Jag känner många jägare och de allra flesta behandlar sina hundar som familjemedlemmar. Sen finns det förstås undantag.Så skall det enligt redaktören vara ok. Problemet är, byt några få ord och man ser att det inte rör sig om något annat än hets mot folkgrupp. Hur skulle reaktionen sett ut om Jens skrivit:
Jag känner många muslimer och de allra flesta behandlar sina döttrar som familjemedlemmar. Sen finns det förstås undantag.Eller:
Jag känner många bögar och de allra flesta behandlar sina partners som familjemedlemmar. Sen finns det förstås undantag.Det hade aldrig gått. Det hade blivit anmälan till diskrimineringsombudsmannen ögona böj. Men Jens har mer smutsigt mjöl i sin påse, eller minns ni inte hans gamla krönika Bara fittor som inte jagar?
Jakthatet är inte ett dugg bättre än vilket hat som helst, inte ens om det kläs i kulturkrönikans skrud. Så Hans Lindberg, försök att sätta in Jens Ganmans krönikor i ett sammanhang istället för att bara försvara dem, att flytta över ansvaret på jägarorganisationerna duger då rakt inte:
Men jag undrar om inte de inflytelserika jägarorganisationerna har mycket ogjort när det gäller att förklara för sina sympatisörer att jaktdebatt inte skadar. Och att satir är en utmanande metod som ibland är nödvändig för att få igång en angelägen debatt.Jag vet inte om Lindberg vet hur ofta vi jägare tvingas förklara och försvara sin hobby och livsstil, inte minst om man som jag umgås i till största delen icke-jagande kretsar.
Jens Ganmans krönikor i ÖP visar att just den debatten behövs
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar