Med en tysk jaktterrier, en korthårig vorsteh och ett fullt vapenskåp är man glad alla veckans dagar!

fredag 22 november 2013

Journalistikens trovärdighet

Jag återkommer ganska ofta till vad jag tycker är vinklad eller i vart fall okritisk journalistik vad gäller jakt- och viltförvaltningsfrågor. Nu senast var det en journalist på NWT som helt okritiskt lät APU breda ut sig, i detta fallet gjorde faktiskt ansvarig utgivare en pudel så just APU kommer de nog att akta sig för i framtiden. Men detta stjäl mediautrymme och uppmärksamhet från riktiga problem i området. Det sänker också journalistiken trovärdighet. Vilket gör att jag vill lyfta fram ett forskningsprojekt som bedrivs på Karlstads Universitet, ett projekt som handlar om just journalistikens trovärdighet i den digitala tidsåldern, jag återger KUs pressmeddelande om projektet:
Idag är vi som mediekonsumenter med och kommenterar och producerar nyheter. Med den digitala tekniken har en ny norm för journalistiken vuxit fram. Insyn, medverkan och påverkan leder till en ökad trovärdighet - tror i alla fall medieforskare och journalister. Men är det myt eller sanning? Hur det egentligen förhåller sig ska medieforskaren Michael Karlsson vid Karlstads universitet ta reda på i projektet ”Transparens och journalistisk trovärdighet”.
Forskningsprojektet beviljades nyligen 4,5 miljoner kronor från Vetenskapsrådet och kommer att bedrivas under tre år med start 1 januari 2013. Målet är att ge svar på i vilken utsträckning och på vilket sätt transparens, insyn, är en norm som bygger trovärdighet i nyhetsjournalistiken från publikens perspektiv. Det är forskning som idag saknas.
-Vi vet idag inte om det verkligen finns ett samband mellan nyhetskonsumenternas ökade insyn i journalistiken och en större trovärdighet. Det finns lika mycket som pekar åt olika håll. Vi vill få en detaljerad och vetenskapligt säkerställd bild av hur det faktiskt fungerar och hur journalistikens roll i demokratin påverkas på sikt, säger Michael Karlsson, docent i medie- och kommunikationsvetenskap vid Karlstads universitet.

Experiment med webbsidor
Tillsammans med kollegorna Christer Clerwall, lektor i medie- och kommunikationsvetenskap i Karlstad samt Lars Nord, professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet, ska han i tre delprojekt ta reda på hur vi som mediekonsumenter reagerar på olika metoder på nyhetssajterna. Fokus kommer att ligga på det skrivna ordet.

Den första studien rör den faktiska effekten olika tekniker har på trovärdigheten. Vad man tror sig ha för attityder och beteende och hur man faktiskt gör i praktiken kan skilja sig åt en hel del. Här kommer forskarna att använda olika konstruerade webbsidor som presenterar nyheter på olika sätt, till exempel med och utan rättelser samt med och utan kommentarsfält.

I den andra studien ställer forskarna frågan: Vilka attityder har nyhetskonsumenterna till olika tekniker för insyn och medverkan? Här kommer forskarna gå ut med en rikstäckande enkät hem i brevlådan till ett representativt urval av Sveriges befolkning.

Den tredje och sista studien är fokusgrupper för att ta reda på varför nyhetskonsumenter värderar olika transparenstekniker på det sätt de gör och hur starka attityderna är.

-Projektet har även betydelse för demokrati och politisk kommunikation, eftersom en trovärdig nyhetsrapportering har ett tydligt samband med i vilken grad medborgare är informerade om aktuella händelser och politik. Dessutom kan resultatet ge viktig information till medierna om hur en trovärdig journalistik kan utformas, menar Michael Karlsson.
Just transparens är ett modeord som diskuteras på allvar inom journalistkretsar nu. Den är intimt förknippad med journalisternas trovärdighet. Det är så attans lätt att plantera en nyhet, falsk eller äkta. Idag är det lättare att dubbelkolla nyheter, med några enkla knapptryckningar kan man hitta fler källor eller andra journalistiska vinklingar. Journalisternas arbete blir därmed i sig i högre utsträckning utsatt för granskning och kritik, precis som jag gjorde i fråga om NWT och APU. Den fd journalisten Mikael Zachrisson beskriver det såhär:
Jag tror att en orsak till att vi fortsätter göra lite dumma saker är att vi fortfarande inte riktigt är vana vid att bli emotsagda. Vi har historiskt sett alltid kunnat dundra ut våra nyheter, och om folk har varit upprörda har vi oftast tolkat det som något positivt. “Vi engagerar”, typ.
Problemet är att detta inte riktigt är sant längre. De sociala medierna har inte bara inneburit att folk kan säga emot oss när vi har fel, de kan dessutom samtala med varandra och resonera sig fram till detta.
Och är det något som folk gillar att diskutera i sociala medier är så är det de traditionella medierna. Det i sig är naturligtvis ett gott betyg åt oss – det vi gör engagerar (som sagt) – men det har också inneburit att vi inom tidningar, radio, tv och även våra kommersiella kusiner i reklambranschen, vi har blivit en av de mest granskade branscherna. Alla vill tycka något om oss.
Det gör ju att det blir ännu svårare för oss att komma undan med faktafel, konstiga vinklingar och andra brister i det vi gör.
Ja, jag erkänner. En hel del av det jag tar upp här på bloggen har jag snappat upp via olika sociala media, där har jag interagerat och hämtat inspiration, ibland argument. Därefter har mina bloginlägg publicerats och i sig blivit en del av det som granskas och diskuteras vilket gjort att jag ibland fått reaktioner, såväl  kritik som beröm, från väldigt olika håll.Jag får också erkänna att jag är en del av det bloggaren mediemänniskan kritiserar:
I sociala medier stönas det ofta kring hur dålig källkontroll medier och journalister gör. Förväntningarna stiger i takt med att hånfulla tweets läggs ovanpå varandra.
Vidare skriver mediemänniskan:
Istället för att håna journalister på Twitter — hör av er istället! Hjälp till att rätta, klargöra och förbättra. Du kan nämligen mycket mer än en journalist, åtminstone på din hemmaplan.
Ja. Kanske ligger det något i det. Att vända sig direkt till journalisterna. Samtidigt så vill jag påpeka att jag faktiskt gjort det ett par gånger.  Men när man inte får svar, vad gör man då? Vad har man då för redskap att ta till om man inte är beredd att knyta näven i fickan? I mitt fall är det bland annat bloggen. Den är en av mina plattformar.

Det finns en annan diskussion som handlar om köpt (sponsrad) journalistik, vilket är något som undergräver mediernas trovärdighet. Inom blogosfären förekommer fenomenet också och jag tog upp det för inte så länge sedan. Gunnar Lindstedt skriver hårt om sponsrad journalistik i fallet Veckans Affärer:
Att upprätthålla en skarp gräns mellan annonser och redaktionellt utrymme har alltid varit kärnan i seriös journalistik. Jag har hört historier om hur gruvföretag i exempelvis Kanada kan betala för att få tillrättalagda "analyser" i branschtidningar, eller att man kan betala för att få in en artikel i en dagstidning i Niger, men det är inte precis den typ av journalistik vi accepterar i Sverige.
För att motivera vårt existensberättigande krävs också att vi journalister har tillräckliga resurser så att det blir trovärdigt att vi verkligen kan granska den politiska och ekonomiska makten. Det är just denna trovärdighet läsarna är beredda att betala för. Tyvärr saknar många redaktioner just nu ekonomiska resurser för att granska korruption och oegentligheter när den ekonomiska krisen tilltar. Men att som Pontus Schultz istället ta in sponsorpengar genom att ge etablissemanget en redaktionell plattform, är att gå helt fel väg.

Nu skall man inte tro att trovärdighet och popularitet hänger ihop. Bloggaren mediemänniskan belyser detta synnerligen väl:
I Medieakademins årliga förtroendebarometer ligger exempelvis Aftonbladet mycket lågt, med bara 13 procent. Sveriges Radio och Sveriges Television ligger däremot högt. Sveriges Radio toppar listan med 78 procent och SVT når upp till 74 procent. Även DN ligger relativt högt med 50 procent.
Ordningen är nästan den motsatta jämfört med hur stora de svenska mediesajterna är. Som Mediemänniskan redovisade för någon vecka sedan dominerar Aftonbladet samtidigt som Sveriges Radio kommer först på sjätte plats (vecka 12, 2012).
Om detta är ett problem eller inte får var och en avgöra. Public service når självklart en stor publik genom tv och radio. Allmänheten är enligt Förtroendebarometern också medveten om sitt låga förtroende, men klickar trots det in på Aftonbladet.
Hand i hand med diskussionen om transparens och trovärdighet hör den gamla diskussionen om journalister kan vara objektiva. Många är nekande, jag anser nog snarast att journalister är objektiva i varierande grad. Vissa journalister är mycket skickliga på att distansiera sina egna åsikter från det de skildrar medan andra väver samman journalistik och åsikter på ett sätt som närmast hör en ledarsida till.

Allt det här faller tillbaka på ett annat begrepp - ETIK. Journalisterna måste följa sina etiska regler för att skapa trovärdighet och transparens. Och just de yrkesetiska reglerna är något som skall diskuteras på nästa årsstämma för frilansjournalisterna...

Avslutningsvis vill jag bara klargöra en sak. Jag har inga journalistiska ambitioner med denna blogg. Det är min plats på nätet där jag resonerar kring saker och ting ur ett jaktligt perspektiv. Om det sedan är vapen, biologisk mångfald, politik, mat, journalistik, dödande eller något annat kvittar. För det jag brinner för är till syvende og sidst jakt och denna blogg är en del av den passionen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar