Med en tysk jaktterrier, en korthårig vorsteh och ett fullt vapenskåp är man glad alla veckans dagar!

onsdag 24 juli 2013

Dagens eftersök - att städa efter lillebror

Idag skulle lillebror komma på besök med sina barn. Vid 12-snåret ringde min hustru, hon hade just sett brorsan nere i byn. Han hade problem, hade just kört på ett rådjur....

Jag kollade att ungarna klarade sig själva, tog fram en bössa packade in mig och hundarna i bilen och for ner.

Väl på plats såg jag skadan. Ett rådjur hade sprungit rakt in i sidan på bilen och krossat vänster pasagerarruta bak. Såhär såg det ut:
På plats fanns Lotta från jaktlaget. Efter en stund kom Bertil också. Båda är mycket gamla i gemet och erfarna eftersöksjägare som båda deltog i eftersöket även om det bara var Bertil som var beväpänad. Men där fanns en enda hund. Missan.

Olycksplatsundersökningen gav två blodfläckar. Bra start. Missan sattes på spåret och drog iväg. Tillbaka över vägen trots att rådjuret skulle tagit andra vägen. Bakspår tänkte jag först. Och antagligen var det det, men samtidigt är jag inte säker för det fanns besvärande omständigheter.

Tänk på vilken tid på året det är. Vi är mitt uppe i brunsten. Det som hände var att min bror väjade för ett rådjur. En bock. Efter bocken kom en get. Hon for in i rutan. Därefter hade flera personer sett ett rådjur, bocken, gå fram och tillbaka i området. Han strossade runt där i säkert 30-40 minuter innan eftersöket kom igång. En brunstig bock har mycket doft. Det är en viktig faktor att väga in i situationen.

Missan spårade hur som helst på fel (?) sida vägen. Buktade runt, kom till ett dike vilket hon följde tillbaka över vägen. Starkt trafikerad skall tilläggas så våra varningsblinkande bilar var bra att ha på plats. Sedan sökte Missan runt kring gården vilken brormin trodde att geten fursvunnit bakom. Vi drog ut i ett gallarat område med ungskog. Vände tillbaka. Snurrade på gräsplanen framför hembygdsgården.

Jag bröt och gick tillbaka till olycksplatsen. Tog om spåret. Denna gång gick Missan åt "rätt" håll. Vi surrade runt bakom gården ett tag innan vi hamnade bland lite bikupor som fick oss ett par stick. Ut igen och ett nytt försök från hörnet på gården. Åter vägen via bygdegården.

Lotta for hem och vi testade "fel" sida vägen igen men det ledde tillbaka till "rätt" sida. Kanske hade min bror inte misstagit sig i alla fall?

Hur som helst. Bertil och jag sökte med hund respektive rationellt utefter diken i lite drygt 2 timmar. Mot slutet var Missan så trött att hon lade sig så fort hon kom in i skuggan. Temperaturen var nog lätt uppåt 27 grader. Jag började också känna mig sliten. Vi kom överrens om att mer än såhär kunde vi inte göra. Inte utan en annan hund och mer tid. Men inget av det fanns. Jag skulle hem och ta hand om brorsan och hans ungar, Bertil hade en tid att passa.

Förhoppningsvis var inte geten så svårt skadad. Men jag vet inte. Och den tanken stör mig. Å andra sidan, de närmaste 2-400 metrarna ut från olycksplatsen sökte vi igenom väldigt väl. Och jag spårade ut på ett par ställen ut till dryga halvkilometern innan det buktade tillbaka. Personligen tror jag att Missan gick över på den starka bockdoften framför blodspåret. Men jag kan inte verifiera detta. Inte heller fann vare sig jag, Bertil eller Lotta några ytterligare blodspår på den välklippta gräsmatta invid olycksplatsen där vi fann de första.

Men en sak är säker. Även om man kör mitt på dagen. Och kör lagligt på en 50-väg så kan olyckan vara framme.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar