Första fågeln för vorstehn

Essa växer så det knakar. Hon är nu snart 6 månader och väger in på knappa 20 kg. Mycket kropp att hålla reda på och det går lite sisådär. Rätt som det är hörs ett fasligt brak och lite gnyende, då har Essa lekt runt och sedan drullat ner för trappan från övervåningen. Det där med konsekvenser och riskbedömning finns inte på kartan just nu.

När vi är ute så får hon oftast gå fritt. Hon rör sig aldrig speciellt långt från mig. Allt oftare stelnar hon till, fixerad vid något. Det kan vara en talgoxe, en mus eller kanske en älg en bit bort. Någon direkt urskiljning gör hon inte ännu.

Jag har så sakterliga börjat skotträna henne samt ha med henne i jaktliga sammanhang. Rätt enkla sammanhang, går ut med henne och en bössa över axeln. Oftast med siktet inställt på nötskrikor men överlag allmänt opportunistiskt. Så även i går. Smällde ett par skott i luften för att träna hunden. Gick vidare och där flög ett par tre duvor förbi. Svingade och släppte en svärm hagel mot den sista duvan. Lite fjädrar yrde men den fortsatte tillsammans med kompisarna in över granskogen.

Satan! Tänkte jag. Den duvan hittar jag aldrig.

Men det var bara att försöka. Laddade om övre pipan och rörde mig så sakterliga innåt tätningen med Essa. Hon for omkring och efter en stund kom hon tillbaka. Men vad fasen. Käften var ju full med dun!

Jag skickade in henne igen och hejjade på. 15 sekunder senare kom hon farande med svansen i vädret och en duva i käften!

Eftersom man skall sluta på topp gick vi hem. Essa fick bära duvan hela vägen och väl hemma bytte vi, jag fick duvan och Essa en god tuggpinne!