Med en vorsteh och ett fullt vapenskåp är man glad alla veckans dagar!

tisdag 26 november 2013

En etikfråga att fundera över - vår jaktutrustning

Tidigare i höstas skrev jag om hur jakten förändrats över tid, hur den allt mer kommit att bli en konsumistisk materialsport. Jag skrev då:
Jakten har blivit en utrustningsaktivitet. Å andra sidan ser vi samma utveckling vad gäller övrigt frilufts och vildmarksliv. Men det ligger å andra sidan i linje med dagens ideologi och politik. Vi skall vara aktiva konsumenter, vi skall konsumera mycket för att hålla uppe affärernas omsättning och landets ekonomi. Att vi som privatpersoner i Sverige aldrig tidigare har varit så skuldsatta är det ingen som tänker på. Inte jakttidningarna som tar in annonser om snabblån låt oss förverkliga din drömjakt / ditt drömvapen (betala i morgon till xx% ränta).
Konsumtion, ja det kräver produktion. Hur ofta funderar du över var din jaktutrustning är tillverkad? Jag resonerade kring det i en blogpost för nästan precis ett år sedan och konstaterade att vi som konsumenter har mycket liten möjlighet att kontrollera våra jaktprodukttillverkare. Letar man lite på tillverkarnas hemsidor brukar man efter ett tag finna några rader om miljö och miljöansvar. Åtminstone för de större och mellanstora leverantörerna, de utpräglade lågprisimportörerna har såklart inget sådant. Hur skulle de kunna ha det? Då hade de inte klarat att hålla de priser de håller utan att gå back!

Men varför skriver jag om detta nu?

Jo, det börjar dra ihop sig till julklappstider. Det är läge att fundera på vad du skall ge en jägare nära dig. Då är det bra att fundera lite på det du köper. Hur är det tillverkat? Vilka förhållanden är det i fabrikenra? Betalar man minimilön eller kanske ännu mindre? Går det att leva på minimilönen i tillverkningslandet? Går det att se var varan är producerad över huvud taget? Det perspektivet skall såklart läggas på mina tidigare inlägg kring outsourcad knivtillverkning samt piratkopiering av kända knivar (tex här, här, här, här).

DN uppmärksammade problemet med minimilön och levnadskostnad i de stora produktionsländerna i Asien. Såhär ser en enkel visualisering av läget ut:
Bilden är länkad från DN, klicka på den för att se den i större storlek.

Det är, för mig som gammalt skyddsombud och facksekreterare, en läsning som får det att krypa utefter ryggen:
– Minimilöner räcker inte för att tillgodose de anställdas grundläggande behov. En levnadslön innebär att man ska kunna försörja sig själv och sin familj, säger Maria Sjödin, projektledare hos den ideella föreningen Fair Trade Center.
Det är läsning som får tankarna att gå tillbaka 100 år i tiden i Sverige. Men samtidigt är vi delaktiga. Vi styr företagen genom frånvaro av frågor och genom våra inköp. Mats Svensson, internationell sekreterare på IF Metall säger:
– Men företagen som köper varorna måste också ställa krav. Det går inte att acceptera arbetsvillkoren i Bangladesh, fabrikerna är rena dödsfällor. Det rasar ständigt byggnader och människor brinner inne. Människor kollapsar av långa arbetstider och får inte betalt för övertiden, säger han.
Ja. Hur kan företagen sälja vinterfodrade jaktställ för 1000 kr i Sverige? När inte konsumenten betalar mer än så är det rätt givet att någon får betala ett högt pris i andra änden.

Hur ser du på detta?
Är du en måttlig jaktprylskonsument eller överkonsumerar du kläder och prylar?
Funderar du över huvud taget i dessa banor?

Själv får jag erkänna att jag inte är konsekvent. Men att jag har som målsättning att vara det. Samtidigt är det lätt att falla i "billighetsfällan". Jamen den där fina jaktjackan på biltema kostar ju bara 599 kr, det är ju ett kap....

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar