den tidigare anställde skrattade och sa att han var bra med media men ingen föreningsmänniska. Samt att det fanns inre konflikter där Mikael Karlsson (ordförande) framför allt fokuserar på kemikalier etc som miljöproblem medan Svante Axelsson (generalsekreterare) fokuserar på klimat. Båda är tämligen stridbara.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar