Med en tysk jaktterrier, en korthårig vorsteh och ett fullt vapenskåp är man glad alla veckans dagar!

fredag 25 oktober 2013

Varför är det så tyst från Jägarnas Riksförbund?

När man kikar på vad Jägarnas Riksförbund sätter upp som mål finner man 11 punkter. De flesta handlar om rätten till jakt på olika sätt, i många fall utifrån den enskilde jakträttsinnehavarens perspektiv. Där finns två punkter som handlar om vapen:
• anser att det är jägarens behov som bör ligga till grund för hur
   många vapen han/hon önskar nyttja. Inte otydliga regler och
   enskilda tjänstemäns personliga tolkningar.

• motsätter sig synsättet att jaktvapnens antal har en koppling till
   illegal vapenhantering och därför belastas jägaren med
   kostnadskrävande förvaringsrestriktioner i brottsförebyggande
   syfte.
Så långt allt väl. Det borde innebära att man skrev ett tämligen avvisande remissvar på vinterns vapenutredning (som jag tjatar jättemycket om). Men jag hittar inget svar bland de remisser Jägarnas Riksförbund lagt upp på sin hemsida. Det måste ju vara fel. Vapenutredningen kommer att påverka just de punkter som Jägarnas Riksförbund lyfter fram. Självklart måste de ha svarat och försökt påverka.

Eller?

När man googlar lite så hittar man. I detta fall i form av material från Sveriges Vapenägares förbund, en artikel som går igenom remissvaren på vapenutredningen där finner man följande slutkläm:
Totalt 13 organisationer inbjöds att lämna remissvar, bland dem Svenska Sportskytteförbundet, Skytterörelsens Ungdomsorganisation, Svenska Skidskytteförbundet, Sveriges Militäridrotts- och mångkampsförbund, Jägarnas Riksförbund/Landsbygdens Jägare och Svenska Armborst Unionen. Ingen av dessa 6 avgav ett yttrande.
Jag höjer förvånat på ögonbrynen. Bryr sig inte Jägarnas Riksförbund om vad som händer våra jaktredskap i framtiden? Eller tycker man att sportskyttegrenar som k-pistskytte och IPSC lika gärna kan offras? Det vore i så fall synnerligen cyniskt och kortsiktigt. För om man gör en omvärldsanalys inser man genast att vi jägare har fyra stora teman att förhålla oss till. Samtliga dessa ligger på en högre nivå än den lokala och nationella. Det krävs med andra ord ett internationellt engagemang för att man på sikt skall kunna hävda den lokala jakten och den enskilde jakträttsinnehavarens möjligheter. De fyra teman som jag anser är hetast och kräver mest engagemang just nu är:
  1. Vapenfrågan, nationellt och internationellt.
  2. Problematiken kring bly i ammunition.
  3. Rovdjursförvaltningen.
  4. Urbaniseringen och dess effekter i form av låg kunskap om naturen och hur den kan utnyttjas, här är rörelser som Rewilding Europe tydliga exempel på hur märkligt det kan bli.
Nåja, det är fyra punkter. Alla påverkas av internationell lagstiftning och avtal, vi ser det tydligt i vargfrågan där politikerna går som på ägg för att inte förarga EUs miljökommission..... Jag googlar lite till. Inser att Sveriges Vapenägares förbund är ute och cyklar, de har inte gjort sin research ordentligt. Jägarnas Riksförbund HAR svarat på remissen. Svaret ligger i linje med de flesta övriga, man är kritisk mot det mesta, i synnerhet att förslagen riktar sig mot det legala vapenägandet och inte fokuserar på det illegala innehavet. Det enda man ser som acceptabelt är straffhöjningen för vapenbrott.  Jag blir lite brydd över varför man inte lagt upp svaret bland övriga remisser på hemsidan....

Denna vecka har det varit mycket i media om EUs planerade skärpning av de övergripande vapenreglerna. Vi kan se hur enskilda individer engagerat sig och kritiserat Cecilia Malmströms utspel - jag har refererat det mesta.

Det jag noterat är att det varit synnerligen tyst från Jägarnas Riksförbund. Man har inte, som Jägareförbundet, uttalat sig offentligt. Man har bara tagit upp det i två artiklar i nätupplagan av Jakt & Jägare. Vilket i och för sig är bättre än Jaktjournalen som totalt missat att rapportera om detta, i och för sig kan det ha att göra med att de haft redaktionsjakt den gångna veckan. Svensk Jakt har på ett mycket tydligt sätt tagit tag i frågan, man har publicerat inte mindre än fem artiklar om det hela (1, 2, 3, 4, 5).

I en del frågor skiljer sig Jägarnas Riksförbund från Svenska Jägareförbundet men itne i andra. Frågan kring vapen är en sådan där man har allt att vinna på att samarbeta. Ty två organisationer med närmare 200.000 medlemmar väger tyngre än en med sisådär 150.000 medlemmar. Det är en sådan mängd att politikerna inte riktigt kan blunda, lägg till sportskytterörelsens medlemmar så börjar det bli riktigt tungt. Antagligen landar vi då på mellan 250-300.000 betalande medlemmar. Det är många!

Men av någon anledning har Jägarnas Riksförbund ställt sig utanför den offentliga debatten i denna fråga.

Jag funderar fortfarande på varför.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar